”Hur många barn vill du ha?”
”Jag vill ha två!”
”Jaha, jag vill ha minst tre! Tänk att ha det jag och min bror har med fler än så, vilken dröm.”
”Mmm ja varför inte, tre vore najs”.
Jag har pratat om barn som att det vore något man bara gick och skaffade sig. Anledningen till att jag har pratat på det sättet är nog för att det är normen, ”alla” pratar så. Om hur många barn man vill ha, för givetvis vill man ha barn och även flera stycken.
Sen fick jag ett barn och min kropp hann knappt läka innan okända människor började fråga mig när jag ville ha ett syskon. Jag blev helt förskräckt av den tanken och ärligt talat något upprörd över frågan. Måste man som kvinna tänka på fortplantning så fort första barnet är ute? Och vad händer när man har skaffat ett syskon, blir det slut på frågor då för att man äntligen passar perfekt in i normen med mamma, pappa, barn och barn? Även innan barn, alltså innan vi ens började försöka skaffa barn, kunde jag bli förundrad över frågor kring när vi skulle skaffa barn. Som att livet inte räknas som lika värdefullt om man inte gör det vid exakt samma ålder som alla andra. Jag var tvungen att fundera mycket på om jag ville ha barn för min egen skull eller för samhällets påtryckningar den dagen då vi började försöka. När jag var helt säker på att beslutet var mitt eget tog vi steget.
Nu har det gått en tid sen dess och jag har ett barn på 14 månader. Under dessa 14 månader har jag tänkt helt galet mycket på syskon, både för att andra har undrat om syskon men också för att jag inte är säker på vad jag själv vill när det kommer till syskon. För det första är det inte ens säkert att det går, för inga blivande barn kan man ta för givet. Men sen då? Vill JAG ha fler barn, eller tror jag att jag vill det för att så fort någon säger att den vill ha ett barn säger minst alla andra att ”men man vill ju ge sitt barn ett syskon”.
Behöver barn syskon? Behöver syskon komma tätt? Behövs egentligen någonting eller är det vi som skulpterar upp normer som vi sedan pressar oss själva och alla andra till att följa? Är den med två barn med två års perfekt mellanrum nödvändigtvis lyckligare än den med noll barn, ett barn, massa sladdisar eller sju barn med lika många föräldrar inblandade? Kanske passar två barn perfekt för vissa, ja visst är det så, men kanske inte nödvändigtvis för alla?
Hela grejen med barn har gjort att jag reflekterat på djupet kring vad jag vill och vad jag tror att jag vill. Först och främst är jag medveten om den absoluta lyxen att ens kunna reflektera, för jag vet att det inte är så för alla. Att universum tar beslut åt en. Men jag kommer till mina egna slutsatser utifrån min egna situation. Som att jag, när jag packar ner Dantes pyjamaser i små plastboxar och märker dem med ”Pyjamaser strl 50-62”, gör det för att jag ser fram emot att få använda dem någon gång i framtiden igen. För att jag vill det, ingen annan. För att det är mitt liv, ingen annans.
Jag vet inte hur vår familjekonstellation kommer att se ut. Kanske precis som normen, kanske helt tvärtom. Om det blir som normen är det för att jag vill det och inte för att det bara blev samma som alla andra (vill jag i alla fall tro?). Det viktigaste för mig är att jag gör det jag mår bäst av – jag har ju bara ett liv.
Första tiden efter Dante var jag faktiskt övertygad om att jag inte skulle vilja ha fler barn. Jag vet att jag lever med en person som drömmer om flera barn men kände starkt att då får han lämna mig om det är viktigare med fler barn än att leva med mig. Med tiden förändrades dessa känslor och jag ser på barn på ett mer långsiktigt sätt än vad jag gjorde första månaderna. Det var så himla tufft tyckte jag, och så mycket jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle vara. Jag skulle varit mycket mer förlåtande och accepterande mot mig själv. Nu har jag erfarenhet i bagaget, därför kan jag förhoppningsvis skapa en bättre upplevelse i framtiden om jag blir gravid igen. Det är ju jag som ska bära barnet, föda barnet och mata barnet (om jag ammar) vilket betyder att resan kräver mer av mig i starten än av min partner då jag lever med en man. Om jag hade fått välja hade jag helst kört varannan gång, om inte biologin var i vägen alltså. Att det var hans tur nu och jag som fick behålla min kropp (nåväl, den kropp som fortfarande inte och troligtvis aldrig kommer vara helt som innan). Jag som fick njuta av all mat och dryck i nio månader, jag som fick peppa i förlossningssalen och jag som fick serva vid sidan om när min partner ska få matningen att funka och sedan ha övergripande ansvar av den i x antal månader.
Tänk om man hade kunnat köra varannan gång, vilken grej ändå haha. Att få testa båda delarna. Nu går inte det och en del av mig blir stressad av att göra om allt igen, men som sagt, jag ser på det här med att bli gravid mer långsiktigt nu. Jag tänker inte på en bebis utan jag ser en till familjemedlem framför mig. Som är med och pratar om dagen vid middagsbordet, spelar fotboll med Dante, går på bio med oss, upptäcker världen, har sina egna universum och låter mig få vara en del av dem. Kanske en dag gör mig till farmor eller mormor, ger mig mors dag-presenter, tar hem en pojkvän eller flickvän som jag börjar älska. Den drömmen och den tanken gör att jag mjuknar vid idén om fler barn, för jag ser så fram emot att göra den resan tillsammans med Dante. Resan som är livet. Och kanske med ett syskon en vacker dag, om vi har tur, bara inte just nu.
Pst… kom ihåg att alla texter jag skriver är skrivna utifrån mitt liv, mina erfarenheter och mina personliga känslor. Jag vet att de ser olika ut för alla ♥
Så aktuellt ämne, iaf i mitt liv just nu! Kanske blir det en till eller inte (?) Jag blev sjuk vid första graviditeten och är väldigt rädd för att bli sjuk om jag blir gravid igen. Väldigt svårt att kommunicera den känslan till utomstående som ofta frågar när nästa kommer.
Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar <3
Ryste när jag läste sista meningen för det är precis så det känns för mig också (med ett barn på 15 månader). Tack för att du delar med dig! Stor kram.
Tack för du skrev detta inlägget! Jag känner som du skriver men han har inte kunnat sätta fingret på det förut. Vi fick vårt första barn för fyra månader sen och jag tänker på syskon ofta. Just nu tror jag inte att jag vill ha fler men känner otrolig press gentemot min son. Att ”ge” honom ett syskon. Jag hade det väldigt tufft i två-tre månader efter förlossningen och det är inte förrän nu jag har börjat kunna uppskatta att vara mamma men hjärnspökena finns kvar! Kändes skönt att bara få läsa dina ord, dom lugnade mig! ❤️
Har en son på 4,5 år. Tog oss över ett år att bli gravida med honom och hade nästan gett upp och börjat tänka på att ta hjälp när äntligen plussade. Vi önskar att vi någon gång kan få ett syskon men allas, ursäkta svordomen, jävla frågor där de bara tar det för givet är så stötande och ledsamt. En fd kollega frågade jätteofta och tillslut röt jag till ”ser det ut så eller”? Och efter det frågade hon inte mer.
Jag blir snart 35 år och visst börjar jag känna mig lite stressad, men det är andra saker i livet som också spelar in. Älskade för övrigt att vara gravid och kan sakna just det ibland. Förhoppningsvis får jag uppleva det igen någon gång.
Ett viktigt ämne du lyfter!
Tack för att du delar detta inlägget hjälpte mig verkligen vidare i mina tankar för har tänkt väldigt likadant som dig. Men när du resonerar kring det större perspektivet (typ hur många man är runt middagsbordet om 10 år) så inser jag att jo, klart jag hoppas att vi är 4 stycken <3
Du är så klok Michaela och dina ord beskriver på pricken det jag kände efter första tiden med bebis. Vi har fått en alldeles underbar tjej som inte sover. Första tiden var präglad av sömntortyr och en ren bergochdalbana av känslor. Nu är vår dotter är 16 månader börjar jag landa i tanken igen att vilja ha ett till barn, men jag vill först ge vår dotter all uppmärksamhet och kärlek. Vår relation mår bra av att få ladda batterierna med. Jag tror att det viktigaste att känna efter själv och inte påverkas av normen.
BÄSTA INLÄGGET JAG LÄST ALLA KATEGORIER!!!!
På riktigt. Exakt sådär reflekterar jag kring syskon. Tycker det är helt sjukt man säger så till någon. Liksom tar för givet att man ska ha två barn för det är ju såååå taskigt bara ha ett barn. Stackars lilla barn som har en mamma och pappa (eller hur ens konstellation nu än ser ut) som älskar en och leker med en och ger massa uppmärksamhet?! Förstår inte alls. Man skaffar väl barn för man vill ha barn eller om man nu vill ha fler och ge sitt barn ett syskon. Absolut det får man vilja- Men man skadar ju knappast sitt barn om man bara väljer ha ett. Blir så provocerad av såna kommentarer. Håll dem för dig själv. Nu snurrade jag igång här. Ville ju bara berömma dig för ett inlägg verkligen mitt i prick! Och också ett som fick mig reflektera att man kanske vill ha en familjemedlem till. Det var ett fint sätt att se på det. Och att det är mer långvarigt än att bara göra om bebistiden. Massa tack och hurra för dig Michaela! Bästa bloggaren vi har.
Precis sådär känner jag också! Kan bli så upprörd! Jag har ett barn (snart 1 år) och vi känner oss så nöjda med livet och henne precis som det är nu (även innan tänkte vi att först ett barn om det går och sen får vi se). Jag är själv ensambarn och älskade det. Hon har så många fina människor runt omkring sig; släkt, och våra vänner med barn. Ett syskon är ingen garanti för en fin livslång relation. Jag är helt säker på att min dotter kommer ha en jättefin uppväxt med ”bara” oss, och vara omgiven av fina människor som är en del av vår ”kompisfamilj”. Förstår absolut det fina med syskon men är också så trött på att man ska behöva försvara att man ”bara” skaffar ett barn <3
Åh vad skönt att läsa din kommentar (och blogginlägget)! Jag har en liten på snart två år, det tog oss 6 år att få barn så jag känner mig mer än nöjd med ett barn. Första tiden var rätt stökig och sömnen är fortfarande ett problem. Skulle jag bara tänka på mig själv så är ett barn perfekt. Jag har själv flera syskon som jag har mycket glädje av så tankarna att inte ha ett syskon skär ju. Så skönt att läsa att du älskade att vara ensambarn ♥️ tänker också att bara för att man har syskon är det ju inget som säger att relationen kommer vara bra, allt kan ju hända.
Först å främst, tack för att du finns och bloggar om dina tankar och erfarenheter, de har hjälpt mig mycket under min bebistid! Jag har en liten tjej som idag blir hela nio månader och jag känner och tänker likt dig. Innan jag blev gravid hade jag inga större tankar kring bebistiden, mest att det skulle bli mysigt med en liten.. det blev helt annorlunda! Vi fick en skrikbebis som i stort sätt aldrig var nöjd fram till 3-4 månader, vilket gjorde att jag hade svårt å knyta an till henne , jag blev helt enkelt chockad över hur omysig bebistiden var. Nu är hon ”äldre” och är en busig, nyfiken och otålig liten tjej som jag älskar tokmycket! Jag vill gärna ha 2 till men bävar inför bebistiden, men precis som du så ser jag mer fram emot ”resten av livet” med de små liven, alla familjemiddagar, semestrar, lekar på lekplatsen osv. livet är mer än spädbarnstiden och jag känner att det får vara OK.. men det har tagit lång tid innan jag accepterade det.
Kloka du, så sunt och fint du resonerar. En riktig tankeställare, vad vill JAG om jag bortser från alla påtryckningar utifrån.
Inlägget väckte en fråga till Frågor med Forni. Om jag hade fått bestämma hade jag velat börja försöka att skaffa barn nu, men min partner sen flera år tillbaka är inte redo för barn än och vill därför vänta. Och ena sidan kan jag ha en förståelse för min partner, men och andra sidan är jag medveten om hur länge det kan ta att bli gravida (OM man ens kan bli det). SJÄLVKLART vill jag ha med min partner när beslutet att börja försöka tas. Han säger själv att han vill barn men att han inte vet när, det kan vara månader eller det kan vara år. VI är 27 och 30 år. Hur var det för dig och Damon, var ni båda ”redo” för att börja försöka samtidigt? Har du några tips på hur jag kan samtala med min partner om detta? Hur ska JAG tänka i allt? Ska jag bara låta tiden ha sin gång och hoppas att han blir redo snart? Är det någon annan som har erfarenhet av detta som har några tips?
Ungefär så var det för mig och min sambo, min kropp & själ skrek ”pang bom SÅ redo!!” strax efter jag fyllt 30 medan han inte alls var där, verkligen inte alls (han är tre år äldre så samma åldersskillnad som ni). Efter 9-10 månader av diskussioner satte jag mig helt sonika ner och skrev listor, en med ”fördelar/nackdelar med att börja försöka nu” och en med ”fördelar/nackdelar med att vänta”, bara för att sortera mina tankar lite. Och alla aspekter fanns med, allt från ekonomi, ålder på mor/far-föräldrar, drömresor, tid för ev. IVF om det skulle bli svårt osv. Men…hur mycket jag än listade så fanns det en sak som vägde tyngst, och det var att ”barn nu = bara jag som egentligen vill” gentemot ”vänta = båda vill helhjärtat och det blir en resa vi gör tillsammans”. Ja, det sistnämnda vann såklart :). Och då blev det mycket lättare att ha en konstruktiv diskussion. Och när han kunde se hur tydligt jag ”kompromissade” så kunde jag också ställa ett krav på honom, och det var att ge mig ett ”när”. Alltså att eftersom jag gick med på att vänta, så fick han lov att ge mig en konkret tidpunkt. Och efter en tids funderande sa han att han gärna skulle vänta med att börja försöka tills han fyllt 35. Och det kändes okej, just like that. För då visste jag och kunde slappna av, vi slapp alla diskussioner och njöt båda två fullt ut av den tiden som återstod av att vara bara vi. Det var restauranger, drömresor, konserter, filmmaraton och spontana AWs all in, och sen kom hans 35-årsdag och vi började försöka, och nu sitter vi här med en underbar grabb på snart 3 år och ett syskon på väg i november. Alla livsfaser har ju sin charm och jag är idag så glad att vi maxade tiden innan barn, för att sedan båda två vara redo och pepp för att hand i hand påbörja resan in i en ny fas.
Alltså Michaela!! Din förmåga att uttrycka dig i text är helt fantastisk!!! 🙌🏻🙌🏻❣️🥰
Vilket fint inlägg! Jag har väldigt liknande känslor kring syskon. För oss så ser verkligheten dock helt annorlunda ut nu..
Min man har precis genomgått en vasektomi, vår dotter är 6 månader. Vi fick kompromissa kring antalet barn innan eftersom jag ville ha 3 och han 1, så då fick det bli 1. Jag är så glad för vår fantastiska dotter, första tiden har minst sagt varit tuff med bebis. Jag kommer nog alltid sörja tanken på syskon i framtiden (vi har båda 1 syskon var) men samtidigt så vet jag att jag kommer få ta hand om 2 barn nästan själv om det skulle blivit 1 till barn.
💗
Förstår och respekterar dina känslor, och om du någon gång vill ha fler barn i framtiden, om sorgen blir för stark, så finns det fler män där ute, eller donatorer för den delen om ni håller ihop hela livet. Min pappa sa samma sak till min mamma men idag ångrar han sig… hade min mamma dock blivit gravid var premissen samma, ”då får du ta allt ansvar för barnet ensam”. Tufft att leva med andra människor ibland som styr ens liv i olika riktningar, men man vill ju ibland inte vara utan dom heller. Svåra avväganden.
Låter som en dålig kompromiss när det blev exakt som han ville? Han är dessutom man och kan ändra sig nästan hur sent som helst i livet, det kan inte du.
Jag vill ha ett till barn men tror inte vi klarar det pga mina psykiska diagnoser.
Plus att jag verkligen vill ha ett jobb att komma tillbaka till efter ledighet.
Och det gör sååå ont när en vän säger att hon egentligen inte vill ha ett till barn, men skulle inte kunna göra så mot sin dotter, att inte ge henne ett syskon.
Det får mig att känna mig elak mot mitt barn även om det inte är så.
Barn är en känslig fråga.
Det sårar även att mina föräldrar inte verkar tycka att vi ska ha ett till. Är åt andra hållet här alltså. Inget syskontjat.
Då känner jag mig som en dålig mamma.
Att tänka långsiktigt med barn är det enda som gjorde att jag valde att skaffa ett till efter första.
Jag grät mig igenom bebistiden med dottern för att det var FÖR tufft! Ingenting var som jag hade föreställt mig. Det var en sån chock på många sätt och jag var så besviken på hur jag själv hanterade tiden.
Min dotter är nu 3 år och min son 6 veckor. Jag skulle vilja ha 4 barn men kommer inte utsätta min kropp och mitt psyke för det. Min andra graviditet var hemsk! Kantad av sjukdom, komplikationer och oro. Förlossningen var fantastiskt men återhämtningen och läkningen är hittills väldigt utmanande.
Varför tycker folk att de kan lägga sig i om, när, hur någon får barn och hur många… Jag och min man fick kämpa i flera år och med flera IVF behandlingar. Vi fick tillslut en liten son och vi kunde inte vara lyckligare över det ❤️ Vi visste redan innan vi försökte bli gravida att vi bara ville ha ett barn då det är den familjekonstellationen och det livsstil vi drömt om. Vår son är snart 1,5 år och vänner och familj har redan börjat fråga om syskon. Jag upplever att det inte är riktigt ok att vara nöjd med ett barn. När folk frågar känner jag att vi måste ”skylla” på att det var väldigt kämpigt att bli gravid första gången (vilket det verkligen var, fruktansvärt jobbigt) och att vi inte vill utsätta oss eller vår son för den påfrestningen igen. Önskar bara att det var mer accepterat att vara nöjd och lycklig med en liten familj ❤️
Du sätter verkligen ord på känslor. Det är samma känslor som jag just nu bär på. Har en flicka på 1,5 år, sambon hade redan velat att nästa syskon var på väg. Men alltså nej jag vill vara själv i min kropp, får vara bara sofie. Mer ofta kommer tanken på ett syskon, för att de är min känslor ingen annans. Ser fram emot den tiden när vi ska försöka få ett syskon. Nu vill jag bara längta efter den tiden!
En fantastiskt fin text! Innan min son som nu är 1,5 år kom var jag och min man var vi helt på det klara med att ha ett barn (tänker inte skriva ”BARA ett barn” för det är inte BARA ETT BARN, haha). Sonen kom och trots vår övertygelse så har tankar om en tvåa passerat genom våra samtal och vi är nu fullständigt övertygade om att vi inte ska ha fler barn. Det är en fantastisk känsla vi har, att vår son är the one and only för oss. Vår familj är precis så komplett som den ska vara.
Människor måste sluta tro att de har en rättighet att fråga om barn samt ge ’goda råd’ om att man borde skaffa barn. Jag är 39 år, gift och har aldrig velat ha barn och står fast vid det, men många av mina kvinnliga vänner skall konstant diskutera mitt beslut – fastän jag ofta avböjer diskussion eller har förklarat min ståndpunkt; galet opassande och respektlöst.
FYI, det är inte två år mellan syskon är inte optimalt, utan 3-4 år – barnet är bättre rustat biologiskt och psykiskt för att inte prio 1 längre.
EXAKT varifrån kommer detta med 2 år? Så märkligt och inget jag skulle välja någonsin . Är det i Stockholm eller överallt den föreställningen finns?
Åh vill bara berömma dig för sättet du skriver på! Det är en fröjd att läsa dina texter!
Har läst texten två gånger! Tycker den var så himla bra och tänkvärd. Jag fick mitt första barn för snart 6 månader sen och har reflekterat oerhört mycket över hur jag vill leva mitt och vem jag vill vara, både som egen individ och som mamma. För ett år sedan flyttade vi till ett hus i en mindre stad. Ligger superfint vid vattnet och är en riktig sommaridyll. Men ändå, jag är ung och många av mina vänner lockas av storstäder och jobbmöjligheterna där. Jag har funderat mycket över om jag gjort rätt val? Jag har en akademisk utbildning och karriärambitioner – kommer jag få utlopp för det här också? Till råga på det var jag först ut bland vännerna att skaffa barn. Gjorde jag rätt? Hur ska det gå för mig? Tänkte jag mycket under graviditeten även fast jag var SUPERglad över att jag skulle bli mamma. Sedan min dotter kom har jag verkligen landat ganska starkt i alla dessa reflektioner. Har insett att alla är olika och vill olika saker. Jag måste forma mitt liv så som jag vill ha det. Det är så mysigt att bo nära natur och vatten, jag får fixa iordning ett hus tillsammans med min kille – precis så som vi vill ha det. Jag får arbeta på och få roliga och bra tjänster i närområdet – och vara beredd på att pendla lite. Och jag drömmer och fler barn, ganska snart. Känner att tvåbarnsnormen inte är för mig och drömmer och en större, lite bullrig familj. Jag kanske vill ha 3-4 barn, om det går. Allt i livet är så individuellt och alla gör bäst i att leva som man själv vill. ❤️
Älskar att läsa dina texter, du är så begåvad!
Tack för denna text <3
Jag är en ”såndär” som älskar barn, engagerar mig 100% i vänners barn osv, så folk har frågat länge länge (jag är 26…..). Har också varit tillsammans med min numera fästman i 6 år vilket ju gör det ännu konstigare i folks ögon. Men hur sjukt är det då att man tjatar??? Om man nu är så säker på att vi vill (och borde vilja), men inte är gravida, då kanske det är för att det inte går? (Nu var så inte fallet för oss, men det visste ju ingen annan) Så varför tjatar man? Blir så trött på människor. Mitt svar har alltid varit att man ju inte bara kan bestämma när ett barn ska komma, men det har skrattats bort…
Nu har vi en fantastisk dotter på 4 månader och jag älskade att vara gravid, hade en positiv förlossningsupplevelse, amningen funkar bra och allt är/var toppen. Jag är så lycklig och känner att detta var så rätt för mig.
En del av mig känner att det är otänkbart att inte få uppleva allt detta magiska igen (”njöt jag tillräckligt?” ekar i mitt huvud varje dag). Men en del av mig känner att jag ju vill ge min dotter så mycket, hinner jag det med fler? Vågar jag igen eftersom allt gick så bra blir det kanske kaos nästa gång? Osv osv
Men folk har redan börjat fråga om syskon, och många påstår sig veta att syskonet kommer om 2 år. H E R R E G U D mina stygn där nere har knappt läkt låt mig vara!?! Och vem tusan har bestämt att 2 år är optimalt? Jag tycker det är minst bra att få ett syskon när den stora trotsar, slutar med blöja osv. Känns mycket mer rimligt anknytningsmässigt att ha 3-4 år. Men återigen – om man vill/kan få en till så kommer den när den kommer. När man är redo och när det fungerar.
Mänskligheten – backa 10 steg och fundera över vad du själv hade känt om du inte -kunde/ville/tusen andra anledningar-ha barn.
FÖRLÅT för novell men satan vad man behövde prata om detta. Tack Michaela för att man fick läsa detta och chans att skriva av sig lite själv. Puss
Bästa, bästa inlägget! Du är så otroligt duktig på att formulera dina tankar i text. Älskar att du tar upp viktiga ämnen och ger oss en inblick i ditt liv! Det här var så otroligt viktigt och betydelsefullt för mig! Stort tack för att du inspirerar och vågar ta upp viktiga ämnen! Glad att vi har dig som bloggare! Heja heja! <3
Hej! Fin text 🙂
Känner du fortfarande inte att din kropp har läkt eller att den är densamma? Blir orolig när jag läser det att bli gravid..
Och gällande syskon så är jag ensambarn och haft världens bästa uppväxt med otroligt mycket kärlek och blir provocerad när folk frågar varför inte mina föräldrar skaffade flera barn och att det skulle vara synd om mig. Mina vänner är min familj också så jag har aldrig känt mig ensam, snarare tvärtom. Fått mycket mycket uppmärksamhet haha!
Hej hej alla mammor, Jag ville bara kika in och säga att jag är en 22 åring som har levt hela livet som ensambarn. Dessutom med kusiner som är båda ca 15 år äldre än mig boendes i USA hela min uppväxt, och tre kusiner i annan stad som jag aldrig varit nära pga familjer som går i klinch.
Ser jag på min mamma som har två syskon där hon tillslut fått bryta relationerna och distansera sig är jag så nöjd och glad över att jag själv inte växt upp med syskon. Att se hennes smärta och sorg över sina syskon gör mig tacksam för att det bara blev jag, för jag hade själv mått så dåligt av att saker och ting inte blivit som jag velat. Visst har jag emellanåt saknat eller känt avund till mina kompisar som har syskon och bra relationer till dem, men till syvene och sist är jag så glad över den uppväxt jag haft. Mina äldre kusiner är som mina storasystrar, trots att atlanten legat mellan oss under min uppväxt. Jag upplever att jag känner mig stark i mig själv, är självständig och vet att jag, och jag endast, klarar utmaningar i livet. Det har bara påverkat mig till det bättre att jag aldrig fått sitta vid “barnbordet” utan tack vare att jag genom hela uppväxten varit med de vuxna lyckats skapat egna och självständiga relationer andra vuxna i min närhet, förutom mina föräldrar. Jag hade inte varit den jag är idag om jag hade haft syskon, det vet jag.
Jag är väldigt tacksam för det för att mina föräldrar har givit mig så mycket styrka, kärlek och förberett mig väl inför mitt vuxenlivet genom att låta mig få vara med i vuxna samtal, när släkt har gått bort och utmana mig (jag har självklart lekt mycket, spelat fotboll och byggt lego och lekt med barbiedockor och kompisar också). Livet som ensambarn har såklart varit jobbigt ibland, men också helt fantastiskt! Fritt från normer om leksaker, barnprogram, kläder och könsstereotypa förväntningar. Jag har bildligt talat alltså fått ”spika och borra med pappa” och ”sy med mamma”, ingen uppdelning har gjorts där som kanske hade gjorts om jag haft en bror eller så.
Så till alla er som mår dåligt över att ni bara vill ha ett barn, är nöjda med det eller känner press över att ”ge” ert barn ett syskon. GÖR INTE DET, skaffa barn för att ni vill, för att ni känner att ni kan ge en till liten människa en fantastisk start i livet. Som ensambarn är det inget jag någonsin hållit emot mina egna föräldrar, tvärtemot!
Gud vilket mysigt och vettigt inlägg. Tack för det <3
Så himla fint skrivet Michaela, att du är så klok och fin är en av anledningarna att jag läst din blogg sen du började.
Tack för detta inlägg ❤️ jag känner så himla väl igen mig och uppskattar verkligen att du satt ord på det så fint.
Vad glad jag blir, TACK!
Älskar att läsa dina funderingar kring livet, att du är så öppen för olikheter.
Jag är 31, har varit singel nästan hela mitt liv (haft ett 2 årigt destruktivt förhållande) och vill inte ha barn. Får ofta höra att ”när du träffar någon så kommer du vilja det” eller ”klart du ska skaffa barn, det är meningen med livet” och framför allt det eviga tjatet om att jag är singel.
Fram tills jag var 25 så trodde jag att jag ville gifta mig och ha barn, en stor familj. Men vid 25 så hände någonting. Jag lämnade det destruktiva förhållandet och fick lära känna mig själv på nytt och insåg att jag inte alls vill ha barn. Jag trodde att jag ville det för att alla andra var så säkra på att jag ville det, samhällets norm. Jag har aldrig känt en inre längtan som många pratar om, och jag förstår inte varför jag ska leva för någon annan. Jag vill leva mitt liv, som jag vill, för mig själv. Jag vill resa, jag vill upptäcka och jag vill kunna sälja allting jag äger och boka en enkelbiljett (bästa beslutet som jag har tagit).
Jag skulle däremot kunna tänka mig, att i framtiden, vara jourhem åt barn. För då kan man ta hand om barn i omgångar, utan att ge bort 18 år av sitt liv utan ångerrätt.
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här, men det är så uppfriskande att läsa dina tankar om livet, och att du ser det ur fler än ett perspektiv. Du sätter ord på känslor, och du känns som en kompis. Så tack, tack för att du finns. Du behövs. Du är viktig.
Vad glad jag blir över dina fina ord, tusen tack. Och modigt av dig att gå din egen väg i livet – det kommer du inte att ångra. Massa kärlek till dig!
Jag har den senaste tiden också tänkt mycket på det här med att skilja mellan vad man verkligen vill och vad man tror att man vill utifrån normer och föreställningar. Jag har ofta inte kunnat skilja på detta. Och att ens kunna få barn är ingen självklarhet. Jag förstår inte heller varför det nödvändigtvis måste vara så hemskt att vara ensambarn.