Månad: juni 2020

Vi valde varandra – ett år till. Sju år har gått sen vi gick på vår första officiella dejt efter en vår av oseriöst häng. En dag vaknade jag upp hos honom med smink under ögonen och han frågade: Kan vi inte hitta på något idag, bara du och jag? Vi åkte till Fjäderholmarna och höll varandra i handen på båten. Åt rökta räkor, delade på en flaska vin, han lärde sig på den lunchen att jag inte tycker om att sitta i solen.

Jag minns hur hans vax började tappa stadga i håret på grund av värmen så att en lock plötsligt ramlade ner i ansiktet på honom.

Det var precis lika varmt den 15:e juni 2013 som det är idag!

Vårt sjunde år blev vi föräldrar. Jag tänker ofta på hur smart det är att man omöjligt kan förstå hur tufft ett första år med bebis kan vara – för annars hade man kanske inte kastat sig in i den här åkturen med huvudet före. Man hade velat skaffa sig så mycket skyddsutrustning att åren hade gått en förbi. Vi trodde att vi förstod, men vi hade ingen aning. Ofta har vi suttit med tom blick och stirrat på varandra mitt i natten medan vår bebis skrikigt av magont.

Men mest har vi ändå skrattat. Jag visste att det var smart att skaffa barn med den roligaste personen jag känner, för i allt jobbigt har vi också skrattat. Legat nära varandra i sängen, dragit våra fingrar över Dantes hud och varit 100% säkra på att det var värt det. När han gör något konstigt kan någon av oss brista ut i skratt och säga ”Det där har han fått av dig”, sen stannar vi liksom upp och reflekterar över hur sjukt det är att vi har ett barn som är lika delar oss. Damons mun, mina ögon. Bådas temperament. Sina alldeles egna små händer.

I samband med vår årsdag börjar även Dantes 1-års dag att närma sig. När vi firade sex år fantiserade vi om första året som föräldrar och nu lägger vi det strax bakom oss. Vi har bråkat, dividerat, varit trötta och osams. Det mesta har grundat sig i att vi båda bara vill Dantes bästa. Att höra sin bebis gallskrika flera timmar om kvällen, flera månader i sträck sätter sina spår i föräldrar. Man ser svart, vill bara att det ska bli bra, tappar tålamodet mot varandra.

Men trots det har vi alltid hittat varandras hand när morgonen gror. Och det finns faktiskt ingen annan jag hade velat ha så här jobbiga nätter med. Som kan skratta med mig när man får kiss i munnen eller halkar på en spya. I slutändan har vi alla tre skrattat mer än vad vi har gråtit.

I september gick han ner på knä och friade till mig. Det har ramlat lite i skymundan, den här förlovningen. Men att fria till mig när Dante var 6 veckor var fan genialiskt. Jag tittar ner på min förlovningsring och blir pirrig inombords – vi ska gifta oss! När jag vaggat Dante på nätterna har jag fantiserat om hur bröllopet ska se ut och när vi gått milslånga barnvagnspromenader har vi pratat om gästlista, bordsdekoration, låtval. Även om vi förstod direkt att vi inte har orken att gifta oss nu så är det helt magiskt att tänka på att vi kommer att göra det när orken är tillbaka. Då blir drömmar istället planer och en dag kommer vi att säga JA till varandra med vårt barn på första parkett – precis som vi alltid drömt om.

Jag är helt galet stolt över vad vi har åstadkommit under det här året. Vi har tagit hand om en pytteliten människa och gjort vårt absolut bästa, varje dag, för hans skull. Vi har satt våra egna behov åt sidan utan att offra vår kärleksrelation. Vi har gjort allt för Dante, men i det även prioriterat varandra. Vi har hittat tillbaka till festkvällar med våra vänner, middagar bara vi två där vi pratar bort hela kvällar och egentid på varsitt håll för att få en möjlighet att längta hem igen.

Vi anstränger oss, och jag inser att det är nog en av byggstenarna som gör att vi kommer att välja varandra i ett helt år till (och förhoppningsvis fler än så).

Jag kan inte tänka mig ett härligare liv än att vakna upp med Damon när jag är 82 och höra honom dra samma skämt som han har dragit varje morgon i sju år redan. Jag kommer skratta, skaka på huvudet och säga ”snälla kom på ett nytt skämt” men innerst inne tycka att han är världens roligaste människa.

TACK ÄLSKLING, för att du får mig att skratta mig genom allt och för att du, efter så många år tillsammans, fortfarande överraskar mig och gör mig knäsvag. Nu kör vi ett år till!

Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här