Torsdagsmorgon

God morgon,

Åh vad bra jag mår den här morgonen.

Jag var så trött igår och det var som att hela förra veckans spänningar kom ikapp mig. Det var så mycket planering inför helgens firande i kombination med att jag skulle skicka in mitt stora redigeringsarbete för boken. Ni kanske minns att jag skickade in ett råmanus den 1:a juli? Då fick min redaktör en månad på sig att gå igenom manuset och komma med sina redigeringar. Sedan gick vi igenom dem tillsammans och i förra veckan skulle jag gå igenom hela boken ytterligare en gång för att fixa det sista innan den börjar läggas in i sin grafiska form. Det är läskigt för efter det fixar man ingenting mer, den är i stort sett helt klar, vilket ger en hjärtklappning som författare. Jag tänker alltid att en bok inte är bra nog och att jag behöver fixa med den mer, men inser också att jag hade kunnat jobba med en bok i flera år utan att den skulle kännas klar. För mig är det under den här perioden i mitt författarskap som jag verkligen tvivlar på mig själv. Mitt självförtroende ligger i botten när det hettar till i den här processen och det är en jäkligt jobbig känsla.

I fredags 17.01 skickade jag in mitt arbete och så fort jag hade dragit iväg mejlet släppte min ångest och istället kände jag mig stolt över det fina arbetet jag lämnat ifrån mig.

Däremot hamnade bokredigeringen mitt i vår stora planering för helgen så jag gav 110% hela förra veckan på alla plan i mitt liv. Lägg på ett annat stort projekt jag jobbar med som är i slutprocess samt ångesten för att Dante ska börja förskola vilket gjorde att jag bara ville vara med honom och helst inte jobba alls!

Den här veckan har jag haft sånt adrenalinpåslag att jag känt mig odödlig eftersom allt blev så bra efter förra veckan – men igår kom det ikapp. Jag blev trött så att det värkte i kroppen och kände hur allt kom över mig. Vi var hemma hos D’s föräldrar och fikade på eftermiddagen och när vi skulle gå hem för att äta middag frågade dem ”Kan inte Dante få sova här?”. Min spontana reaktion var nej nej nej, jag vill ha honom nära mig, för så känner jag allt som oftast. Men så tittade D på mig och sa ”Varför inte, vi är ju helt slut”. Då gick vi hem och åt en härlig middag. Lagade pasta och drack varsitt glas rödvin. Efteråt skulle vi se en film men jag var så trött att jag somnade 20.30 och sov till 06.30. Tio underbara timmar! Det är stor skillnad på hur jag sover när jag är med Dante och inte. Jag är liksom alltid beredd när Dante är i närheten, det är som att hela kroppen ständigt är på vakt, redo att ta hand om honom. Någon gång kommer säkert det att släppa lite så att jag kan sova bättre men eftersom han fortfarande vaknar en del om nätterna sover jag alltid med ena ögat öppet, typ.

Men jag litar så otroligt mycket på våra föräldrar så när han sover hos dem slappnar jag av – med trygg vetskap om att han har det bra och blir omhändertagen. Att det finns någon annan som sover på vakt, redo att gå upp och ta hand om honom. Han är så trygg med dem och har det så himla bra, det är en helt fantastisk känsla. Som han älskar sina mor och farföräldrar, jag blir gråtig när jag tänker på det. För att inte tala om hur mycket dom älskar honom…

Smög upp imorse när jag insåg att jag kände mig utvilad och satte mig för att säga hej till er här inne. Nu ska jag börja fixa frukost, det är nämligen någon som fyller år här hemma idag. D fyller 36 år och det ska vi fira med god frukost innan jobbet, kanske i sängen?

Hoppas att ni får en fin dag och att ni tar hand om er, puss!