Frågor med Forni

Hej!
Åh så spännande! Har verkligen tyckt om dina tidigare böcker. Har en fundering dock, jag vet att barn absolut inte är något att ta för givet och att ett syskon till Dante kanske inte ens är aktuellt men varför väntar du inte med att skriva en sån här bok. Tills du har mer erfarenhet eller vad känner du att du har att erbjuda som inte redan finns där ute? Tänker att alla graviditeter, förlossningar och första tid med bebis är så individuella. Undrar bara din baktanke och hur du känner dig självsäker i att den här boken behövs. <3 Kram

Hej fina du!

Det är nästan exakt den här kommentaren som gör att jag kände att jag behövde skriva den här boken. Jag fick samma typ av frågeställning när jag skrev “Jag är inte perfekt, tyvärr” – alltså att jag inte har tillräckligt mycket erfarenhet av ett ämne för att “få” skriva om det.

Men det är ju exakt det som är poängen. En person som känner prestationsångest eller tror att hen håller på att bli utbränd kanske inte hittar stöd och igenkänning i en person som lidit av utmattningssyndrom i tio år, utan i den vars erfarenheter är ganska nära ens egna – både i tid och igenkänning.

Samma sak kring bebisresan. Den person som har tre barn som alla är i skolålder är nödvändigtvis inte en person som kan ge dig ett bättre stöd än den som precis har läkt efter sitt första barn. Snarare upplevde jag personligen att det var tvärtom – att den personen med flera barn som är äldre ofta avfärdade mina tankar och känslor eftersom den: hade glömt bort hur det kändes och/eller normaliserat det som händer fysiskt och psykiskt efter så många barn.

Om jag som förstföderska då går till trebarnsmamman, orolig och säger “Alltså jag har SÅ mycket flytningar, är det normalt eller wtf is going on down there?” är det mycket möjligt att jag får svaret “Men gud, jag kommer inte ihåg hur det var men det är säkert ingen fara”. Medan den som precis fött sitt första barn själv kanske säger “Alltså JAG HADE OCKSÅ DET! Gick till min barnmorska i panik men hon berättade att xxx…”.

Och ibland kan igenkänning väga tyngre än mycket erfarenhet!

Det är i alla fall min egen känsla och i allt jag skriver så utgår jag från samma sak: jag skriver helt enkelt sånt som jag själv skulle vilja läsa. Och när jag var gravid kände jag att jag fick så mycket stöd och pepp från andra som gick igenom, eller precis gått igenom, samma resa som jag själv en den som redan har lagt hela den här resan bakom sig.

Jag läste över tio böcker under min graviditet och när jag scannade marknaden upplevde jag att många böcker var fokuserade på ren information av experter, alternativt från kvinnor med väldigt mycket erfarenheter. I samtliga svenska böcker kunde jag hitta minst en pekpinne också!

Så jag skriver den här boken för dom som vill ha en bok utan pekpinnar, från någon som inte har glömt bort hur det känns, utan vars fiffi precis har läkt och som kommer bekräfta din rädsla kring missfall eller peppa dig i dina tankar kring babyrummet.

Sedan har jag tagit hjälp av en helt fantastisk barnmorska som kommer att få in expertis i boken, så att min lättsamhet och igenkänning får möta en seriös och extremt duktig barnmorskas goda råd (och erfarenheter!).

För mig blir det en helt perfekt mix och exakt den boken jag själv hade velat läsa <3

Hej Michaela, älskar verkligen din blogg och att du är delar med dig om dina tankar, både negativa och positiva. Jag är själv mammaledig med min 6 månaders och har precis flyttat till ett nybyggt område där min 3 åriga dotter går på förskolan på gatan. Jag är ny i stan och försöker bygga upp vänskapsrelationer med de andra mammorna. Problemet är bara att det är svårt att lära känna någon då tiden är begränsad och jag blir stressad av att jag borde umgås mer samt att de delar på sociala medier då de umgås med andra mammor och jag själv inte alla gånger är medbjuden. Helt normalt och det är ju så det fungerar men gud så stressigt att se på sociala medier. Jag är även stressad över att ställa till med något/komma på kant med någon då vi kommer bo på samma gata fasligt många år till och vill ju att barnen ska kunna umgås utan att de vuxnas relationer ställer till det.

Hur fungerar det för dig och din HSP-personlighet att ständigt se vad dina andra influenservänner och bekanta gör? Samt så verkar ju väldigt många kalla vääääldigt många för sina ” bästisar”. Blir du ledsen ibland? Känner dig utanför? Att någon tar dina vänner och alla dom där tankarna man skäms lite för? Ibland så kan ju en vän vara just en vän men inte den närmsta vännen för en själv men vännen som inte har så många vänner ser dig som sin närmsta…

Hej fina du!

Du är verkligen inte ensam om de känslorna, jag vet att mååånga känner som du gör.

Däremot så även om jag är HSP så har jag ju också en personlighet som inte alltid lirar med alla drag hos en högkänslig person. Jag blir till exempel inte alls berörd av att mina vänner umgås utan mig i vår vardag!

Det finns tillfällen då jag tycker det är jobbigt, till exempel om jag har pms (haha) eller om jag upplever att någon medvetet inte bjudit med mig/sagt till under ett tillfälle där jag tycker att jag borde blivit tillfrågad. T.ex. om jag frågar en kompis om vi ska hitta på något i helgen, hon säger att hon inte kan och sen ser jag att hon äter middag med några gemensamma vänner. Då tar jag illa upp för det är ju helt sjukt att inte bjuda med mig då???

MEN detta händer väldigt sällan. Däremot ser jag att olika vänner och bekanta hänger med varandra dagarna långa och jag bryr mig inte alls för jag tycker att om man vill följa med får man bjuda med sig själv. Jag vet ju själv att jag ofta hänger med några vänner utan att bjuda med precis alla i umgängeskretsen, men om någon skulle höra av sig skulle jag ju bjuda in den personen pronto.

Alla människor är olika men jag är inte så förtjust i att hänga i stora gäng medan vissa av mina vänner älskar det. Då blir det naturligt så att jag inte är med när de umgås på det sättet och så är jag snarare med i mindre sammanhang. Men jag vet att jag alltid får komma om jag vill och det är det viktiga <3

Nu är jag ju mammaledig med många vänner som har en helt annan mammaledighet än vad jag har, så att de umgås utan mig blir naturligt efterso att jag har valt att jobba istället för att vara mammaledig. De dagar jag är ledig brukar jag höra av mig och fråga om någon vill ses och då blir jag alltid medbjuden på diverse aktiviteter – annars räknar de med att jag jobbar och det är ju det jag oftast gör.

En sak jag tycker att man ska fråga sig om man tycker det är jobbigt att se andra vänner hänga på sociala medier är:
Har jag hört av mig och frågat om vi ska hitta på något? Eller räknar jag bara med att bli inbjuden, utan att kanske själv bjuda in?
Samt: vill jag vara där eller är jag ganska nöjd med där jag är?
Och sist: vad kan jag i så fall göra annorlunda?

Hej,
Älskar att läsa din blogg, är här flera ggr om dagen😍😍 håller tummarna för att vinden vänder tillbaka och bra sömn blir vardagen igen!! Måste få fråga, den fina marmorbrickam bakom dig, tror jag måste ha en sådan (med betoning på måste😂😂). Vart kommer den ifrån?
Kram!!

Vår stora marmorbricka som vi har hemma är från HAY! <3

Hej! Hur ställer du dig till att eventuellt behöva bemöta rasism i framtiden gällande Dante? Tycker själv det är snårigt att inte veta om jag ska diskutera det med mitt barn längre fram eller att ta det om/när mitt barn får någon rasistisk kommentar mot sig. Kram <3

Jag tror att vi får ta det när det kommer (vilket garanterat kommer komma). Det är så svårt att veta i vilken situation det kommer uppstå så vi avvaktar och ser. Men när det händer kommer jag dela med mig av hur vi gör här i bloggen! Puss!

Hej!!!! Åh vad härligt att höra!
Kan du snälla svara på frågan: hur gör du när du söver D i vagnen ute om du är på middag tex?
Du kör vagnen han somnar och sen? Bär du över honom till sängen när du kommer hem? Vad gör du om han vaknar ute?

Min bebis är 8 mån snart och jag skulle verkligen vilja våga göra så att jag går ut och äter med min man och att vår bebis sover i vagnen så skulle verkligen uppskatta svar innan helgen!

Stor kram

Hej gull!

Vi bara lägger ner honom i vagnen med napp och snuttefilt, sen rullar vi honom tills han somnar. Han har aldrig varit speciellt svår att lägga i vagnen! Det är många och långa uppvak som har varit vårt problem 🙂

När vi kommer hem så bär vi över honom till hans säng från vagnen. Och om han vaknar ute så tröstar vi eller tar upp och lägger sen ner i vagnen igen och rullar tills han somnar om.

Våga! Det värsta som kan hända är ju att det inte funkar och då får man gå hem igen bara <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi