En fråga om sömntortyr

Jag fick en fråga:

Hej Michaela!

Detta kanske är något för ”Frågor med Forni” eller ett helt eget inlägg kanske? Jag skriver efter att jag om och om igen läst dina inlägg om era problem med Dantes sömn och hur det påverkar hela er lilla familj. Särskilt berörd blev jag av ”Att bli bitter och avundsjuk”-inlägget. Du verkar ju någonstans ha hittat ett sunt förhållningssätt mitt i alltihop och det är verkligen beundransvärt!

Om det är något som är svårt när man är trött är det att tänka rationellt. Men nu till min fråga: Jag har en son som är 7 månader och sover helt förfärligt. Fram tills bara häromveckan så trodde jag uppriktigt att alla föräldrar med bebisar under 1-2 år sov så som vi gör, med läggningar som tar upp mot 1,5 timme och därefter som allra minst 10 uppvak under natten. För att sedan vakna runt 04-05 många dagar. Jag har hört så mycket generella uttalanden om att ”småbarnslivet är tufft” och ”sömnbristen är total” att jag liksom normaliserade hur vi har det på nätterna, antog liksom att när mina vänner sa att de var trötta hade de haft ungefär samma situation.

Men när jag beskrev mer i detalj så blev omgivningen chockade, de är liksom trötta efter 2 uppvak under en natt, inte 10 eller 20! Hur tänker du kring det där med att normalisera sömnbrist? Var går gränsen för när det är ”utanför det normala”?

Och en annan sak som kommer med föräldraskap och trötthet.. de där jäkla skuldkänslorna! Jag inbillar mig att du håller dem stången. Och isåfall – hur gör du? Jag har själv fastnat i att efter nattning så ältar jag vad jag eller min partner gör för fel, ”om vi bara hade gjort si eller så.. DÅ hade han sovit”. Hur gör du för att inte skuldbelägga dig själv i situationen? Och för att inte bli galen och googla sönder varenda metod i hopp om att hitta lösningen? Tacksam för dina reflektioner på ämnet, det hade hjälpt mig och många andra trötta mammor mycket!

Hej fina, kloka, starka och övergrymma supermamman ♥

Jag får otroligt mycket frågor om sömn, så tänker att jag tar din fråga och försöker baka in så många svar jag bara kan i den.

Först tänkte jag gå igenom hur vår sömn har sett ut från att Dante föddes fram tills nu vid 11 månader, så att ni får en bild över vår situation. För precis som du säger, så definierar alla ”dålig sömn” HELT olika, och såhär ser det ut för oss:

0-3 månader
De första tre månaderna hade Dante väldigt mycket magproblem och blev aldrig definierad som en bebis med kolik, men var inte långt ifrån. ”Det ser ut som lite kolik” sa de på BVC… lite kolik, hehe. Det enda jag kunde tänka då var stackars dom med bebisar som har mycket kolik. För jag förstod ju redan då att det fanns de som hade det ännu värre!

Dessa månader sov Dante aldrig mer än max 2 timmar i rad per natt. På dagen kunde han sova uppemot 3-4 timmar om han låg i vagnen eller i bärsele/sjal/min famn. Men när kvällen kom vid 18-tiden började skrikfesten. Han hade så himla ont i magen och skrek nästan varje kväll mellan 18-22 på ett ungefär. Sedan brukade han sova någon timme, för att vakna och fortsätta skrika/gnälla/må dåligt och pendla mellan att sova och vara vaken varje timme. Bäst sov han om han låg vid mitt bröst och de första månaderna sov jag några få timmar per dygn med honom i famnen. Jag bullade upp med kuddar under armarna och försökte sittsova utan att tappa honom. Jag liggammade en del också, och då kunde vi båda somna 1-2 timmar tätt ihop.

När den tidiga morgonen kom brukade hans magont vara bättre, då brukade han och D gå ut i vardagsrummet och hänga så att jag fick sova själv några timmar.

Vi trodde att det här var 100% så som alla föräldrar hade det och det var först lång tid efter, typ nu när jag har massa vänner som hunnit få barn, som jag insåg att det bara var någon enstaka kompis som hade samma typ av nätter. Andra hade HELT andra nätter med några få och kortare uppvak för mat. Eftersom alla nyblivna föräldrar klagar på sömnen trodde jag såklart att alla var vakna hela nätterna, men fattade som sagt att det inte var så. Då började jag förstå hur extrem vår situation var… våra nätter var liksom i en dvala, ständigt mellan vaken och sömn. Varje morgon satt vi som varsitt frågetecken och hinkade i oss kaffe haha.

4-6 månader
Det var några veckor runt 4 månader som vi förstod att han var mjölkproteinallergiker och de veckorna var också riktigt jobbiga. Usch vad ont han hade i magen och vi tyckte så synd om honom. Men när vi bytte till mjölkfri ersättning ändrades allt och det blev successivt bättre!

Här kom vi in i en ny fas där nätterna fortfarande var jobbiga, men såg inte ut på samma sätt som tidigare. Det som liknade kolik som gjorde att han skrek så mycket från kvällen fram till gryningen byttes ut och istället sov han, i våra mått mätt, bättre. Från att som sagt varit i någon sorts dvala genom hela nätterna så fick vi faktiskt ordentlig sömn några timmar per natt. Här sov han generellt ca 1-2 timmar i sträck, följt av uppvak för mat/gnäll, och sedan 1-2 timmar till osv.

Under den här perioden började han sova i eget rum och allt lugnade ner sig lite. Även om jag var uppe och sprang var 1-2:e timme, så fick jag sova ostört tiden däremellan. Och det var guld värt.

I slutet av den här perioden åkte vi till Sydafrika och då kunde han sova 2-3 timmar i sträck istället för 1-2. Vi såg ljuset i tunneln!

7-8 månader
Den här perioden var den som traumatiserade oss. För det här var vårt stora bakslag! Vi trodde att helvetet var över men så gick vi in i en period på 6-8 veckor som var fullständigt vidriga. Här vaknade han ungefär var 20:e minut nästan hela nätterna igenom för att sedan vilja gå upp för dagen runt 05. Han var hysterisk, skrek, vägrade läggas ner och ville bara vara uppe. När han väl sov var det oroligt och stökigt.

Vi testade allt och när typ sex veckor gått var det en läkare som hittade vatten bakom trumhinnan i högra örat som orsakat hans smärta. Vi förstod ju inte vad det var utan försökte gissa oss fram. Först var vi övertygade om att det var tänderna, sedan magen, sen eksem, att han ätit något konstigt? För att till slut landa i öronen.

Han fick en nässpray och vi gav alvedon varje kväll i ett par veckor innan det lugnade ner sig och vi kunde börja sova igen. Thank uuu lord!

8-10 månader
Här var vi så jävla trötta från månaderna innan och bestämde oss för att han måste sova borta en natt i veckan. Det blev vår räddning!

Vi fick Corona hela familjen under den här perioden så även om sömnen blev bättre var vi alla sjuka under 2-3 veckor.

Men! Förutom det började lillis sova bättre och låg på uppvak ca var 3:e timme där de flesta var hyfsat korta. Några nätter per vecka var stökigare men inte ALLS som innan. Han har alltid varit en stökig sovare, redan i magen, så många uppvak under det första året har också varit jag som vaknat fast han sover – men låter, slår och rör sig så att jag vaknar och tror att han vaknat!

10-11 månader
Den bästa månaden i vårt liv haha ♥ Bara några få uppvak per natt, typ 1-3 st. Han sover i egen säng, äter inte längre på natten och kommer över till oss för att sova några timmar på morgonen. Vaknar för dagen mellan 06-07 istället för 05-06 som han tidigare tyckt varit en rimlig gå upp-tid.

Jag och D har inte kört varannan natt utan istället delat upp nätterna i varsitt pass, det har funkat bäst för oss! Många nätter har vi dock fått hjälpas åt genom hela natten, speciellt under öron-perioden!

*

Gränsen utanför det normala tror jag att man får dra på ren magkänsla. Jag hörde mig runt och förstod att vår sömn var utanför det normala baserat på att ungefär 2/10 i min omgivning hade liknande erfarenheter. Medan resten hade typ 80% bättre nätter än våra. Problemet är att vi inte pratar om HUR nätterna ser ut med varandra, bara att de är jobbiga. Vilket gör att alla går runt och tror att ”jobbig” innebär samma för alla. Jag började förklara för mina vänner ungefär hur våra nätter ser ut och det var inte för att de skulle tycka synd om oss, utan för att de skulle förstå vad det är vi går igenom. Jag kände att det var väldigt jobbigt när jag inte fick förståelse från folk i min närhet och att det var viktigt att jag fick det. Av de flesta vänner fick jag suuuuperfin förståelse även om de har helt andra bebisar och helt annan sömn, eller inga barn alls! Av några andra upplevde jag att de kanske tyckte att jag klagade eller att jag överdrev, men då har jag helt enkelt avlägsnat mig från de relationerna för tillfället för jag har helt enkelt inte energi till dom. Jag har behövt stöd och jag har känt att jag har fått det när jag har visat det <3

Angående skuldkänslorna så bestämde jag mig för ett tag sen att släppa alla kraven på mig själv som förälder och det gjorde mitt föräldraskap ca 90% lättare. Att inte få dåligt samvete har varit galet befriande för mig och nu lägger jag istället den energin där den behövs: på mig, Damon och Dante. På att vi ska orka, vara glada och lyckliga. Hellre en liten kille som kollar på tv, äter 3746 majskrokar om dagen, lever på burkmat och somnar i vagnen utan att ha blivit insmord men har en lycklig mamma än en bebis som har en trött mamma som ständigt försöker göra alla rätt, men ändå alltid tycker att hon gör fel.

Vi duger helt perfekt precis som vi är. De kraven vi har på oss själva och det dåliga samvetet måste vi jobba bort för vår egen skull.

Massa kärlek till er alla mammor där ute! Kom ihåg att stötta varandra!