Frågor med Forni

Hej,
Jag blev så himla inspirerad av sittdansen som ni hade på eran fest och är nyfiken på om ni klippt ihop bilder och instruktioner själva eller om den finns att få tag på någonstans? Jag ska vara toastmaster på ett bröllop och tycker att den idén vore kul att kopiera nu i dessa tider. 
//Agnes

Hej fina du (och alla andra som frågat om detta!)

Det stämmer att vi hade sittdans-häften med 10 olika koreografier med sittdanser. Dock var detta något vi knåpade ihop själv med en grafisk formgivare från Berns. Mitt tips om du vill göra något liknande är att skriva ut papper med sittdanser men utan själva små personerna bredvid varje dans då det kräver så mycket mer arbete. Istället kan ni helt enkelt fokusera på text och skriva namn på sittdansen följt av instruktion på hur man utför sittdansen. Gör dem personliga så blir det extra roligt! T.ex.:

Den italienska dansen
Dansa så som du tror att Michaela dansar i taxin efter 3 glas vin…

Lycka till <3!

Hej Michaela! Tack för finaste plattformen att hänga på på nätet för inspiration, pepp och mys. Jag har en fråga till Frågor med Forni. Du har skrivit tidigare om hur du förhåller dig till vänner som är energitjuvar. Jag har insett att jag investerar så mycket mer energi på ett par vänner än jag får tillbaka. För mig är det helt oförståeligt hur man kan hänga med en kompis en hel dag utan att den frågar hur man mår, vad som hänt i livet på sistone, osv. Det är alltid det första jag frågar när jag träffar en vän, för att jag är genuint intresserad såklart?? Jag går ofta från träffar med dessa personer med känslan att jag varit deras emotionella stöttepelare utan att få någon fråga tillbaka. Jag är även HSP, så tar kanske extra hårt på sådant. Men hur mycket kan man egentligen ”skylla” på HSP och hur mycket är att man är genuint dränerad för att man inte får samma energi tillbaka? Och hur hanterar du sådana här vänskapsrelationer (Förutom att sluta umgås vilket kanske är sista utvägen)? Kram

Hej fina du,

Ja alltså det blir fel både när man själv eller människor i ens omgivning skyller alla känslor på att en är högkänslig. Det är liksom inte alltid anledningen till att man reagerar eller agerar på saker som händer i ens omgivning. Utan ibland händer saker som vem som helst hade känt något inför – HSP eller isdrottning. Ingen gillar väl att vara i vänskapsrelationer där man ger mer än man får tillbaka?

Mitt tips är att testa att bara börja berätta om saker i ditt liv och se om de då visar intresse. Om du börjar prata om hur du mår och varför, hur reagerar de då? Med nyfikenhet och genuint intresse? I sådana fall kanske det bara är personer som har svårt att komma ihåg att ställa frågor till andra. Om de däremot pratar bort det är ju frågan hur bra kompisar de är som inte är intresserade av dig eller ditt liv. En annan sak är ju att ta upp det och säga det på samma sätt som du berättar det för mig. Att det känns som att hen inte frågar om ditt liv och att det gör dig ledsen. För det är inte säkert att någon gör det med mening, kanske är hen inte ens medveten om vänskapsdraget? Testa dig fram och försök utveckla relationerna för det är ingen idé att träffa en kompis gång på gång utan att må helt bra. Jag umgås i stort sett bara med människor som jag, efter vi har varit med varandra, är genuint glad och energifylld av att ha fått umgås med. Så tycker jag alla ska ha det <3

Hej! Jag har en fråga som jag hoppas du kan ta upp i frågor med Forni. Jag har på senaste tiden känt mig väldigt ensam. Jag bor ihop med min fina pojkvän och har massor av vänner men på något sätt känner jag mig ensam ändå. Det känns som att det alltid är jag som hör av mig till mina vänner och frågar om vi ska ses. Det kan gå en arbetsvecka och om jag inte pratat med någon av mina vänner kan jag få panik och känna att alla gjort roliga saker under veckan förutom jag. Även fast de flesta kanske, precis som jag, jobbat och sedan varit hemma. I lugna perioder, utan planerade middagar, fester eller liknande kommer den här känslan när jag känner mig så ensam, även fast jag inte ens alltid känner för att göra något. Jag vet var jag har mina vänner och att jag såklart blir bjuden på saker men jag har ändå den här oron, helt obefogat. Hur ska man tackla det här? Det blir som en daglig stress..

Hej finis,

Jag känner igen din känsla och tror att den grundar sig lite i det livet man tror att alla andra lever tack vare Instagram. Det är som att man glömmer bort att de som inte lägger upp något troligtvis gör exakt samma sak som du: absolut ingenting.

Jag tänkte på det för jag postade ingenting på Instastory söndag, måndag eller tisdag. Det är tre hela dagar då jag inte gjorde något roligt alls och inte hade något att posta. Men på lördagen innan var det massa härliga bilder från en kräftskiva = förstärker känslan av att jag gör så roliga saker. Sen kommer massa fina bilder från onsdagen = gör roliga saker igen. Att det har gått tre dagar fyllda av ingenting kan en följare då lätt glömma bort.

Men så är livet. Få roligheter som blandas ut med mycket vardag, som för all del inte alls behöver vara tråkig, men den kanske inte är instagramvänlig. Försök komma ihåg att alla andra lever samma sorts liv som du gör, de flesta i alla fall, och du är inte ensam om dina känslor.

Stor kram!

Jag såg också Joker första gången nu i helgen! Tyckte den var jättebra och skådespeleriet var fantastiskt! Upplevde den dock inte som så obehaglig som du beskriver hehe. Upplever du att du kan tycka att filmer och serier är mer obehagliga/läskiga sedan du fick Dante? Min mamma har berättat att hon innan hon blev gravid kunde se skräckfilmer utan problem, men när hon fick mig kunde hon knappt titta på typ CSI eller liknande program för hon tyckte det var så obehagligt haha. Har du upplevt något liknande? 
Tack för din fina blogg som är lika rolig att läsa år efter år <3

JA! Jag tyckte att sånt lät som trams innan jag fick Dante men det stämmer verkligen. En kompis sa till mig att hon inte kunde titta på Handmaids Tale efter hon fått barn, jag såg senaste säsongen när jag var gravid och förstod inte vad hon menade? Men nu tror jag inte att jag kommer klara av att se en till säsong. Både jag och D nästan ångrade att vi såg Joker (och han är inte direkt känslig när det kommer till sånt utan vill bara se läskiga saker annars). Jag tror att ens kropp är så översvämmad av oro när man får barn så det finns inte utrymme för att addera minsta onödiga obehagliga känsla. Jag klarar inte ens av Beck-introt längre haha…

Tack för din kommentar och så fint att du uppskattar den trots att åren går. Jag ser verkligen fram emot att lägga extra kärlek på den när Dante börjar förskolan igen, jag har sååå mycket idéer som jag aldrig hinner genomföra så det ska bli roligt. Puss!