Corona – mina tankar idag

Lever ni nu som om Corona ”inte finns”? Missförstå mig rätt, är ingen kritik, bara nyfiken 🙂

Tycker det är så svårt att själv veta hur man ska göra nu. Pandemin har pågått i 5 månader, man kan inte sitta inne för evigt Känns det som men man vill ju inte smitta någon eller själv bli smittad. Svårt att hitta en medelväg också.

Nu verkar det ju det som att ni har haft det redan, hur resonerar ni nu? Ni var ju superförsiktiga tidigare men har ju släppt på umgänge i mindre och större sällskap.

Hej tjejen!

Jag har fått en del frågor kring hur jag tänker kring Corona såhär 4 månader efter att pandemin bröt ut i Sverige och här kommer mina tankar!

Nej, vi lever absolut inte som att Corona inte finns. I wish! Ni kanske har glömt hur mitt liv såg ut innan Corona och tycker att livet ser som vanligt ut på mina sociala medier, men det är det inte.

Jag har varit ute och ätit middag mindre än en handfull gånger på fyra månader – i vanliga fall lika mycket som jag är ute och äter på ett par veckor. Alltid med avstånd och utan beröring. Jag har inte varit på någon bar, ute och druckit drinkar eller festat. Jag har i 9 av 10 fall suttit på uteservering om jag gått ut för att äta lunch med kompisar och alltid med avstånd till andra bord. Jag kramar ingen. Jag tvättar händerna 20-30 sekunder en miljon gånger om dagen och går inte på toaletten om det inte är absolut akut när jag är ute och rör på mig. Jag undviker att gå in i butiker om det är mycket folk eller göra ärenden på de tider då flest människor är på stan. På kontoret sitter vi med 2 meters avstånd, jag delar inte hiss med någon och jag har plasthandskar när jag går ner i tvättstugan eftersom det lever gamla människor i mitt hus som kanske också måste tvätta. Jag har ställt in alla mina resor och trots att man nu får resa så ställde vi in nästa veckas tripp till både Alicante och Ibiza.

Däremot tror jag att jag hade varit ännu försiktigare, som jag var i början, om det inte var så att vi haft det och jag gjort test som visat antikroppar. Trots att det inte finns något bevis på immunitet kände jag att jag slappnade av efter det och hade en mer avslappnad syn på min egen rädsla för corona. Jag har inte slutat bry mig om andra människor för det, men jag slutade vara rädd för att jag och min familj skulle bli smittade eftersom jag hittills inte haft någon kompis som fått det två gånger på samma vår. Om det kommer en ny våg kanske vi blir smittade då men nu tror jag att risken är väldigt liten.

Jag tror att jag precis som resten av samhället och världen anpassar oss till det nya normala och släpper på rädslan allt eftersom månaderna går. Man anpassar sig till de riktlinjer som finns men slutar leva som på nålar. När pandemin kom var jag väldigt noggrann med vår försiktighet – för jag visste ingenting om Corona. De sa att bebisar inte tog skada, men jag var inte säker. Allt var nytt, informationen ändrades hela tiden och jag ville inte ta för stora risker varken för min egen skull eller min omgivning.

Sedan fick vi det själva och klarade oss igenom det vilket på ett personligt plan gjorde att mycket av min rädsla släppte. Jag tycker fortfarande att det är hemskt att människor dör i Corona, men jag är inte rädd själv för mitt eget liv. Däremot har jag stor respekt för Corona och håller därför avstånd till äldre, undviker att träffa riskgrupper och är extremt noggrann med hela familjens hygien. Vid minsta sjukdomssymptom skulle jag stanna hemma men vi har som tur är varit 100% friska sen vi hade Corona i april.

Nu åker vi till Båstad imorgon och det är första gången vi släpper på att lämna Stockholm och kommer umgås med fler människor, bo på hotell etc. Eftersom man numera tillåts att resa inom Sverige så länge man håller sig till restriktionerna så kommer vi att göra just det – såklart!

Hur känner ni kring corona? OBS att det inte är någon tävling i vem som är duktigast, utan jag är genuint nyfiken på hur era tankar ser ut och om de har förändrats såhär fyra månader in i pandemin. Har ni också hittat ett nytt “normala” eller är ni fortfarande lika rädda som i början? Hur lever ni till skillnad från innan corona – samt i början av corona? Det ska bli spännande att höra!

Puss!

Första promenaden efter två veckors karantän i april – så glad över att äntligen vara ute haha!

  1. Försöker hitta ett fungerande normaläge. Jobbar som sjuksköterska i Stockholm, och i verksamhet som varit direkt påverkad, vilket såklart påverkat hur jag hanterar läget. Handtvätt och handsprit är jag förespråkare av sen innan pandemin, kanske något ökad frekvens dock:)Har aldrig varit rädd för Covid men oroat mig över anhöriga och hur sjukvården ska klara av detta.
    Just nu har jag semester och är i Dalarna. Att vara i Stockholm under våren har helt ärligt varit slitigt då jag känner att jag inte kan röra mig så fritt, har blivit stressad när det är mycket folk. Så även om jag var fundersam över att åka hit och bo hos mina föräldrar, har jag fått ett lugn jag saknat under veckor. Symptomfrihet och distansering är även här a och o.
    Som singel har det inte varit helt lätt med det sociala, har träffat mina vänner genom dessa månader men på ett lite annorlunda sätt (ej för många i sällskap, avstånd, helst ute, stenhårt krav på inga symptom). Funderar lite på dejtande, hur jag ska göra med det. Har inte dejtat under våren, funderar på att inleda nu men med distansering som en del av det. Vi går se, det är svårt att sätta livet på paus när du inte vet hur länge det blir.

  2. Jag är fortfarande lika rädd för att få det och det beror på att jag är gravid i v. 34 och varken jag eller min sambo har varit ens snuviga sen innan corona kom till Sverige… Trots att han jobbar som säljare och träffar folk hela dagarna, och jag som lärare med yngre barn. Är alltså helt säker på att ingen av oss haft det och därför känns det ju bra jäkla typiskt om vi skulle få det lagom till förlossningen. Önskar faktiskt hellre att vi fått det under våren så att man kunde känna lite mer som du känner inför förlossningen, att man inte är rädd för sin egen skull… Men ja, nu hoppas jag bara istället att ingen av oss får det alls. Skulle vara en mardröm. Tyvärr måste min kille jobba igen efter sin semester och innan förlossningen. Att sätta oss i karantän är inget alternativ för oss ekonomiskt. Så ja, corona är en stor ångest för mig…

  3. Innan Corona reste jag utomlands i snitt varannan vecka med jobbet/privat så mitt liv förändrades brutalt i mitten av mars. Har gått extremt mycket mer, besökt mycket mer natur än vanligt i Stockholm, varit på min första stayacation och Gotland två gånger och där har jag inte varit på 32 år innan. Tänker på att hålla avstånd till äldre och undviker gå in i affärer har varit och köpt två klänningar i en affär sedan mars (brukar handla den volymen kläder per vecka annars). Har inga äldre släktingar som jag behövt avstå från att träffa. Jobbet är lite upp och ner. Märklig tid.

  4. Jag bor i Helsingfors, så i Finland, där vi har haft väldigt få fall, och dödsfall, jämfört med Sverige och många andra länder. Här gick alla som på nålar i två månader. Pubar, restauranger etc. stängde 1 april och endast take away var tillåtet. Skolor för alla utom de yngsta körde distansundervisning, samt bibliotek och liknande där många människor samlas stängde också. Affärer var fortfarande öppna men nästan ingen gick dit så många stängde igen tillfälligt eller begränsade sina öppettider. Folk gick ut i gatan för att undvika att möta andra på trottoarer, höll avstånd till alla i mataffärer etc. Det var i princip Walking dead-stämning med extremt tomma gator.

    Pubar och restauranger har nu fått öppna igen, sedan 1 juni, och det har än så länge inte resulterat i en ny våg (kanske också för att vädret varit så fint att man kunnat sitta ute). Folk är inte lika försiktiga längre, och jag blir lite sur på folk som inte respekterar 2-meters regeln trots att det är stora klistermärken på alla golv i affärer att man ska hålla avstånd. Anledningen till att vi har haft så få fall är ju bl.a. för att vi hållt avstånd och det är otroligt dumt att börja tumma på det nu. Jag kör fortfarande med handtvätt så fort jag har varit ute, samt handsprit innan och efter att man varit någon affär etc. Undviker att gå i affärer när det är som mest folk, träffar bara vänner utomhus och bara 1-2 åt gången. Stannar hemma vid minsta symptom. Kommer inte att resa utomlands i år och förmodligen inte nästa år heller, om det inte kommer ett effektivt vaccin och man har hunnit se effekten av det.

    Vi har jobbat hemma i över 3 månader nu och kommer att fortsätta att göra det till ca mitten av september, eventuellt längre. Även om Finland nu har sagt att det är ok att gå till kontoret från 1 augusti så vill vår arbetsplats se hur det utvecklar sig nu efter att det öppnat upp mer innan vi går tillbaka. Är så glad över att ha en arbetsgivare som sätter vår hälsa först, och som redan innan corona har sett till att vi har jättebra verktyg för att jobba hemifrån. Också glad över att bo i Finland, haha.:) Tycker Finlands regering har skött krisen exemplariskt hittills, förutom möjligen stängningen av skolorna, ffa grundskolorna.

  5. Jag lever ”som vanligt” för mig, men mitt vanliga liv innebär annars inga restaurangbesök etc, HATAR att gå i affärer, köpcentrum (tacka internetahopping att mina barn har kläder!) men åker nuförtiden inte heller till tex ikea el dyl. Har varit i några affärer förutom mataffären men då på tider det är lite folk. Tar inte med barnen i mataffären etc. Vi spenderar som vanligt mest tid i skogen, lekplatser osv.

    Dock! Jag arbetar i en mkt stor matvaruaffär, på avdelning med öppna livsmedel. Är mer noga med handtvätt osv samt att HÅLLA FUCKING AVSTÅND till kunder. Dock är ett stort problem inom all dagligvaruhandel att merparten av kunderna glömmer av corona när dom går in genom vår entre.. det är ett stort problem- trots utrop skyltning osv. Blir jag smittad nånstans kommer det vara på jobbet. Man märker också att folk släpper på restrektioner, i ”början av corona” kom 1 pers/hushåll o handlade men sen ett par månader tillbaka är det hela familjer samt att i princip alla äldre är tillbaka. Jag tycker tyvärr det är ganska oroande hur inkonsekventa folk i allmänhet är.

  6. Vi har en 9-månaders och nu har både jag och min man semester/föräldraledighet så det är utgångspunkten för vårt liv. Tidigare har min man varit på jobbet men åkt bil dit. Vi bor strax utanför Göteborg, men har inte varit inne i stan en enda gång sedan pandemin startade. Vi har inte ätit på resturang sedan dess heller (eller ja, inte sen bebisen föddes…) men fikat på café med avstånd etc vid två tillfällen. Fram till midsommar träffade vi inga kompisar förutom att jag umgåtts med tre andra mammor både inomhus och utomhus för att inte bli knäpp i huvudet. Nu har vi släppt lite på det och umgåtts med andra familjer, fast bara med en familj åt gången. Vi har inte heller rest någonting (inte så lätt med en bebis som skriker hysteriskt i bilen oavsett ..) men kommer åka och bo själva i en av släktens sommarstugor några dagar framöver. Så vi har väl generellt börjat “släppa” lite på vår isolering, men är fortsatt väldigt försiktiga. Inte varit i en affär, annat än Ica sedan pandemin bröt ut etc, men börjat umgås försiktigt med kompisar. Däremot har vi träffat våra föräldrar hela tiden eftersom vi vill att de ska få träffa sitt barnbarn.

  7. Jag känner mig betydligt mindre nojig än vad jag gjorde för några månader sedan. Påminner ofta mig själv om att detta inte är över än. Bor i Västerbotten som hittills varit relativt förskonat vilket nog också bidrar till att läget känns lugnare än vad det egentligen är.

  8. Jag bor också i Västerbotten men känner nästan det motsatta. Jag har varit gravid (är det fortfarande m) under denna pandemi vilket gjort mig smått galen. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur mitt sätt men känner att jag verkligen inte mått bra denna period. Att det inte går testa sig för infektion eller antikroppar i Västerbotten för inte saken bättre!

    Graviditeten i sig har så klart gjort mig extra försiktig, särskilt nu när det bara är några veckor kvar men jag ser beteenden hos mig själv som jag inte känner mig bekväm med. Har fått hälsoångest, bacillfobi, lätt torgskräck och katastroftankar.

    Varje gång jag är och handlar tänker jag ”det här är sista gången, går aldrig hit igen” då jag inte tycker att andra håller avstånd, jag vill inte ta en korg eller en vagn så blir svårt att handla osv. Handlar mest mat på nätet så jag slipper träffa någon. Gör så sjuka saker 🙈 skriver ner i min kalender när det inträffat saker jag känner är ”för mycket” som att någon stod för nära, hostade bredvid mig osv samt när 14 dagar har gått från detta tillfälle för att känna mig safe när inkubationstiden passerat. Har bara träffat ett fåtal vänner och familj totalt en handfull ggr sedan mars. Det ställer stora krav på mig mentalt, helst vill jag bara låsa in mig.
    Jag intalar mig själv att jag kommer kunna börja leva mer normalt när min bebis är född och att jag då kommer kunna slappna av något (då bebisar. Egalt klara sig fint) , men börjar tvivla 🙈 samtidigt går det ju inte fortsätta leva så här!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi