Min tid kom

Jag hade en så jäkla bra känsla när jag gick till kontoret imorse. Solen sken rakt i ansiktet på mig och trots den stekheta värmen är jag inte överhettad, jag känner mig bara glad och lycklig. Stockholm är så vackert och när jag promenerar Riddargatan bort till kontoret så tappar jag andan av alla vackra hus, doften av bullar från Riddarbageriet och människorna på Nybrogatan som är på väg till sina jobb, lite långsammare än vad de promenerar i februari med lite större leenden på läpparna. I lurarna lyssnade jag på “Din tid kommer” med Håkan Hellström som så många gånger förr. Jag vet inte hur mycket jag har lyssnat på den låten men det är MÅNGA gånger.

På något sätt har alltid meningen “Din tid kommer” fastnat så i mig, för den har gett mig styrka. Snart kommer min tid, snart är det min tur. Men när jag gick till kontoret idag slog det mig att det här känns som min tid? Jag har allt jag någonsin drömt om. Jag fick min bebis till slut, han är ljuvlig. Jag överlevde det första året. Jag får jobba med det jag älskar. Jag sitter på ett kontor med människor som gör mig trygg och jag har ingen ångest över någonting. Jag promenerar, yogar, jobbar, leker, äter och njuter.

Ens tid kanske kommer och går genom livet, men det här är sannerligen min tid. Om jag hade vetat om att jag skulle få ha det såhär härligt för 10 år sedan, 2 år sedan, 3 månader sen… jag hade inte kunnat tro det.

Min tid kom.

Med det sagt så har jag haft en underbar arbetsdag idag! Jag har jobbat med vårt nya bolag, skrivit en artikel till FORNI, rensat mejlen, ätit lunch med Ida i Humlegården och renskrivit ett kapitel på boken. Nu ska jag förbi Adoore-kontoret på vägen hem, hämta upp två nya klänningar och sen spela in ett samarbete på balkongen.

Puss, ha en härlig kväll!

Dagens Michaela!

  1. Men FANTASTISKT datorfodral! Vart är det ifrån?! Älskar outfiten och inlägget också, såhimla glatt 🙂

  2. Gud va glad jag blir att läsa att du känner så, känns så härligt när jag läst din blogg i flera års tid <3 Inger hopp för egen del 🙂

  3. Hej Michaela,

    Tack för din ärlighet som du bjuder på. Det här är kanske en fråga till ”frågor till Forni”. Jag kan känna igen mig i det du beskriver ”Om jag hade vetat om att jag skulle få ha det såhär härligt för 10 år sedan, hade inte kunnat tro det.” På vilket sätt känns livet härligare än för 10 år sedan? Vad har du mest längtat efter? På vilket sätt har du förändrats när du ser 10 år tillbaka på dig?

    Tack för att du delar med dig av din tankar med oss.
    Med värme till dig,
    Weronika

  4. Åh, känner precis samma! Såg nyligen några som tog studenten och minns själv att den lyckan man förväntades känna då inte alls infann sig hos mig. Sedan jag fick barn (har två) har jag haft noll tid att ”fokusera på mig själv” som ju i vårat samhälle ska vara något positivt. För mig, och ev många fler, tror jag att det är precis tvärtom; att fokusera på sig själv är till stor del destruktivt, Säger inte att det är så för alla eller att barn är en väg till lycka (eller att jag alltid vill fokusera på mina barn haha). Men önskar verkligen att jag hade fattat detta tidigare och lagt all min gamla fritid på något mer produktivt än mig mig mig

  5. Vad härligt att läsa ditt inlägg. Jag hade en dålig morgon men blev genast mer positiv av att kika in här. Älskar sådana dagar när man blir genuint påmind om allt som är bra i livet, och man behöver ju faktiskt ha de där jobbiga dagarna för att kunna uppskatta de bra <3 All kärlek!

  6. Hej!!!! Åh vad härligt att höra!
    Kan du snälla svara på frågan: hur gör du när du söver D i vagnen ute om du är på middag tex?
    Du kör vagnen han somnar och sen? Bär du över honom till sängen när du kommer hem? Vad gör du om han vaknar ute?

    Min bebis är 8 mån snart och jag skulle verkligen vilja våga göra så att jag går ut och äter med min man och att vår bebis sover i vagnen så skulle verkligen uppskatta svar innan helgen!

    Stor kram

  7. Vilket fint inlägg, du är så fin <3 Det ger mig lite hopp i en väldigt kämpig vardag just nu. För några veckor sen blev jag dumpad helt från ingenstans av killen jag älskar mest i hela världen. Jag var helt säker på att det skulle vara vi för alltid. Jag tog precis examen och nu med Corona verkar det vara nästintill omöjligt att få jobb. Jag är alltså arbetslös och nydumpad. Det känns som jag ska dö. Så min fråga till dig är, hur har du gjort alla de perioder i ditt liv när det känts som din tid aldrig kommer? Vad gör man när varje dag känns som en kamp? Alla säger att tiden läker alla sår, men vad fan gör jag här och nu för att överleva tiden?
    Jag hoppas min tid kommer en dag.
    Stor kram och tack för en underbar blogg som hjälper till att läka hjärtat lite

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi