Avundsjukan

Jag läste ett inlägg hos Elsa Billgren idag som jag tyckte var SÅ intressant. Det finns här (klick!) och handlar om avundsjuka. Hon fångar upp ämnet avundsjuka, varför är det så skämmigt att prata om avundsjuka egentligen? Alla känner väl avundsjuka? Jovisst är det så. Alla känner det, vissa mer andra mindre. Personligen har jag alltid haft svårare att hantera svartsjuka än avundsjuka men med åren har min svartsjuka bleknat.

När jag läste Elsas inlägg började jag tänka på min egen avundsjuka. Jag ägnar inte mycket energi åt min avundsjuka utan försöker arbeta bort den fort när den kommer. Det är för att den har en risk att leda till missunnsamhet. Jag tror att avundsjuka kan vara farligt för det kan göra så att man blir elak eller tänker elaka saker om människor som har sånt man själv önskar att man hade. Och att inte vara snäll är inte bra, framför allt inte för sig själv, man förgörs ju av att tänka elaka tankar.

Är ni avundsjuka ofta? Hur hanterar ni avundsjukan, reflekterar ni ens över att ni är avis ibland och vad ni gör åt den känslan?

Jag tyckte det var så många modiga människor i kommentarsfältet som hade skrivit om deras avundsjukor hur “dåliga” de än är, så jag tänkte att jag skulle göra detsamma. Dela med mig av mina avundsjukor till er. Och om ni vill, får ni skriva vad ni är avundsjuka på i kommentarsfältet! Fördelen med er är att ni kan vara anonyma, så ni får inte döma mig för att jag inte kan vara det och därmed måste stå för min avundsjuka. Men jag tänker, som Elsa skrev, att kanske mår vi alla lite bättre när vi har fått ur oss den?

Jag är avundsjuk på:
– Dom som har haft en mysigare bebistid än min. Det kan hugga till i hjärtat när jag ser andra mammor på Instagram som bara “Åh, måste bebistiden gå så fort, vill att den ska vara för evigt!” när jag själv satt i ett helt år och fick kämpa för att uppskatta tiden och inte bara längta framåt.
– Dom som har bebis och ändå får sova om nätterna. Gud vad ont det gjort i mig när någon mamma klagar på deras “förjävliga natt med tre hela uppvak!!!”. Blir så avis att jag vill slå på något. Det sitter fortfarande i eftersom våra nätter fortfarande är dåliga. Att vakna flera gånger per natt är standard för oss och om vi bara vaknar en handfull gånger är vi typ lyckliga.
– Dom som har långa och smala ben. Jag kan fastna på en bild på Instagram och tänka att SHIT vilken fin outfit och de där jeansen sitter ju perfekt! För att sen inse att de absolut inte kommer se ut så på mig. Önskar att jag också hade långa slanka ben.
– Dom som kommer från rika familjer. Jag har ju många kompisar som kommer från familjer med pengar och kan bli avis på deras situation. De som har flera semesterboenden som deras föräldrar har och de alltid får låna, de som aldrig behöver tänka på ekonomin när de tar olika beslut. De som vet att de alltid kommer ha det gott ställt oavsett vilka risker de tar i sitt liv och inte behöver göra upp budgetar för att uppfylla drömmar för att någon annan redan har hjälpt dem med det. Blir avis och önskar att vi också hade det så så att jag hade kunnat t.ex. vara mer mammaledig utan att behöva oroa mig för vad som händer om min karriär stannar av.
– Dom med bra hy. Alltså som jag kämpat med min hy i alla år. Kan ibland sitta och titta på en tjej och bara förundras över hennes hud… tänk om min också var så len och fin.

Vad är du avundsjuk på? Jag inser också att mycket av min avundsjuka grundar sig i mycket av det jag ser på Instagram. Hur ändrar man på det? Jag blir ju inspirerad av det mesta, men klart jag kan bli avundsjuk också. Måste hitta rätt mindset för att kunna vara där utan att må dåligt. Har ni några tips?

Det känns bättre bara efter att jag skrivit ut det. Var snälla i kommentarsfältet nu och kom ihåg att avundsjuka inte ska leda till att man blir bitter och missunnsam! Jag ska själv jobba ännu mer på att antingen släppa taget om min avundsjuka om den inte leder någon vart eller använda den som inspiration och morot i mitt liv. Till exempel släppa avundsjukan om långa ben för det kommer jag aldrig att få. Men att vända avundsjukan på de som haft en fin bebistid till att verkligen försöka hitta rätt mindset inför nästa gång jag eventuellt står inför en bebistid. Jag vet inte, jag tror bara på att acceptera viss avundsjuka, släppa taget om en del och använda viss avundsjuka som morot till att själv utvecklas.

Ha en fin kväll, nu blir det serie. Puss!

  1. Jag vet inte riktigt om jag kan identifiera själva känslan avundsjuka. Jag använder din, Petras, elsas och Sandras blogg till en stund av mysig verklighetsflykt nästan varje kväll och njuter av att dyka in i eran värld med ett glas rött. Men slås ibland av sån väldig ledsamhet för att mitt jobb är så sjukt påfrestande (jobbar med familjehemsplacerade barn i socialtjänsten), att jag ibland längtar efter att min egen ljuvliga treåring ska somna så jag får dyka ner i soffan eller bara allmänt känner mig otillräcklig, som mamma, som väl alla mammor gör. Kanske för upptagen av dessa känslor ibland? Kanske är det för att ni/du ändå visar den riktiga sidan av livet som gjort att jag stävjar känslorna av avundsjuka jag kanske annars känt? Innerligt tack för det 🙏🙏❤️

  2. Här är några saker jag kan bli avundsjuk på:

    – De med porslinshy (precis som dig), jag har som dig alltid haft problem med hyn och vet inte hur mycket energi, pengar och tid jag lagt på detta.

    – De med slanka ben (precis som dig haha). Jag har alltid haft en sportigare och mer kurvig kropp och kan ibland bli galen på kompisar som kan plocka vad som helst i en butik. Jag får alltid gräva i stora storlekarna och ser vulgär ut i mycket.

    – De med många nära vänner, jag är väldigt social men har väldigt få nära vänner. Ibland kan jag känna mig ensam ändå.

    PS. Bästa tipset på avundsjuka, väg saker mot varandra. T.ex. en ytlig sak som du kan vara avundsjuk på mot något ytligt du gillar hos dig själv. I mitt fall, mina obefintliga slanka ben mot mitt långa blonda tjocka hår som alla frisörer och folk jag träffar typ gråter för haha.

    Ha en toppenkväll, kram <3

    1. Jag tror inte att det går att komma ifrån avundsjuka, men att lära sig att kanalisera den och använda den som en morot istället för att bli bitter över det man inte har kommer att hjälpa en i livet 🙂
      Jag är avundsjuk på:
      -precis som du skriver, människor med långa ben. Hittar så mycket inspiration hos många av dessa snygga långa människor men får ju bara komma till insikten att jag själv inte ser ut så. Det är en hård verklighet haha
      -människor som har en familj att vända sig till. Arbetar mycket på att acceptera att jag inte har någon familj utan får klara mig själv, ingen som ringer när jag fyller år eller att fira jul med etc. Jag brukar dock väga upp det med att jag har väldigt fina tänder, bra hy, ögonfransar och har aldrig varit sjuk, brutit ett ben eller behövt oroa mig för dålig hälsa
      -folk som kommer från pengar, som inte behöver fundera över vad man ska göra med livet, det är liksom självklart att man ska ta över familjeföretaget Och tills det sker kan man leva life!
      -människor med en självklar vänskapskrets, som vet exakt vilka brudtärnor man ska ha på sitt bröllop :)))

      1. Intressant att läsa om. Alla får vi kämpa med vår inställning.

        Och spännande att några är avundsjuka på långa ben. Jag har ganska långa ben och hade ingen aning om att folk vill ha det. 😅
        Allt har ju för och nackdelar förstår jag.
        Men kan trösta er med att det är mer att hålla reda på med långa kroppsdelar. De är alltid lite trångt när man åker buss/flyg eller sitter vid restauranger osv för att låren går ju inte att böja eller fälla ihop. 😂

    2. Heja dig! Vad modigt och härligt att du vågar skriva så ärligt om ett sånt ämne, som man oftast inte pratar om <3 tufft och starkt av dig

  3. Vissa gånger har jag lättare att hantera avundsjukan än andra men den största avundsjukan kom sen jag fick barn.. jag är otroligt (och orimligt) avundsjuk på folk som haft en “naturlig” start på sin förlossning, jag blev igångsatt och känner mig nästan misslyckad över det? som att min kropp egentligen hade kunnat varit gravid förevigt (jättenöjd över min förlossning i övrigt men just starten på den äter upp mig ibland). Jättekonstig avundsjuka men så är det.. Sen samma som du skrev, om bebistiden, det kan jag också bli avundsjuk på då jag inte alls har upplevt nån rosaskimrande bebisbubbla.

  4. Jag hamnade i en djup depression när jag fick mitt första barn, hela den första tiden är helt svart i minnet, knappt tagit några kort. Är ett hugg i hjärtat nu när sonen frågar mkt hur det var när han var bebis. Kan bli så fruktansvärt avundsjuk när andra mammor pratar om hur underbart den första tiden var! När bebis nr 2 kom försökte jag ta igen allt jag missade med nr 1, men är ändå inte hans tid jag kan ersätta. Förösker trösta mig med att han inte minns något och att jag försökt vara den bästa mamman jag kan efter att jag kom ur den mest deprimerande perioden.

    Sedan är jag avundsjuk på alla med långa smala ben jag med, har korta muskulösa ben istället så byxor sitter ju inte alls som på modellen 😅

  5. Jag kan också se fina ben o fin hy etc, men drabbas faktiskt inte av avundsjuka. Jag har mått mentalt dåligt o lovade mig själv då att om jag bara mår bra igen har inte ngt annat ngn betydelse o snart 20 år senare håller det faktiskt fortf i sig. Jag vet att när man mår så där dåligt har verkligen ingenting annat betydelse än att få må bra. Ett par snygga ben hjälper liksom inte.. Nu när jag är äldre också är jag mer än nöjd med att kroppen är hel, stark o inte gör ont. Det räcker, den behöver inte vara snygg också. Man kan inte få allt:) har nog eg aldrig varit en person som blir avundsjuk, oftast verkar man bli det på sådant som är svårt att påverka själv. Sedan har jag säkert en hög med andra mindre smickrande personlighetsdrag..

  6. Fina Michaela! Så befriande att läsa detta inlägg. Inte alls att jag gottar mig i andras avundsjuka, utan att mer att vi blir mänskligare på något sätt. Jag jobbar också med min avundsjuka. För att vara en privilegierad person kan jag verkligen vara avundsjuk på mycket.

    Är avundsjuk på mina vänner när de umgås. Jag bor i ett annat land pga träffade en kille och blev pangkär en gång i tiden och så var det med det. Men varje gång de planerar brunch, middagar, allmänt häng eller kanske mest av allt, spontanses så är det som att hjärtat vrider sig en bit.
    Jag blir avundsjuk på människor som bor nära sina föräldrar. Även innan jag flyttade utomlands bodde jag under fyra år flera timmar från mina föräldrar. Avundas alla som kan åka hem till sina föräldrar på en middag, bara sådär. Eller ta en fika på stan med sina föräldrar.
    Jag är också precis som dig galet avis på folk med slanka ben (varför är detta ens en norm!!! Ser flera i kommentarsfältet som säger samma)
    Jag är också avis på folk som inte har ångest. Som aldrig övertänker och bara tar allting med en klackspark.
    Ibland är jag avis på er influencers som får ta del av alla pressutskick och testa alla produkter.
    Och ibland blir jag faktiskt avis på folk som träffat en person som talar samma språk och är från samma kultur. För ibland önskar man bara att den där lilla outtalade delen av kommunikationen skulle funka.

    Men jag tänker att perspektiv är det som hjälper mest. Jag kanske bor långt från nära och kära. Men jag har fantastiska människor i mitt liv som bryr sig och fortfarande håller kontakten vid liv trots att JAG valt att flytta långt bort. Jag har också valt det själv. Jag har förmånen att få leva och bo med någon jag älskar. (Och dessutom bli berikad av ett nytt språk och kultur :-)))) haha ok är lite less på att tragla tysk grammatik i stunden. Lovar att det finns en positiv sida med det. Jag älskar ju min partner och väljer honom varje dag.

    Men tänker också att det är ok. Analysera tanken lite och fundera på 1) varför är jag avundsjuk 2) kan jag göra något åt det 3) stämmer den bilden jag har verkligen? Jag tror att avundsjuka handlar om att man ibland förskönar bilden av andra. Samt att man aldrig får en nyanserad bild av någon genom en skärm. Folk väljer ju verkligen vad de vill visa upp.

    All kärlek till dig

    1. Det kanns typ som att jag har skrivit den har kommentaren sjalv! Jag bor ocksa utomlands (New York) pga att jag traffade mannen i mitt liv nar jag pluggade har och nu har vi en 2 arig son. Jag blir ocksa sa otroligt avundsjuk/ledsen sa fort jag ser nar mina bastisar hemma eller min familj hittar pa nagot kul. Det kanns som att man missar sa mycket, och nu med Covid vet jag inte nar vi kan komma och halsa pa. Vi hade bokat in en tjejhelg i Kopenhamn i Maj for att fira att alla vi tjejer fyller 30 iar, men det blev saklart installt, och nu akte dom forra helgen utan mig. Det kanns verkligen i hjartat.

      P.S Ar ocksa sjukt avundsjuk pa folk som har langa, smala ben. Det maste vara sa mycket lattare att kla sig for allt maste se bra ut?!

  7. Vad modigt av dig att blotta dina avundsjukor. Det kan bara en stark människa klara av. Så ta med dig det och tänk att det knappast är en stark människa som skulle kritisera dina avundsjukor. Stor kram

  8. Det högg till i mitt hjärta när jag läste om din bebistid. ❤️ Så orättvist att jag sitter med min bebis som precis somnat i min famn och är en väldigt glad och lättsam liten tjej som dessutom sover bra på natten när du har fått kämpa så. Den tacksamheten jag känner över det och av att veta att inte alla har det så gör att jag inte ens kan tänka på att vara avundsjuk på nått alls just nu. Även om jag såklart är det till och från. Men just nu bara tacksamhet 🙏 Känner mig däremot lite dum som skriver det och förstår att det kan
    skapa avundsjuka. Tycker du är så modig som är öppen och delar med dig om att allt inte är lätt eller underbart hela tiden. Kan tänka mig att det är ännu jobbigare om man har fått vänta lite extra på sin bebis och det sen inte blir som man har föreställt sig. Känns liksom som att man inte har samma rätt att klaga då även om man såklart har det!

    1. Hahaha herrejävlar detta var en riktigt sjukt kommentar. Vet inte om passivagressivitet riktigt täcker detta?

  9. Är avundsjuk på de med barn som har tillgängliga (levande, friska osv) och närvarande föräldrar som både vill och kan vara en del av barnbarnens liv. Ville skrika rakt ut i våras när det pratades på lekplatsen om hur jooooobbigt det är med Corona för då kan inte ens föräldrar hämta på föris eller passa barnen så man kan träna/handla. Vi har en uppsättning föräldrar vid liv, som visserligen är intresserade, men inte på en nivå för någon avlastning/hjälp alls.. Dvs ingen barnpassning ca någonsin. Och framförallt sorgen för mitt barn att växa upp utan mor/farföräldrar

    Är också avundsjuk på folk med bra känsla som kan skita i vad andra tycker och tänker till stor del. Som känner ”jag är grym som jag är” 💁‍♀️

  10. Så fint och öppet inlägg ♡ och en liten tankeställare att en del saker som jag uppfattar att du har, eller kanske avunds att du har, avunds du någon annan att den har.

  11. Vilket bra inlägg. Tror det kan vara bra att reflektera över den ibland, jag själv skulle säga att jag inte är så avundsjuk eller svartsjuk person men såklart har man sina stunder. Oftast brukar jag dock nog skjuta bort tanken och inte lägga så stor vikt vid det men säkert bra att stanna upp ibland och grund sig lite i varför den uppstår. Intressanta tankar som vanligt från dig, kram

  12. Alltså det här inlägget är så viktigt! Så sjukt modigt och jävligt viktigt att belysa! Tror fasen inte det finns någon som inte är avundsjuk och det är så viktigt att förstå att alla har sin svaga punkter! Kram <3

  13. Jag kan bli avundsjuk på personer som har det lätt för sig här i livet. Vars liv inte tycks ha några motgångar, de bara glider. Det blir jag avundsjuk på.

    1. Den största avundsjukan jag känner just nu är alla som lägger upp fina bilder med sina fina magar efter förlossningen. Nu menar jag inte platta utan dom som kom undan med att inte få slapp hud och bristningar. Min mage var min stolthet innan graviditeten och nu 5 månader efter förlossningen vill jag bara skära bort den kroppsdelen. Allt är förstört och jag vill inte få fler barn pga detta och jag skäms över att ens tänka så. Men så är det.

  14. Tack för ett fint inlägg, Michaela! Avundsjukan på de som haft en mysigare (och till synes lättare) bebistid kan verkligen äta upp mig ibland. Kan känna mig så hemsk och slösaktig som inte uppskattar tiden mer. Det är skönt att veta att jag inte är ensam om tankarna. Tack!

    1. Mycket befriande inlägg! Håller på pricken med dig om punkterna 1-3 samt 5, och konstigt nog har jag tänkt på dig som en person som faller inom ramen för punkt 4 😅 Däremot är inte det något som jag är särskilt avundsjuk på då jag oftast har känt det som att jag är min egen lyckas smed, att jag med hårt slit kan skapa min egen lycka och framgång. Och även om jag inte lever så värst flott nu heller så har jag allt jag behöver och lite därtill och det är jag faktiskt tacksam för. Det jag blir mest avundsjuk på och som känns så “smutsigt” på något sätt, är de som har möjligheten att jobba hemifrån, gå iväg på lunchen eller flexa lite med tider och inte alltid behöver hämta sist/efter utsatt tid på fsk. Samt de som får betalt för sin övertid. Ja, du hör ju hur bitter jag är. Jobbar inom vården men funderar på att lämna den pga ovan nämnda orsaker för avundsjukan håller på att ta kål på mig och jag tycker såå synd om mig själv (🤮) när jag blir fast på jobbet och bara samlar på mig flex som jag vet att jag aldrig kan få ut. Tänker ofta på hur jag hade kunnat ha det om jag tex slutförde mina ekonomistudier istället för att bli läkare.

      Något jag lärt mig av min pojkvän är att jag inte borde klaga om jag inte försökt göra något åt min situation, och därför överväger jag att lämna vården för jag ser inte att patientarbetet någonsin kommer kunna väga upp för allt detta. Det synsättet gör att man inte känner sig så låst i sin situation utan börjar tänka på vilka möjligheter man har istället. Det kan kännas skönt tkr jag 😊

      1. Hej! Å jag måste bara svara! Jag är också läkare och har haft det hemskt med övertiden – inkl avund och tyckt synd om mig själv för inte kan man klaga heller när man har så bra jobb – men har det nu underbart för att jag bytte! Fortfarande läkare men från somatik till psykiatri, kanske inte är samma formel som funkar för alla men det kan absolut finns lösningar om man vill fortsätta i vården. Kram!

  15. Pengar.. pengar pengar pengar… Jag är uppvuxen med en ensamstående, sjukskriven mamma. Jag är vuxen och tjänar bra nu, har en man som tjänar bra osv. Men stressen över att man när som helst kan åka ner på noll igen… tänk att det är så relativt också med pengar? Att alla liksom tittar uppåt. Jag tänker att ni har pengar. Två föräldrar som arbetar. Villa. Lägenheter i Stockholm. Resor osv. Men ngn annan har ju alltid mer.

    Försöker glädjas åt det jag har, men är så avundsjuk på de som kan ge sina barn ALLT.

    Sen också avundsjuk på de med jobb som innebär mer frihet. Vinluncher typ 🙂

  16. Jag skulle nog inte säga att jag känner avundsjuka ofta nej. Kanske det har med en mer kulturell grej att göra? Det är ganska svenskt att känna avundsjuka men eftersom jag har en annan bakgrund så har jag inget problem med avundsjuka..
    Tror heller inte att alla är det. Många jag träffat genom åren, har det inte inom sig. De är genuint glada för personen och känner ändå tacksamhet för det de har.
    Jag har lärt mig mycket av dessa individer och kan nog säga att jag är likadan.
    Att känna avundsjuka är bara onödigt. Jag lever inte samma liv som du gör, så varför ska jag känna avundsjuka på att du har ett flott hem och så mycket lyx kring dig, tex. Du valde det liv du har, medan jag valde det liv jag har, vi jobbar aktivt för det vi vill ha och gör vi inte det så kan vi inte annat än “anklaga” oss själva för det. Men att känna avundsjuka, vad tjänar det till? Nä vilken slöseri på känsla.

    Men att önska mig andra saker, ja det gör jag. Men att önska att jag hade likadant som någon annan har, det är inte för mig, samma sak som avundsjuka.
    Avundsjuka består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky. Och jag känner inget av det när det kommer till andras liv.

  17. Vilket fint inlägg! Det känns så naket, mänskligt och relaterbart. Så himla, himla fint.
    Jag är nog inne på mitt hmm åttonde eller kanske tionde, år jag följer dig och ömheten och nät-vänskapen jag känner för dig blir bara större för varje år. Tack för att du fortsätter dela med dig! <3

  18. Det här är ett av dina topp-inlägg, enligt mig. Tack för att du vågar ta upp det här!

    Jag kan ibland känna sting av avund. Det är något jag jobbar med, för jag vill verkligen inte bli missunnsam och bitter. Men för mig är det ibland så att jag blir ledsen när jag ser någon ha något jag vill ha men inte har. Och i det kan också finnas ett sting av avund. Jag kommer ur det när jag tillåter mig att vara lite ledsen över det och sen välja att lita på att livet kommer att ta mig dit jag behöver komma om jag fortsätter framåt. Och inte fastnar i bitterheten. Så brukar jag också tänka att ”det är inte bort från mig”. Att de har det där, gör det där osv betyder inte att det har blivit taget från mig. Så då kan jag glädjas med andra. Saker som kan göra mig ledsen/avundsjuk är:
    1. När jag ser människor som kommit så långt i livet. Mina livsplaner blev på paus då jag blev sjuk.
    2. Människor som har nära och bra familjerelationer, utan barndomstrauman.
    3. Människor som har en partner att hitta på massa saker med och dela livet med.
    Det är ju inte så att jag går och känner avundsjuka på det här jämt. Men ibland, och speciellt, när jag känner mig ensam. Sen brukar jag tänka också att alla får sin beskärda del av lidande. Vi sitter, på ett eller annat vis, i samma båt.

    Stor kram till er alla där ute!

  19. Efter detta blogginlägg och länken till Elsas hamnade jag i som i trans i en timme och läste alla kommentarer i inläggen. Jag blev rörd och gråtig av människor som kommenterar, vågar dela med sig, blottar sig och är ödmjuka <3 Älskar att det finns sådana här forum.

    Jag är avis på:
    – Folk som lyckas BLI IHOP med en partner (inte bara dejta) mvh snart 30 bast och för-evigt-singel
    – Lugna och svala tjejer när jag själv har starka åsikter och kan vara lite fyrkantig
    – Folk som inte är rödhåriga (konstigt kanske). Är naturligt rödhårig och tänker oftast att jag är SÅ tacksam för min hårfärg pga inte supervanligt men ibland är så jag så trött på att INTE vara vanlig, bara en blond och go tjej som är sval och ja.. vanlig.

    Som många påpekat tror jag att man kan hantera avundsjukan genom att prata, acceptera den och uppskatta andra saker i livet.

    Hej och tack från trogen läsare sen rar-tiden <3

    1. Så himla bra inlägg, det här är precis varför jag älskar din blogg. Du skriver så ärligt och igenkännande!
      Det jag kan känna avundsjuka för är på personer som inte upplever ångest. Som kan leva livet utan att känna att ångesten hindrar en från det man vill göra.
      Jag kan också vara avundsjuk på de som är långa och slanka (är själv kort och har muskulösa armar och ben).
      Ibland kan jag också känna en dos av avundsjuka på de som har väldigt nära vänner och som aldrig behöver känna sig ensam (vet ju egentligen att jag har världens bästa vänner som alltid finns där och att det kanske är jag som inte hör av mig när jag behöver stöd).

    2. +1 på det med att vara rödhårig. Visst jag är glad över att jag har en “annorlunda” hårfärg men blir så avis på alla med riktigt ljust eller mörkt hår. Skulle så gärna vilja smälta in i mängden ibland och inte sticka ut….

  20. Vilket fint inlägg!
    Måste få dela med mig av min avundsjuka som kommer emellan åt. Jag är inte avundsjuk av mig egentligen och älskar att supporta mina vänner. Men den senaste tiden när en av mina bästa vänner ska gifta sig med sin livskärlek nästa sommar och hon varenda gång vi ses pratar om bröllopsplanering och hennes längtan att gifta sig kan jag känna avundsjukan krypa in. Jag som är lika gammal, nära 30 år och fortfarande är (lycklig!) singel kan känna mig så jävla ensam så fort hon pratar om bröllop.

    Jag försöker att hantera det genom att tänka; min tid kommer och att universum också har en plan för mig. Jag måste ha tålamod och jag vill inte missunna min bästa vän för hon förtjänar verkligen det här <3

  21. Väldigt bra inlägg. Jag känner mig ofta avundsjuk men drabbas samtidigt av skuldkänslor för att jag på något vis korrelerar det med missunnsamhet i mitt huvud, vilket till slut bara leder till att jag känner mig ännu sämre. Hello dålig cirkel. Tänkte att jag också skulle bidra till kören av avundsjuka röster
    – Jag är superduper orimligt avundsjuk på er som har barn!! 1,5 år in i bby making och noll bebisar to be found. Sociala medier fullkomligt svämmar över av graviditeter och jag är avundsjuk SÅ avundsjuk.

  22. Vilket fin inlägg! Tack för att du delar med dig av detta <3. Här kommer en ganska lång lista på vad jag kan blir avundsjuk för.
    Jag är avundsjuk på människor som aldrig upplevt svårigheter i sitt liv. Som aldrig fått höra av sina föräldrar att man inte klarar av vissa saker, att man inte fick tycka att man var fin – för då var jag ju alldeles för fåfäng. Jag blir avundsjuk på människor som bara upplevt fin kärlek och inte har blivit utsatt för en manipulativ partner. Jag är avundsjuk på människor som inte behövt uppleva psykisk misshandel och våldtäkt. Jag är avundsjuk på människor som kan njuta av sex , utan att få flashbacks från övergrepp. Kan ibland också vara avundsjuk på män, som inte behöver vara rädda för att bli våldtagna under kvällspromenader, och att män generellt blir mindre kritiserade över sina livsval.

  23. Jag ÄR sällan avundsjuk!
    Men just nu är jag fruktansvärt avundsjuk! Jag har precis fått mitt andra barn, hade en fruktansvärd graviditet (dessutom under covid-19) men komplikationer och hemskt mående!

    Nu har jag blivit varse att de bristningar jag fick vid förlossningen inte blivit lagade på nått bra sätt …och jag lider fruktansvärt! När andra är ute och går barnvgnspromenader så är jag hemma med två barn, försöker hålla ihop och utstå smärtan, vilket håller på att förgöra mig! Än kan jag inte ens få hjälp med det då det antagligen kommer krävas operation.

    Alltså fyyyy faaaaan vad anvundsjuk jag är på de som hade en fin graviditet och sen återhämtade sig på några futtiga veckor!

  24. Är precis som några andra avundsjuka på mina barndomsvänner som alla bor tillsammans i samma stad som jag flyttat ifrån. Känns ganska jobbigt när man missar härliga middagar, utgångar och häng i allmänhet. Sen är jag å andra sidan så glad att jag flyttat till en härlig stad där jag mött otroliga människor och fått massor av nya vänner. Men ibland känns det lite extra tungt att inte kunna vara med på allt kul. Saknar ofta mina föräldrar också men de kommer som tur var och hälsar på ofta, nästan för ofta <3

  25. Jag kan jag faktiskt bli avundsjuk på dig! På att du har ett fint hem, ser ut att alltid vara fint/mysigt klädd, har ett jobb jag verkar tycka vara kul, du har en som som är så söt att jag DÖR och du har en man som du verkar älska och bli älskad tillbaka av. Det kan jag bli avundsjuk av.

    Men, så tänker jag att du är äldre än mig och vänder det till att bli inspirerad istället. Vet du exempel att jag i någon av din och andra Michaela podd så sa ni något om att du alltid är ordningsam, alltid viker filten när du går från soffan osv. Det brukar jag tänka på när jag plockar undan efter mig direkt även fast jag har mer lust att göra något annat. Tänker att avundsjuka på så vis blir lite vad man själv gör det till. Det handlar om inställning liksom.

    Kram❤️

  26. Vilket fint inlägg måste jag börja med att säga! Modigt att våga skriva om ens avundsjuka sida.

    Jag har mycket i livet som mina nära inte har, en sambo, hundvalp och går just nu en utbildning som jag länge drömt om att få göra. Så egentligen har man väl knappt ens någon rätt att klaga.. Dock några saker jag den senaste tiden blivit avundsjuk på är:
    • Människor som har lätt att lära känna nya personer och kan bjuda med någon på en lunch bara sådär, utan att ens känna personen särskilt bra. Som bara är så otroligt duktiga socialt att de klickar med vem som helst i princip. Själv har jag min tighta vänkrets och har liksom svårt att släppa in nya folk i mitt liv.. Har svårt att släppa någon nära och ta ”risker” med nya personer.
    • Folk som lever det typiska ”studentlivet”, med fester var och varannan dag och ingenting som binder dom. Det är en krass sanning att jag i mitt liv inte har tid att hinna springa på studentbarerna hela tiden men kan fortfarande känna en liten sorg att jag ”valde bort” det livet när jag valde att bo kvar i min hemstad med sambo/hund/familj och gamla vänner. Samtidigt älskar jag mitt liv men hade liksom velat leva ett till, där jag kunde vara den där fria 23-åringen som kan festa utan att behöva bry sig om någonting. Nu kan jag nästan få ångest ibland för att jag inte orkar/hinner vara med på alla fester, är nog lite FOMO inblandat också.
    Nu blev det långt men det var ändå skönt att skriva av sig lite 🌸

  27. Kan absolut känna avundsjuka- lite i smyg. Brukar inte berätta det för någon för jag skäms ju lite. Jag vill ju inte hamna i det där missunnsamma. Jag är oftast en glad och positiv tjej som peppar andra och försöker alltid ge komplimanger men min avundsjuka kommer när jag känner mig orättvist behandlad. Om jag tex gör något på jobb kan det oftast gå omärkt förbi men om någon annan gör det (eller rättare sagt en viss person) får denna en massa komplimanger och lovord och det blir jag sååå avundsjuk på. Så ja, jag tror (och hoppas) att min avundsjuka i grunden bottnar i en orättvis behandling…

  28. Jag är 33 år och avundsjuk på de som lever i relationer. De som har hittat nån att dela livet med och uppleva saker tillsammans med. De som kommer hem till någon på kvällen och som strosar hand i hand på stan en solig lördag.

    Ytligt så är jag avundsjuk på de med smala ben och små rumpor. Kläder sitter mkt snyggare på dem och det känns som om de kan ha på sig vad de vill.

    Sen är jag oxå avundsjuk på de som vet vad de vill jobba med och gör karriär.

  29. Just den känslan har jag känt hela dagen, avundsjuka.
    Jag är sen flera år tillbaka långtidssjukskriven pga psykisk ohälsa, ätstörningar, panikångest, ptsd samt hjärntrötthet efter en hjärnblödning.
    Jag hamnade som många mellan stolarna i försäkringskassans system och har fått indraget boendestöd vilket resulterade i att jag för ett år sen, 31år gammal fick flytta hem till mina föräldrar, något som inte gjort självkänslan bättre.
    Så jag avundas alla som har möjlighet att försörja sig själva, som har ett eget hem och som spontant går och köper nya kuddfodral till sin soffa alt kan lägga pengar på en ny höstjacka medans jag får vända på varje krona för att ha råd med mat och när högkostnadstiden har gått ut och jag får betala för varje besök hos min psykolog så räcker pengarna inte ens till det.
    Avundas andras liv så det gör fysiskt ont.
    Ledsen för en väldigt down kommentar, men var faktiskt väldigt skönt att få skriva av sig lite, så förlåt och tack. ♥️

  30. Yes!
    1. Min största avundsjuka just nu är på dom som har barn som sover bra. Jag vill kräkas rakt ut när jag hör någon säga att dom har haft en dålig natt för att dom fick vakna och natta om… 1 gång? våran 14 månaders gör ca 15 uppvak per natt och har gjort under största delen av sitt liv. Har fått medicin, men hjälper inte.
    2. Jag är avundsjuk på dom som fick uppleva bebisbubblan och alla härliga känslor kring bebistiden. Jag fick förlossningsdepression. Tog mig ur den när våran dotter va 11 månader. Sörjer enormt.

    1. Så viktigt och bra inlägg. Jag känner väldigt lite avundsjuka NUMERA. Jag snart 46 år och har gått igenom mycket av det som många skriver om här. Jag har varit mellan 30-40 år och letat efter den ”rätte” då var jag så avundsjuk på alla som levde i vad det verkade iaf i lyckliga relationer. Sedan träffade jag mannen i mitt liv när jag var 39 och sedan dess har jag aldrig tänkt tanken att jag varit avundsjuk på andras relationer. Jag gick igenom en förlossningsdepression och fy alltså vad jag typ hatade alla lyckliga mammor då.
      Jag har alltid haft acne men bryr mig inte längre, vet att jag skulle vara smalare om jag åt mindre men palla liksom? Jag gillar min kropp som den är. Vi bor superlitet med 2 barn men jag är så lycklig över att jag trivs där jag bor och att vi äger vår lgh. Jag har en OK lön, spännande och meningsfullt jobb, frisk familj..jag önskar ej så mkt mer av livet faktiskt. Men det jag kan vara ledsen över är att min mamma dog innan hon lärde känna sina barnbarn. Så kan vara avundsjuka på andra som har morföräldrar till sina barn. Å andra sidan har mina barn en underbar farmor och flera kusiner på min mans sida. Det finns liksom alltid något att vara tacksam över tycker jag! MEN jag har inte alltid känt så här, livet har liksom gjort mig mer tacksam och ödmjuk.

  31. Jag är avundsjuk på personer som fick en relativt normativ graviditet och första start. Jag fick en blodpropp i v31, så kunde inte gå på några veckor och tog sprutor varje dag i ett halvår. Sedan sprack jag grad 4 vid min förlossning, som sedan sprack igen efter en vecka. Jag blev sydd så hårt att jag inte kunde sitta ned på 1,5 månad, knappt gå. Jag kan inte ens titta på förlossningsvideos, jag gråter varje gång jag tänker tillbaka på våran första tid som var hemsk av smärta. O framförallt är jag så avundsjuk på personer som kan tänka på barn nr 2, när jag verkligen inte ens vet om vi vågar igen.

  32. Jag är avundsjuk på:
    – Dem som har ett barn som sover/har sovit sjukt mycket under sin bebistid, dem som kunde kolla på en serie när deras barn sov typ 20 timmar/dygn (vi har inte sett n serie på 1,5 år sedan vår dotter föddes utan hoppade på pilatesbollen eller sprang några mil med vagnen varje kväll 😴😂)

    – Dem som har sjukt mycket vänner och har typiska stora tjejgäng (själv har jag ett fåtal kompisar)

    – Dem som inte behöver oroa sig för pengar.

    Försöker dock tänka att jag är glad så länge vi är friska och vår dotter mår bra. Min största rädsla är typ barncancer så jag vill inte gnälla, för man har de trots allt väldigt bra så länge man är frisk🌸

  33. Jag är avundsjuk på människor med en härlig vänkrets runtomkring sig, där alla bor i samma stad och man är nära och kreativa och skapar fina minnen ihop. Jag är avundsjuk på människor som bor stort – och som har lantställe. Som har ett tillhåll i naturen, vid havet, som är bara deras och som finns där för dem på helgerna.

    Jag är avundsjuk på de som kan tända en brasa om kvällarna och bada badkar. Och jag är avundsjuk på de som älskar sin jobb och sin arbetsplats och har en stark kropp.

  34. Är avundsjuk över mycket, varje dag, men framförallt:
    Jag är avundsjuk på de som har alla sina barn hos sig levande. Tänk att alla barn lever. Jag har två levande barn, men även två döda. Hälften av mina barn ligger i jorden på kyrkogården. Är såå jävla avundsjuk på de med alla barn i sin famn. Till och med de som ”bara” behövt begrava ett av sina barn.
    /Bitter och avundsjuk

  35. Modigt att alla vågar skriva om sin avundsjuka. Jag vill inte vara en avundsjuk person så jag har arbetat mycket med tacksamhet (inte för att jag hade nåt problem med avundsjuka). Jag tror att ju mer man anstränger sig för att vara tacksam för olika saker i sitt eget liv varje dag blir man nöjd och glad och kan även glädjas åt andras framgång på olika plan. Sen har man oftast inte hela bilden av andras liv, man vet inte vad de offrat för att nå dit de är eller för att ha vissa saker.

  36. Halloj!
    Så bra inlägg – ärligt, personligt och djupt. Det är precis den här typen av inlägg som gör att jag läser din fina blogg Michaela – den ger något!

    En reflektion som jag har är att jag försöker omvandla min avundsjuka till inspiration och ”jävla anamma”.
    – jag är avundsjuk på personer som är smarta och har lätt för sig. Jag har aldrig haft det lätt i skolan men i stället har jag jobbat arslet av mig. Med hög disciplin tror jag nu att jag kommit längre än många av de smarta som jag alltid varit avis på.
    – jag är så avis på slanka människor med främst smala armar och ben. Detta får mig att gå till Sturebadet frekvent för att nu bli av med baby2 hullet.
    – jag är avundsjuk på personer som inte ser trötta ut – jag ser så trött ut. Med två småbarn är det inte konstigt (även om mina nätter verkar bättre än dina). Lösning ska pröva fillers haha.
    Jag vill inte bli missunnsam och tror sällan jag blir det just för att jag alltid försöker omvandla känslan till ”hur jag kan uppnå X (vad det än är just i stunden)”. Bör noteras att jag sällan är avundsjuk på saker som inte går att ändra – typ jag och min man har inga föräldrar i Stockholm utan utomlands och på västkusten. Tänker att det bara är att gilla läget och hitta bra och flexibla Nannys. Haha

    Återigen tack för tänkvärd post!

    Michaela
    Angonius.com

  37. Wooooow! ÄLSKAR sånna här inlägg ! Tack…. vilken lättnad att höra om andras avensjuka.

    Jag har en fråga 😊 Inspireras mycket utav din klädstil , men är såååå nyfiken på varför du sällan ( eller kanske aldrig ?) har jeans ☺️ Kanske väldigt konstig fråga… haha.

    Tack för en fantastisk mysig plats att hänga på.

  38. Jag är nog ganska mycket avundsjuk tyvärr. På människor som verkar haft ett enkelt och lyckligt liv. På de som verkar tycka att saker är så härliga, för mig känns saker oftast “trevliga” men aldrig att jag har superkul. På de som har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt, själv är jag livrädd för att bli av med jobb osv för då finns ingen som kan hjälpa mig. På folk som har många kompisar och umgås i grupp, jag gillar inte ens att umgås i grupp, men det ser härligt ut så hade gärna tyckt om det…hehe jag kan fortsätta men kanske ska sluta läsa bloggar och kolla instagram 😀

  39. Slätar ofta över min avundsjuka men visst fan är jag avundsjuk! Gud! Den attackerar mig ibland och på sista tiden har jag börjat komma på mig själv med att instinktivt försöka förtränga/ignorera det som gjorde mig avundsjuk. Istället har jag börjat stanna upp, utforska den svidande känslan i magen och stanna kvar i avundsjukan. Frågar mig själv frågor som ”oj, blev du lite avundsjuk nu? Var kommer det ifrån? Vad händer om du tillåter dig känna den känslan liiiiite längre?”. Och!! Det hjälper faktiskt sjukt mycket. Om jag inte gör det lägger sig avundsjukan som en tung filt över mig och nästlar in sig i min hela sinnesstämning för resten av dagen typ.

