Torsdag

Hej bästa ni,

Hur mår ni?

Dante sov borta i natt så jag sov 9 timmar i sträck, man kan tänka sig att jag skulle skriva att jag mår sååå bra nu, men jag känner mig överkörd haha. Sömnbrist påminner i många fall om utbrändhet – det är möjligt att köra på i ett omöjligt tempo tills den dagen man slappnar av. När man väl slappnar av blir det som att allt kommer över en och man vet inte hur man någonsin ska orka ställa sig upp igen. Jag minns när jag blev utbränd och liksom accepterade den – då la jag mig i sängen och kom inte upp på två veckor. Det var som att jag hade flera års utmattning över mig.

Lite så känns det nu. När jag vaknade i morse gjorde det ont i kroppen, jag ville liksom hålla om mig själv, jag tror att jag hade kunnat sova i två dygn till om jag hade kunnat. Eller två veckor…

MEN! Jag är tacksam och glad över den hela natten jag fick för jag vet att den ger mig energi även om det inte känns så. Vi har plåtat hela förmiddagen och nu sitter jag på kontoret, jag behöver få iväg några saker innan jag ska hem och gosa med minimannen. Saknar ihjäl mig efter honom nu och ser fram emot att ses om ett par timmar. Min älskade lilla skitjobbiga, sömnhatande, fantastiska bebis.

Tack till alla som kollade på vår LIVE med By Malina igår förresten. Hoppas ni blev lika pepp på sommarklänningar och bröllop som jag blev!

  1. Sömnbristen under småbarnstiden (som ändå får sägas nästan är en regel mer än ett undantag) är uttröttade. Jag upplevde första året att jag var sjuk av sömnbrist. Det upptog också mycket av mina tankar. Hur lite jag hade sovit, hur trött jag var osv. Jag tyckte att alla andras barn sov så bra (vilket så klart inte stämde) och att det var väldigt synd om mig.

    Märkte dock att mycket faktiskt handlade om mindset. Visst det ÄR skitjobbigt att inte få sova. Det är ju bara verkligheten. Men att acceptera det gjorde ändå stor skillnad för mig. För det är skillnad på utmattning och sömnbrist. Det hjälpte också mycket att tänka på att många (majoriteten) av alla föräldrar i alla fall under perioder har det så, det gjorde att jag kände mig mindre ensam. Det ger ingenting att räkna timmar, känna efter ordentligt osv. Försök bara acceptera läget, det går över!

    Små barn sover skit, thats it! Sen blir de större och sover bättre, och faktiskt kommer man inte ihåg hur jobbigt det var för då skaffar man plötsligt en till 😂

    1. Tack för pepp och en ärlig kommentar. Det var precis det jag behövde. Det är så lätt att fastna i att det känns som att jag är den enda som har det såhär tufft – det är lättare när man påminns om att andra också kämpar. Och att det inte leder någon vart att ha ett dåligt mindset kring situationen!

      En till känns… låååååååååångt borta… hahah

      1. Vänta du bara tills ungen sovit hela nätter en stund och livet har återvänt 😂😂

    2. Jag inser att vi är olika på vad vi ser på som pepp, ser att Michaela känner att det är ett tröstande mindset, men jag känner inte alls igen det du skriver. Det är enorm skillnad på att ha ett litet barn som sover dåligt så som barn ofta gör, och på att ha ett barn som har en sömnstörning. Som saknar förmågan att sova sammanhängande i flera års tid. Som tar timmar och åter timmar att söva. Som vaknar såfort det knäpper till i väggen. Det blir ett trauma som faktiskt inte glöms bort, som leder till utmattning och depression, som gör att man väljer att inte skaffa fler barn för man överlever inte samma sak igen. Jag gillar mer ”acceptera din bitterhet, livet är orättvist, var så jävla sur du vill vissa perioder” haha, men som sagt, all respekt för att vi har olika tröstande tankar och sätt att hantera. Men att tänka ”alla barn sover dåligt” funkar noll för mig, eftersom inget annat barn i vår närhet sov lika dåligt som vår son eller hade de särskilda behovet som han hade.
      Ta hand om er, jag önskar er allt gott och tids nog långa sovmorgnar när man har tonårsbarn! :-)))

  2. Håller med dig till 100% om att sömnbrist liknar utmattning! Jag klarade de första månaderna med bebis över all förväntan rent energimässigt, men när min dotter började sova hela nätter i egen säng (!!) kraschade jag TOTALT. Var fullständigt utmattad i 2-3 veckor och fick ångest. Blev samtidigt besviken på mig själv och min reaktion: Allting var ju egentligen så bra? Tack o lov så lättade dimman tillslut och vi har börjat landa i en ny vardag som familj med allt vad det innebär. Men första bebistiden är verkligen ett kaos man bara tar sig igenom…

  3. Åh! Du ÄR inte ensam. Du är dock säkert en av få som är öppen och ärlig om det. Sömnbrist är en erkänd och effektiv tortyrmetod. Det finns få saker i livet som är så jävla knäckande som att inte få sova. Fysiskt och inte minst psykiskt. Vissa dagar under mina småbarnsår kände jag mig som den sköraste o sämsta mamman i världen som inte var lycklig o upplevde bebistiden som superduper härlig. Jag kan nu se tillbaka på den tiden med värme och kärlek till mig själv. Att jag kämpade så oerhört trots minimala förutsättningar…kärleken till sitt barn vinner ju som tur är alltid. Och nu några år senare är mina barn 5 och 7 år och bebistiden i livet känns som en dimmig parantes. Större barn = lättare och roligare på ALLA sätt. Eran tid kommer Michaela. Och du är du starkare än någonsin. Ju större prövning desto större är belöningen när man tagit sig igenom den. Tänk så 💜
    Tusen kramar från Mariestad!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi