Here comes the sun

Hej Michaela! Detta kanske är något för ”Frågor med Forni” eller ett helt eget inlägg kanske? Jag skriver efter att jag om och om igen läst dina inlägg om era problem med Dantes sömn och hur det påverkar hela er lilla familj. Särskilt berörd blev jag av ”Att bli bitter och avundsjuk”-inlägget. Du verkar ju någonstans ha hittat ett sunt förhållningssätt mitt i alltihop och det är verkligen beundransvärt! Om det är något som är svårt när man är trött är det att tänka rationellt. Men nu till min fråga: Jag har en son som är 7 månader och sover helt förfärligt. Fram tills bara häromveckan så trodde jag uppriktigt att alla föräldrar med bebisar under 1-2 år sov så som vi gör, med läggningar som tar upp mot 1,5 timme och därefter som allra minst 10 uppvak under natten. För att sedan vakna runt 04-05 många dagar. Jag har hört så mycket generella uttalanden om att ”småbarnslivet är tufft” och ”sömnbristen är total” att jag liksom normaliserade hur vi har det på nätterna, antog liksom att när mina vänner sa att de var trötta hade de haft ungefär samma situation. Men när jag beskrev mer i detalj så blev omgivningen chockade, de är liksom trötta efter 2 uppvak under en natt, inte 10 eller 20! Hur tänker du kring det där med att normalisera sömnbrist? Var går gränsen för när det är ”utanför det normala”? Och en annan sak som kommer med föräldraskap och trötthet.. de där jäkla skuldkänslorna! Jag inbillar mig att du håller dem stången. Och isåfall – hur gör du? Jag har själv fastnat i att efter nattning så ältar jag vad jag eller min partner gör för fel, ”om vi bara hade gjort si eller så.. DÅ hade han sovit”. Hur gör du för att inte skuldbelägga dig själv i situationen? Och för att inte bli galen och googla sönder varenda metod i hopp om att hitta lösningen? Tacksam för dina reflektioner på ämnet, det hade hjälpt mig och många andra trötta mammor mycket!