    Saker jag kommer på mig själv att vara avundsjuk på:
    – Människor som inte har ångest
    – Folk som har stor vänskapskrets och är sociala på ett naturligt och avslappnat sätt
    – När en kille jag dejtat/varit intresserad av har skaffat tjej
    – Alla som kan köpa egna lägenheter och slipper hyra
    – morgonmänniskor
    – Generellt människor som verkar vara så AVSLAPPNADE och chillade
    – platta magar och långt tjockt hår

    Vill alltså förtydliga att det här endast är några exempel, Hahaha. Listan kan göras låååååång. Tänkte skriva att jag jobbar på min avundsjuka men vafanken, kan vi inte normalisera den istället? Kommer jag någonsin sluta vara avundsjuk? Tror faktiskt inte det. Men! Visst kan man gräva djupare in i den (som jag beskrev ovan) och förstå att den bara är en naturlig reaktion till en helt rimlig orsak.

    Tack för att du lyfter detta ämnet! 🙏🏻

  40. Är också brutalt avundsjuk på människor som inte behöver oroa sig över pengar. Är uppvuxen i en familj med dålig ekonomi så har hela min uppväxt stått utan vinterkläder osv. Jobbar själv nu på en livsmedelsindustri -ingen hög lön direkt. Har häst och den slukar verkligen alla pengar jag har, i hästbranschen är det verkligen så att nästan alla har föräldrar som betalar, och man bor på föräldrarnas gård. Önskar att jag också hade någon som backade mig..

  41. Jag är avundsjuk på alla människor som är friska. Jag har endometrios och får leva hela mitt liv efter hur kroppen mår för dagen. Jag kan inte lita på min egen kropp, planera in saker utan att vara rädd att behöva avboka och jag mår illa och har ont varje dag. Kan inte ens komma ihåg sist jag hade en dag då jag mådde 100 % bra och inte behövde tänka på magen. Jag är också avundsjuk på de som har lätt att bli gravida. Redan nu, flera år innan vi faktiskt vill få barn, behöver vi fundera över det, planera och oroa oss lite över att det ska vara svårt eftersom det så ofta är det med endometrios. Lite mer ytliga saker då: jag är avundsjuk på de som har en stor garderob med fina (och dyra) kläder, avundsjuk på de som har en pojkvän som är bra på att laga mat och som gärna gör det, helt fruktansvärt avundsjuk på de som har en söt hund, avundsjuk på de som har ett sommarställe i Sverige och avundsjuk på de med fin hy.

  42. Vet du det där med att inte ha rika föräldrar tror jag egentligen är så mycket bättre. Jag tror vi som inte har det uppskattar saker i livet mycket mer än de som bara kan ta det för givet. Och du verkar verkligen vara en sån person som uppskattar det du har. ❤️

  43. En annan har alltid tyckt du har så snygga ben Micheala och varit avis över det! Så läser man att du är avis på andras ben, är det inte så typiskt haha.
    – är avis på folk som ser naturligt bra ut. Känner alltid att de får ut mer av livet lättare på något sätt. Har ibland svårt att acceptera mitt eget utseende men tänker ibland då att jag är ju så smart och empatisk så det skulle ju vara väldigt orättvist mot alla andra om jag dessutom var jättesnygg :’)
    – är avis på folk som inte behövt kämpa så mycket igenom livet. Har kämpat mycket med familj, hälsa, mental hälsa och har även en partner som kämpar med mental hälsa. Och att det påverkat ens ekonomi då man inte alltid kunnat jobba osv som man vill. Fastän jag är så stolt över min partner som sakta men säkert känner sig bättre och bättre och vi kämpar på med att betala skulder osv så kan vi inte alltid göra så mycket kul. Så blir avis på de som kan gå ut och unna sig t.ex. Blev så ledsen i somras när jag såg massa folk på uteplatser där de satt och hade roligt och njöt av sommarkvällen i sina snygga outfits. Kände mig så ful och fattig så jag började gråta av avundsjuka på väg hem för att äta ännu ett paket nudlar haha
    – är avis på dem som har råd att lägga pengar på att göra sig fina. Har inte köpt några kläder på över ett år och kan inte minnas sist jag köpte smink osv. Färgar och klipper håret hemma då jag inte har råd att gå på salong. Så är lite sur över detta eftersom jag känner att det ju är så lätt att göra sig snygg och fin när man har råd!
    I övrigt är jag ändå glad överlag och tänker att alla lever sina liv olika och alla har något att erbjuda! Fokuserar på det bästa jag kan göra utav min egna situation och att vara tacksam för allt jag har som gör mig glad 🙂

  44. * Jag är avundsjuk på alla som lägger upp att de väntar barn eller precis fått barn. Jag vill så hemskt gärna ha barn och LÄNGTAR tills när vi ska börja försöka.
    * På alla smala människor. Väger typ 10 kg för mycket och känner mig ful ful ful varje dag.
    * På folk som ”knappt” jobbar. Typ jobbar hemifrån, springer på gymmet, träffar vänner på dagen. Jag har 12h arbetsdag, fem dagar i veckan. Dessutom med något jag inte trivs med.

  45. Tack för detta! Det fick mig att inse att jag inte varit avundsjuka på något på flera, flera år. Jag o min man kämpade 10 år för att nå våra drömmar och nu har vi nått dem o mycket mer. Jag lever exakt det liv som jag drömde om när jag var barn, t.om. bättre. Jag är välsignad med en underbar pojke o väntar tacksamt nästa bebis. Jag spenderade aldrig mycket tid på avundsjuka förr heller, snarare tog jag inspiration o motivation när någon hade något jag ville ha. Önskar alla människor som läser detta styrka och motivation och självklart tur att nå era drömmar!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi