Frågor med Forni

Hur orkar du vara influncer? (Är inte ironisk utan menar 100% allvar). Många säger att ert jobb bara är att fota outfits eller dylikt, men jag tycker ni influencers får skit från A L L A håll. Herregud, ni “ska” via era sociala medier kommentera/uppmärksamma allt från #blacklivesmatters, sexköpare i Sverige, Corona, integrationsproblem i Sverige, till kroppshets för unga tjejer, panikångest och #Metoo – dessutom ska ni bidra med kontent som passar er livsstil och era följare – men ändå är ingen nånsin nöjd. Om ni nämner ett terrorattentat i ett land blir folk sura över att ni inte nämner alla terrorattentat i andra länder. Om ni pratar samliv som straight med barn är ni inte engagerade i HBTQ-frågor eller inkluderar människor som är barnlösa.
Jag tror inte att man på något annat jobb sitter i personalmatsen och plöjer igenom SAMTLIGA problem som existerar i världen varje enskild minut!
Måste verkligen alla offentliga personer prata om A L L T?

På riktigt- all heder åt dig och dina kollegor som klarar av alla pekpinnar!!

Haha – TACK!

Jag läste idag på en kompis instagram att läkaryrket är det yrket med högst status i Sverige, medan influencer är det yrket med lägst status. Kommentaren från min vän löd typ “Haha – inte så otippat” och jag kunde inte låta bli att tänka: Såklart att en bransch som skapats av kvinnor och ett yrke som främst drivs framåt av unga kvinnor är det som flest ska se ner på.

I alla fall gör man det till sina vänner, i undersökningar och så försöker man intala sig själv det. Men sanningen är att många skulle nog kunna tänka sig det här yrket utan att blinka. Det är ett HELT fantastiskt jobb. Jag får jobba med min kreativitet, jag får möjlighet att förändra och lyfta fram viktiga frågor, jag får hjälpa och samtidigt inspirera. Yrket öppnar dörrar till andra drömmar och det går att göras varifrån i världen man än befinner sig – sängen eller på en strand i Costa Rica.

Baksidan är att människors avundsjuka i kombination med bristen på jämställdhet gör att folk ser ner på yrket och därför anser sig ha rätt att hela tiden klaga på den som utövar yrket. Det finns några få yrken som behöver ta så mycket skit som influencers gör men det är inte många.

Herregud, vi får inte ens kalla det ett jobb för vissa (eftersom man inte kan jobba med att fota sin mat och dricka latte hehe, welcome to 2020 people).

Nej – offentliga personer måste inte prata om allt men vi förväntas göra det. Och när vi gör det får vi ALLTID hot och hat om att vi pratar om det fel.

Men – jag vet att jag gör skillnad. Jag får ofta kommentarer där människor hävdar att jag inte skulle göra det – men jag får ca 800% fler kommentarer som bekräftar att jag faktiskt gör det. Jag vet att människors krav på mig på grund av mitt yrke är helt orimliga och jobbar ständigt med att hitta min egen väg – både som influencer och privatperson (vilket är svårt eftersom dessa går så nära hand i hand).

Sen jag började jobba som bloggare på heltid som 18-åring har jag fått skit för mitt jobb men jag har under lika lång tid jobbat för att visa hur stolt jag är över det. Många av mina branschkollegor har under åren pratat om influenceryrket som det första man väljer bort om man lyckas bygga något annat. För mig är det inte så. Den här bloggen, skrivandet, att få uttrycka mig och kommunicera i mina egna kanaler – det är mitt absoluta drömjobb. Jag har jobbat med det i 16 år nu i juni, och hoppas få jobba med det lika länge till.

Börja gråta av meningen om man går igenom något jobbigt så går det över. Kanske en fråga till forni, men vad gör man när ens vuxna vänner ibland behandlar en bra och sen dåligt? Ignorerar en, får en att känna sig dålig. Jag märker hur mycket jag ifrågasätter mig hela tiden om jag gjort nå fel, är orolig och ångestfylld. Har redan pratat ut om detta en gång och då löste det sig men nu samma sak igen. Vill inte förlora mina vänner men vi är fan 30 år och detta känns bara inte okej

Hmm – är det verkligen vänner du inte vill förlora? Har du en tanke om att ni bör vara riktiga vänner eller är det så att ni faktiskt är det? För om det är riktig vänskap ska du såklart ta upp det återigen och då borde det sluta hända, inte ska man gå runt och må dåligt med sina vänner. Alla kan bete sig fel eller göra fel utan att mena något illa, därför är det så viktigt att kommunicera så man inte blir ledsen i onödan. Men om du redan tagit upp det och det fortsätter hända kanske du bör fråga dig själv hur seriös vänskapen faktiskt är – och om du kanske skulle må bättre utan den.

Som du säger – vi är fan 30 år och detta känns bara inte okej <3

Hej bästa Michaela, jag har en fråga till nästa Frågor med Forni. Jo, jag har tänkt ganska mycket på ensamhet det senaste. Jag har inte många vänner, har några få som jag tyvärr inte träffar så ofta av olika skäl. Den mesta av vår kontakt sker via typ snapchat eller liknande. Jag skulle inte säga att jag känner mig ensam, för jag är sån. Jag trivs väldigt bra i min egna närvaro. Däremot, när jag tittar på Instagram eller youtube eller liknande så sköljer en våg över mig. När jag ser alla ha roligt med vänner, fikar, dricker drinkar på någon härlig uteservering, dansar tills det inte finns någon morgondag… DÅ känner jag mig jävligt ensam och det skaver som fan inom mig. Jag kan typ tänka mig in i deras liv och sen zooma in till mitt egna och bli gråtfärdig. För vad fan har jag. Jag kan inte vara ensam om detta! Jag har liksom världens finaste familj och syskon, som är mitt allt. Men det är som att något ständigt skaver, som inte går att ta bort. Jag tänker ganska ofta att jag kommer att få leva själv, inte hitta någon som vill leva med mig.. och ALLA andra verkar ha det så bra. Himla luddigt, men har du någon gång känt så? VAD gör man? Tänker att du jobbar ju med sociala medier, är det någon slags effekt av det som gör att man känner så? Innerst inne vet jag ju att väldigt många inte alls har det som på Instagram. Men ändå. Det gör ont.

Men GUD jag känner så OFTA. SPECIELLT sen jag blev förälder. Känslan av att ligga och amma en galen bebis med spya och bajs prick överallt förra sommaren, så drog jag en skroll på Instagram när han äntligen sov och det enda jag möttes av var folk som levde life på diverse semesterorter med massa vänner alla tillsammans. Kände mig sjukt ensam då. Eller under hösten när han fortfarande var för liten för att jag skulle kunna dra med på allt och istället gjorde mina vänner massa roliga saker som jag satt och följde på instagram medan jag och D tjafsade om typ middagen under de få minuterna som Dante sov.

Du är inte ensam och en nackdel med sociala medier är att man får en bild av andras liv som mycket med spännande än sitt eget. Men så är det ju inte. Kom ihåg att instagram fylls av människors highlights – alltså deras bästa stunder. Så om någon lägger upp 10 stories på en vecka så är det 10 härliga stunder – däremellan är livet fyllt av allt ifrån tvätt, jobb, disk och somna ensam i en obäddad säng.

Att trivas i sitt eget sällskap är bland det viktigaste man kan bygga för sig själv i sitt liv. Så att du gillar att vara själv och därmed tillåter dig själv att vara det = 100 poäng. Du skulle må sämre om du var med människor bara för att det ser bra ut på Instagram.

Mitt tips är att lägga bort Instagram de kvällar du är ensam för att slippa känna dig ensam. Jag brukar kolla Instagram på morgonen om jag är hemma själv på kvällen, för på morgonen känner jag mig aldrig ensam oavsett om jag är själv eller med flera andra. Man behöver inte skrolla om man inte tycker det är härligt!

Hej 🔅
Jag har också haft en riktigt tuff dag. Tidigare idag kände jag att något plötsligt hände med ryggen som skulle visa sig vara ett rejält ryggskott. Kan inte gå, stå eller sitta själv utan har varit sängliggandes med benen i högläge och behövt min killes ”bär” hjälp varje gång jag behöver röra på mig. Gör så fruktansvärt ont att jag bara vill gråta varje gång jag rör på mig.

Har läst dina inlägg om när du hade ryggskott och finner tröst i att det gick över för dig.. min fråga är om du också hade svårt att till och med stå och gå? Läste att du ändå lyckades gå flera promenader.. hoppas att det släpper tillslut.
Tack för en fin blogg 🌸

Hej fina du

Jag har haft ryggskott 3 gånger och det är nästan värre än att föda barn – helt ärligt talat alltså. Den smärtan liknar ingenting annat. För mig har det varit tvärtom – jag har BARA kunnat stå och gå, inte ligga eller sitta. På nätterna har det varit som tortyr när jag försökt sova och en gång när jag hade det var vi på semester i Palma – vi var tvungna att äta alla måltider vid ståbord i en hel vecka innan det släppte.

Som längst har det tagit 4-5 veckor för mig innan det gått över så hang in there!

Hej Michaela! Jag har en fråga till Frågor med Forni. Det är så fint att se att Dante verkar ha en så bra relation med sina mor och farföräldrar och att de kan rycka in och passa korta stunder men även ha honom över en dag eller natt. Jag har en snart 6 månaders bebis och vi har också turen att min pappa och min mans föräldrar bor nära och är mer än villiga att hjälpa till, och tanken är att de ska ta hand om lillan en dag var i veckan nästa år när vi båda är tillbaka på jobbet så hon bara behöver vara på förskolan ett par dagar i veckan. Nu till frågan: hur förbereder ni dem innan de ska passa Dante? Har de stenkoll på hans rutiner eller har ni skrivit ned dem? Får ni påminna ofta? Med min pappa, som umgås med oss jättemycket och tar hand om vår dotter några timmar här och där, har jag nämligen märkt att han är mycket bättre på att leka med och underhålla henne än att försöka se till att hon tex tar en tupplur ungefär rätt tid och inte blir övertrött…

Förutom mat och sovrutiner, hittar de på lite vad de känner för med Dante eller har ni sagt typ “det vore bra om ni kan se till att han ligger mycket på magen idag och träna nacken” eller “han ska helst va ute si och så mycket”? Hur hittar man balansen? Jag vill inte vara kontrollerande och jag vill gärna att de hittar något som passar dem, men det är svårt att inte vilja lägga sig i alls när man vet att man annars får deala med den övertrötta eller understimulerade bebisen efteråt haha! Vore jätteintressant att höra hur ni tänker kring detta och hur mycket ni kommunicerar med era föräldrar om hur ni helst vill att Dante ska skötas om, eller om det bara löst sig och jag kanske borde vara mer avslappnad kring detta!

Hej fellow mami,

Mycket bra och intressanta frågor! Jag tror man får känna sig fram och själv tänka att man ska hitta en balans. Det är inte kul att vara för hård och samtidigt vill man inte låta de göra hur som helst för det är ju inte bra för barnet.

Vi har gjort så att jag skickar Dantes schema till våra föräldrar varje gång det ändrats så kanske varannan månad. Då när de ska ha honom skriver jag ett sms med schema och rutiner. Sedan säger jag att det vore toppen om de försöker hålla det men att jag förstår om det någon gång inte går eller dom ändrar. Jag har varit tydlig med att förklara att rutinerna är viktiga för HANS skull och inte för våra. Vi har dem för att vi märker att han mår som bäst om han har rutiner men också för att det är skönt för dem att följa ett schema, annars är det lätt hänt att barnet blir övertrött/är hungrig utan att man förstår det etc.

Vi brukar även ge typ tips på vad dom kan göra med honom. Precis som du säger, man kan föreslå saker som han behöver/mår bra av/kommer tycka är roligt. Jag kan säga till min mamma att “gå och gunga med honom idag om du vill, för det har han inte gjort på hela veckan!”. Eller till D’s pappa att “Öva gärna med honom på att stå!”. Det upplever jag att dom bara tycker är roligt och så gör dom nästan alltid det jag föreslår. Sen kör de ju lite sitt eget race också och även om jag någon gång känt “MEN SÅDÄR KAN NI JU INTE GÖRA!” har jag backat haha. Enda gången jag säger till är om det är något som jag känner inte blir bra för Dante. Men om det handlar mer om mina egna känslor har jag backat.

Lycka till!

  1. Jag vill bara säga hur grym du är som ger så ärliga och detaljerade svar! Blir så mycket roligare att läsa och känns så äkta och genuint, inte som att du svarat lite halvdant och snabbt utan att du faktiskt lägger ner tid på dina svar <33

    1. Men gud vad kul att du uppskattar det – inlägget tar ett tag att göra så det uppskattas när man sitter där på kvällen och anstränger sig <3!

  2. Till dig som sannar vänner – det är aldrig för sent att hitta nya, flera. Se dig omkring i ditt liv om det redan finns människor som du skulle kunna skapa en djupare relation med (tex på jobbet, i skolan, på gymet etc). Om inte är mitt tips att ta en kurs – antingen på universitetet eller en hobby-kurs eller börja på en sport – antingen lagsport eller börja gå på ett mindre gym (tänker fightbox, crossfitställen osv – verkar va så familjärt). Där kommer du säkert hitta människor du kan umgås med :)!

    Också Forni, kan du inte köra en sånt inlägg där man kan hitta vänner? Om du vill såklart 🙂

  3. Till dig som saknar vänner/känner dig ensam: Jag har nästan hela mitt liv haft vad jag kallar en ‘inneboende ensamhet’. Har liksom känt mig ensam även när jag har haft vänner eftersom det aldrig har känts som att jag har någon vän som är mig närmast, du vet någon som är en närmaste bundsförvant. Har i perioder varit ensam på riktigt och många gånger insett att ingen hade märkt om jag dog en helg, förutom kollegorna som väl hade börjat undra efter några dagar varför man inte var på jobbet. Jag trivs väldigt bra med att bara vara hemma ensam och pyssla, men tycker inte om känslan av att vara bortglömd/osynlig för omvärlden. Andra tider har jag haft vänner, men som sagt ingen som har känts 100% nära. Vad som har hjälpt är mina hundar! När man har hund kommer man ut, man pratar ofta med folk när man är ute och går – både folk som har hund själv och andra som vill hälsa. Man kan lättare sätta sig på en uteservering ensam med en bok när man har hundar som ligger vid ens fötter osv. Kanske något som skulle funka? Det är fint att känna att någon behöver en också. Annars – att starta diverse projekt är bra, t.ex. odla saker. Har även träffat vänner via Facebook-grupper så kanske kolla om det finns någon grupp som delar dina intressen, vad de nu är: foto, böcker, promenad- eller träningsgrupper. Har man hund finns det ofta promenadgrupper i ens stad.:) Kan också tänka att det är en jäkla styrka att faktiskt veta att man klarar sig själv och att tycka om att vara själv!

    Till dig med ryggskott: Värktabletter/anti-inflammatoriska (paracetamol/ipren eller voltaren) och sedan stretcha försiktigt även om det gör ont. Om man bara vilar blir musklerna jättestela och det tar längre tid att bli bra. Brukar vara skönast att sova med något plant men mjukt under ryggen, t.ex. ett hopvikt lakan, så att ryggen hålls rakare, plus kuddar under knäna/benen. Voltaren gel kan också hjälpa. En gång fick jag muskelavslappnande utskrivet – kolla med en läkare om du kan få det. När musklerna slappnar av är det enklare att röra sig och det går snabbare att bli frisk.

  4. En kommentar till tjejen som känner sig ensam:
    Jag vet inte hur gammal du är, men jag får känslan av att du är någonstans mellan 25-30? Och troligtvis introvert eftersom att du beskriver det som att du får mest energi från dig själv och trivs väldigt bra i ditt eget sällskap? Jag skulle rekommendera att låta en familjemedlem som känner dig väl hjälpa dig att göra en lista på alla dina bästa egenskaper, för att bygga upp självkänslan lite grann. Detta gjorde jag ihop med min syster när jag var på väg tillbaka från en depression och skulle börja söka jobb. Det hjälpte verkligen mig!
    Fundera även på vad för signaler du sänder ut. Hur ser du på dig själv? Vad utstrålar du till de du möter? Prova att börja kommunicera med människor i din vardag. Säg hej till grannar, fråga en person som ser ut att behöva hjälp (med att öppna en dörr, bära någonting tungt eller en turist som ser vilsen ut), ge beröm till och småprata med servitriser/butiksmedarbetare/annan person som utför ett bra jobb etc, ge komplimanger till nya bekantskaper. Glöm inte heller att ett leende och en rak hållning med blicken framåt attraherar andras uppmärksamhet. Jag märker själv hur mycket mer jag tycker om mig själv när jag utstrålar glädje och självsäkerhet. Sedan, om du inte är särskilt extrovert (vilket jag är så det ligger såklart i min personlighet att vara socialt lagd, men jag har dagar då jag vill gömma mig bakom solglasögon och känner mig asocial) bekväm med att prata med främlingar så kan du ju ta det lite i taget.
    Helt plötsligt sitter du där på ett kafé eller på en grillfest och snicksnackar med en annan person som också skulle vilja hitta fler vänner, och då känner du dig modig nog att fråga om den personens telefonnummer eller Facebook (skit i Snapchat, sociala medier är skit för självkänslan och verkliga relationer!).
    Kom ihåg att du är just den som någon annan vill vara kompis med. Lycka till! <3

  5. Tycker också det är så sjukt konstigt att folk tycker att personer med blogg/instagram ska ta ställning och vara förebilder i precis allt. Vilken annan människa på jorden belastas med den bördan? Eller för att vara mer precis – vilken man på jorden belastas med den bördan… Jag kan trösta dig med att läkaryrket är allt annat än glamoröst och som läkare blir man ifrågasatt ganska så ofta då folk har varit inne på familjeliv osv och hoppat över det här med 5,5 års grundutbildning, 21 mån legitimationsutbildning och 5 års specialistutbildning och tycker man är en idiot för att man inte vill ge dom behandlingen de läst om på internet eller nån vän berättat om :))) (som kan vara rent av farlig). Eller blir arga för sånt som är bortom ens kontroll, som landstingets beslut om hur vård ska bedrivas. Men håller helt med dig (eller personen som la upp länken) – tror absolut att den “status” många yrken har eller inte har är kopplat till om det är kvinnor eller män som är i majoritet av de som utövar yrket. Det finns nog en anledning till att sjuksköterskors löneutveckling har sett ut som den gjort, och sopåkares löner ser ut som den gör (om ni minns https://www.svd.se/alla-strejkande-sopakare-sager-upp-sig ) bara som exempel på yrkesgrupp med män i majoritet som inte kräver vidareutbildning eller ansvar över människoliv jämfört med sjuksköterskor som både utbildat sig längre och har ett större ansvar till vardags..

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi