Frågor med Forni

Nej men har tittat igenom din kategori “resor” ända hela vägen till 2012 eller 13, när du firade din födelsedag på Ibiza. Hur mycket reseabstinens har man inte nu? Så mycket härliga resor och platser!
Hade ni planerat att åka någonstans i sommar eller detta året som blivit inställt?
Hade varit kul att se lite throwbacks på stories också om du har kvar gammalt material hehe 🙂 <3 Vi får resa på det sättet 2020 😉

Hej fina du!

GAAAH jag orkar typ inte gå in och titta på gamla resor för jag får ont i hjärtat av längtan när jag ser dem. Det är förstås en bortskämd tanke att önska att man kunde resa, jag förstår det såklart, men känslor är känslor och de måste man få ha.

Med det sagt känns det otroligt trist att inte kunna resa, om vi bortser från hela hemskheten att världen är trasig.

Vi fick ju lilleman förra sommaren så åkte inte någonstans då, vilket gör att vi hade hoppats på att ta igen det i år. Jag hade en resa med Amanda och Sofia inbokad till London i april som ställdes in. Sen skulle vi till Alicante med D’s föräldrar i juli som är inställd. I samband med den resan skulle jag och D till Ibiza med några kompisar medan Dante stannade i Alicante med hans farföräldrar. Vi hade även ett bröllop på västkusten inbokad som blev inställt! Och sist men inte minst en semestervecka i Italien med min familj och släkt som skulle toppas med en avstickare som jag och D skulle göra till Mykonos i några dagar – barnfri edition 🙂

Vi hade planerat in både Ibiza och Mykonos för att vi kände att vi behövde tid tillsammans, med våra kompisar, där vi får en chans att få tid till varandra på ett sätt som är omöjligt att få in i bebisperioden annars. MEN! Vi får ta revansch nästa år.

Sista resan innan barn – vår babymoon till Paris!

Jag sitter här med min egna lilla bebis framför mig nu. Och apropå mom-shaming… kan vi prata lite om amning? Kanske nåt för Frågor med Forni. Trodde aldrig amningen skulle bli så laddad och känslosam – tänkte att det inte var så viktigt för mig hur han får mat bara han mår bra. Att jag testar att amma, men funkar det inte kör jag bara på ersättning, lätt som en plätt. Bebisen kom, amningen funkade superbra, men jag mådde skit av det. Jag drabbas av D-MER, ett tillstånd där man får ångestpåslag så fort mjölken rinner till. Felkoppling med oxytocinet så istället för lugn blir man oerhört illa till mods. Jag har därför valt att sluta amma men trodde aldrig det skulle ge mig såna skuldkänslor. Trodde jag var immun mot all ”amningspropaganda” så att säga, men icke. Har man fått höra tillräckligt många ggr att amning är det bästa för barnet och att ”alla bör försöka amma” etc så sätter det sig. Har mått så oerhört dåligt över att jag nekar honom bröstet när jag har så mkt mjölk och han får bra grepp och det gör inte ens ont! Men jag kan inte sitta med enorm ångest hela dagarna, vill må bra hans första tid i livet. Till vilket pris ska man envisas med att ge honom bröstet? Inte till priset av min mentala hälsa iaf. Är dessutom HSP och ångestkänslig. Men vad gör man åt skuldkänslorna när han letar efter bröstet och jag ger honom en flaska istället? Nån klok mamma därute som kan hjälpa mig tillbaka till det rationella och förstå att jag kan ge honom lika mkt trygghet, närhet och tröst ändå…

Hej fina du,

Skulle kunna skriva en bok om detta ämne. Det berör mig enormt mycket och du är I N T E ensam i det du känner.

Jag förstår att det är svårt att lyssna på, men lyssna på din rationella sida och inte ångesten. Jag lyssnade på ångesten i över tre månader, sen skrev jag ett inlägg om min ångest och efter det hjälpte ni läsare mig att våga ta steget och sluta amma. Jag mådde typ 80% bättre på bara en vecka och det blev en otrolig lättnad för mig.

Nu tänker jag att jag inte kommer lägga samma press på mig själv om jag får en bebis igen, men jag vet att det är lättare sagt än gjort för ens egen momshaming tar över.

Läs det här inlägget och alla kommentarer, så kommer du att orka göra det som känns bäst för dig. 

PUSS

Jag har en fråga till frågor med Forni. Vad gör man när man känner att ens nya jobb bara är så fel? Har bara jobbat två veckor på ett jobb jag verkligen ville ha och borde ju tycka att det känns kul och spännande men ärligt talat känns det bara fel. Min chef har en helt annan attityd än på anställningsintervjuerna, han som har haft tjänsten innan mig och skulle lära upp mig har redan slutat och kommer motvilligt in några timmar i veckan och sitter och tittar på klockan och hjälper mig att slarva över de mest akuta uppgifterna. Ingen annan på min avdelning kan särskilt mycket om mina uppgifter och det är över lag extremt slarvigt allting. Mycket ”Såhär får vi inte göra men alla gör det ändå” och ”Berätta inte för chefen men vi har alltid gjort Såhär”. Min upplärning är ett skämt och det är så svårt att göra ett bra jobb när det enda jag får lära mig är genvägar och fusk. Vill ju inte vara den som springer och skvallrar för chefen om att det är så heller.

Hur länge ska man ge sitt jobb en chans när det bara tar emot att gå dit? Jag vill ju inte börja med att bli osams med någon men känner mig inte bekväm med en låg arbetsmoral och ett inte helt sjysst sätt mot kunder och samarbetspartners. Samtidigt är det ett välbetalt jobb med en hel del bra villkor och en väldigt trygg bransch vilket väger tungt i Corona-tider. Hur skulle du gjort?

Hej bästa!

SHIT vad jobbig och svår sits. Förstår att du har mycket tankar. Jag tycker nog såhär: man ska inte jobba någonstans där man vantrivs, men man ska ge det tid att få blomstra.

Du har väl en provanställning på sex månader? Se de månaderna som en chans att hitta rätt på företaget och om du känner att det inte känns hundra efter några månader så kan du börja se dig om efter annat. Så avslutar du bara din provanställning och går vidare på annat håll.

Sen hade jag nog pratat med chefen om du känner en grundtillit till hen. Typ förklara att du inte trivs helt bra, utan att baktala dina kollegor. Kanske får du mer förståelse än du hade räknat med och om inte så har du egentligen inte så mycket att förlora!

Lycka till <3

Jag har en fråga om det är okej, detta är ingen kritik eller något . Jag har själv en son 2 månader äldre än Dante och han ska också börja på förskola i augusti. Vår son äter bra men barnmatsburkar är favoriten, ”vanlig” mat går inte riktigt hem än. Jag är lite orolig hur det ska gå på förskolan. hur kommer ni göra med Dantes matsituation? Har förskolan sagt något? Jag har typ hört att de inte hjälper barnen att äta och gör ingen skillnad på små barn. Vore intressant att höra hur det blir för er:)

Stor kram

Hej fina du!

Jag har tänkt på det men oroar mig faktiskt inte. Min plan är att ha tillit på att han kommer lära sig äta mer riktigt mat med tiden, tre månader är SJUKT lång tid i en bebis liv. För tre månader sen åt Dante bara ett mål gröt om dagen och åtta mål ersättning, nu äter han gröt och mat sex gånger om dagen och ersättning en gång om dagen. Så även om han äter barnmatsburkar nu och har svårt för bitar räknar jag med att det släpper. Om det inte är så kommer jag såklart prata med förskolan och se vad de har för förslag på hur vi ska göra, för då har de nog varit med om liknande situation tidigare!

Kram!

Hej fina! Vilket intressant inlägg. Jag har ingen bebis men har en liten fundering inom högkänslighet till frågor med Forni. Jag är som dig högkänslor och just smink är något som kan kännas så otroligt obekvämt för mig som jag tror är kopplat med min högkänslighet. Så fort jag kommer hem så måste sminket av, jag kan inte slappna av annars. Samma sak med kläder som sitter åt (som man kanske har i jobbet) måste av hemma. Jag känner mig stängd annars. Jag skulle aldrig någonsin kunna titta på en film i typ jeans eller en klänning och vara avslappnad. Eller en lapp som skaver i en tröja. Herregud jag kan SLITA av mig kläder som skaver! Haha. Jag har alltid varit sån.

Jag kan nästan bli gråtfärdig av att en bil för förbi för fort så det blir högt ljud, när det är för hög volym på musik eller liknande. Många saker upplever jag blir bättre desto äldre jag blir, man anpassar sig, får mer erfarenhet och framförallt förstås sig själv bättre och tar alltid med öronproppar, går undan för lite ensamtid eller tar med ett par bekväma skor. Nu kanske du inte alls har samma upplevelser som jag beskriver ovan (alla upplever ju högkänslighet olika 🙂 ) men blev så nyfiken om du anpassat dig eller förändrats kring din högkänslig i och med att du blivit mamma? Med bebis är ju allting lite svårare att planera. Jag är så bebissugen men ibland blir jag lite nervös att jag exempelvis har så stort behov av att få vara ifred en stund och samla mina tankar, allt sådant känns svårare med bebis. Upplever du att du förändrats och uppelever du din högkänslig annorlunda före och efter bebis? Har behoven förändrats? TACK för världens bästa mysigaste blogg. <3

Hej gull du,

Jag känner igen mig 100% – är precis som du. Klarar inte av något av det där. Smink är förjävligt och tajta kläder är HEJ DÅ.

Det är även det jag har behövt förändra sen jag blev mamma. Sånt som skaver lite för mig, har jag minskat drastiskt på. Jag har gått från att sminka mig 5 dagar i veckan till att sminka mig 1-2 dagar i veckan, jag har aldrig smink med Dante, jag byter om ifall kläderna inte är sköna på en sekund och klarar inte av någonting som skaver.

Så ja, jag är väl inte lika piffig som innan bebis, helt enkelt för att jag inte pallar. Det är ju en omställning i att aldrig få egentid och att behöva ta hand om någon annan hela dygnen – men det är en känsla jag upplever att de flesta nyblivna föräldrar har!

Jag är ljudkänslig men ljud som rör Dante har jag konstigt nog inte problem med. Han kan skrika i oändlighet utan att det irriterar mig, jag tycker bara synd om honom. Eller ha på Babblarna på högsta volym. Jag tror det är rent biologiskt för man älskar honom så mycket.

Nej, jag upplever inte min högkänslighet förändrad men jag har ändrat på en del i min livsstil för att leva ett mer bekvämt liv sen jag blev mamma.

PUSS!

Hej Michaela!
Jag fyller 25 om en månad och vill önska mig något fint halsband. Har du tips på något märke som har väldigt fina, stilrena och enkla smycken i guld? Vill ha något jag kan ha på mig hela tiden.
Tack för en toppenblogg, du är grym <3

Hej fina!

Nu vet jag inte alls vilken prisklass du ligger i, men spontant kanske Engelbert (lyx) eller Sophie by Sophie (lite snällare priser)? Det är två märken som gör smycken som jag tycker är väldigt fina!

Hej! Jag har en fråga till frågor med forni! Jag håller för tillfället på att lära mig italienska. Det blev mitt “karantän”projekt (utöver jobb plus skola) då jag älskar Italien! Får jag fråga varför du inte väljer att lära dig/pluggar lite italienska? Jag tänker eftersom att du har släkt där och allt. Jag förstår om du inte vill, för helvete vad svårt det är. Och språk passar ju inte alla, men är bara nyfiken varför det blev som det blev! Kramisar i mängder

Hej fina du!

Jag har helt enkelt inte prioriterat det. Ångrar det såklart ofta, men det är ju ändå ett aktivt beslut så jag har ju bara mig själv att skylla. Gud vad kul att du lär dig italienska – heja!