Förra veckan var en tung vecka. En kär vän till mig lämnade oss och jag gick runt med sorg i hjärtat… det gör jag fortfarande. Evas bortgång triggade något inom mig och jag tänkte mycket på döden förra veckan. Generellt försöker jag att inte tänka så mycket på döden för jag är så rädd för den, men när den är närvarande är det svårt att ducka för rädslan. Jag var ledsen över att ha förlorat en vän och orolig för att förlora fler människor jag håller kär. På dagarna låg jag nära och andades in Dantes varma andetag och kunde känna hur det värkte i hjärtat när D la honom i hans egen säng istället för i vår så att jag kunde ligga bredvid.
Den här veckan har det varit jag som har behövt min bebis mer än han har behövt mig känns det som.
I samband med det här så passerade ännu en vecka av sömnlösa nätter som har påverkat oss. I helgen fick Dante sova hos sina farföräldrar för att vi skulle få sova lite och det var så jävla jobbigt ärligt talat. Det var alldeles för mycket för mitt mammahjärta att lämna bort honom efter allt som hänt i veckan och efter att han sov borta förra helgen. Samtidigt befinner jag och D oss i ett läge där vi båda har helt slut på energi. Det är gnälligt, kort stubin, tjafs och dåligt tålamod oss emellan vilket är helt hemskt. All energi går åt till allt annat förutom vår relation och så sitter man där i slutet av dagen och har inte en enda procent över att ge till den näst viktigaste personen i ens liv…
Jag vet att det som behövs är att fylla på energidepåerna och det gjorde vi genom att ha en kväll bara vi två och sen sova en hel natt ostört. Jag är tacksam över att vi har hjälp att få från våra familjer och att vi tar den hjälpen för vår skull – både oss som individer och som par. Men som sagt, det är jobbigt också. Den här veckan har jag bara önskat av hela mitt hjärta att Dantes sömn kan bli lite bättre så att vi kan vara med varandra utan att vara helt dränerade. Jag behöver mina killar, de är grunden jag står på.
I alla fall. Min mamma tyckte att jag skulle gå till en läkare och kolla upp Dantes öron efter att han sovit hos dem förra helgen för hon tror att det är öronen som spökar (flera här inne tipsade om det också). Efter att ha ringt omkring till flera ställen för att försöka få en tid till en öronläkare lyckades jag till slut få en tid i fredags. Det visade sig att lillkillen fått in vatten bakom trumhinnan och att det kan upplevas som obehagligt samt göra så att bihålorna svullnar när han ligger ner under natten. Vi fick en receptbelagd nässpray och tid för återbesök om tre veckor. De här fruktansvärda nätterna började ju kort efter Sydafrika och det var ju i samband med att vi började på babysim. Stackars min lilla kille som har dykt loss på babysimmet och fått in vatten i örat ♥
Sen vi började med den här sprayen innan natten så har han sovit helt okej tre nätter i rad så förhoppningsvis är det nu det vänder. I natt var jag uppe 3 gånger mellan 23-03.30 innan D tog över och det är långt mycket bättre än de 10 gånger jag har varit uppe under samma tidsperiod senaste veckorna… så man kan summera den här helgen som att den faktiskt äntligen gett lite energi på riktigt. Jag känner att det finns lite inom mig att ta ifrån och det är en skön känsla.
En kompis frågade mig i helgen ”Vad är det egentligen som är bra med att skaffa barn?” och då tänkte jag att det säger väl sig självt haha… Annars hade man väl aldrig i helvetet krigat sig igenom sömntortyr på det här viset. Men man gör det för sitt barn, för bara ett skratt om dagen är betalning nog för det jobbiga. En liten klapp på mitt lår när han sitter i mitt knä och vi bläddrar i en bok. En okontrollerbar vinkning med den minimala armen när han sitter i vagnen och tittar upp på mig i sin isbjörnsoverall och sneda leende. Det räcker för att det ska vara värt det.
Det hjälper med acceptans tycker jag, för i regel så sover ju små barn dåligt. Det är nog undantagen åt andra hållet och högst normalt med krångel på natten även om det är skitjobbigt och på riktigt tortyr!
Under första året sov vi knappt nått alls, Förutom mjölkallergi var det inte ”fel” på vår tjej annan än att hon var en lite bebis som sov dåligt.
Jag tyckte det hjälpte med att dela upp hela nätter istället för några timmar var. Då kunde jag sova med öronproppar en hel lång natt och min man ta alla uppvak. Nästa natt bytte vi, så fick vi båda tre/fyra hela nätter i veckan var utan att behöva lämna bort henne. Man klarar av en riktigt dålig natt om man vet att man ska få sova nästkommande, mentalt var det mycket lättare.
Vi har försökt det men när det varit som värst, som nu, har ingen av oss orkat en hel natt utan vi har behövt hjälpas åt. När det bara är ”normal dåligt” med nätterna kan vi dela upp på hela nätter utan problem 🙂
Har en 9 månaders som sov dåligt första månaderna, men nu helt ok och ibland väldigt bra men relaterar mycket ändå till de du skriver. Och säger bara wow du skriver så bra, kan inte du släppa en bok om mamma livet/livet med bebis 😃
Åhh känner igen mig i exakt allt du skrivit om här! Tack för att du finns och delar med dig! Hopps sömnen blir bättre för Dante nu med sprayen. Min 7 månaders sover också kasst men som ni haft det senaste tiden lät ju extremt! Inatt hade jag dock ännu en vaken natt och vet exakt vad du menar med irritationen och allt det där. Man tar ut det på sin partner istället för på sitt barn gör som du säger så smälter man så fort man går ett leende frn sin bebis och den jobbiga natten är bortglömd Och förlåten direkt på morgonen 🙂
Exakt så är det. Heja oss som kämpar <3
Åh hjälp, förstår att du (ni!) måste vara helt slut. Vet att du skrivit att du inte vill sova på dagen, men du kanske måste ibland? Så du inte kraschar totalt… Vad bra att ni kan få hjälp ibland, hoppas allt blir bättre nu med stackars bebis, kan inte vara kul att ha ont i öronen och inte kunna säga något 🙁
Ja du har helt rätt! Jag försöker sova då och då dagtid nu för annars går det ju inte, så lägger jag mig ibland på soffan när det är D’s timmar och försöker samla ihop lite energi. Man gör det man kan men nu hoppas vi att det vänder.
<3
Jag känner igen mig i det du skriver. Vill inte på något vis kasta någon mörk skugga i och med min kommentar men vet ibland inte var jag ska ta vägen med det som precis hänt. Jag fick mitt första barn för snart fyra veckor sedan, en ljuvlig liten dotter. Jag älskar henne mest av allt och är så glad och tacksam för att hon kom till oss. Samtidigt bär jag på en enorm sorg efter att min pappa gick bort två veckor innan vår dotter föddes. Min pappa var min allra bästa vän. Han blev endast 50 år gammal och hade sett så mycket fram emot att bli morfar åt vår lilla dotter. Tyvärr fick han besked om att han drabbats av cancer i bukspottkörteln sent i september förra året. När jag var gravid sov jag hos honom på sjukhuset flera nätter i veckan och försökte spendera så mycket tid jag bara kunde med min älskade pappa. Visade honom då och då Preglife appen som sade exempelvis : 20 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag sa: titta pappa nu är det bara 20 dagar kvar till hon är hos oss! Som om för att ge honom styrka att kämpa lite till.
Tyvärr fick han inte träffa henne. Så är det väl med livet ibland tyvärr.
Jag fick lära mig att vara tacksam för vår hälsa, familj och vänner och den tid vi får tillsammans.
Alla små bråk betyder ingenting i slutändan. Det viktigaste är att alla mår bra och är vid liv och att vi tar hand om varandra.
Tack för din blogg och dina fina texter. Jag uppskattar den och jag önskar er all glädje, kärlek och lycka i er fina familj.
Kram Sandra
Nu är jag inte Michaela men ville bara skicka världens största, varmaste kram till dig. Livet är så fruktansvärt oberäkneligt och det allra värsta man kan tänka sig kan hända en dag och det absolut bästa kan hända nästa dag. Jag önskar dig, din dotter och din familj all lycka och välmående i framtiden. Ta hand om varandra <3
Hej Mikaela,
Ville bara säga att som läsare känner man hur all er kärlek till varandra strömmar ur det du skriver. Sömnen kommer bli bättre och kärleken bara öka, var så säker 🙂
Kram från en tvåbarnsmorsa
Åh så fint att du säger det. Tack för att du tog dig tiden, blev varm i hjärtat av din kommentar ❤️
Hej!
Har själv en liten och undrar hur ni gör/hur det går till när Dante sover hos sina mor-/farföräldrar? Dels om de har en resesäng eller vart han sover, samt om han vaknar lika ofta hos dem? Blir det värre/bättre när han vaknar upp på nätterna och det inte är ni föräldrar som är där, eller hur reagerar han? Vill gärna börja lämna bort till morföräldrar men samtidigt är man ju lite skraj över hur det ska gå 🙂
Pa. Tänker att man får trösta sig med att man aldrig hört att äldre barn vaknar så mycket om nätterna och sover dåligt, så det kommer finnas ett slut på det jobbiga! styrkekramar!
Skulle kunna varit jag som skrivit denna text. Jag har tjatat om mina dotters öron så många gånger. Vad heter sprayen? 🙂
Heja er! Förstår att det är svårt att tänka så men det kommer att bli bättre. ❤️
Jobbigt med sömnen men som alla skriver blir det bättre. Jag har en sjumånaders som sover hela nätterna förutom att han äter välling två gånger. Hans säng står precis bredvid min och hade det inte varit för att han kryper så hade han sovit bredvid mig i min säng. Visst är det mysigt att vara nära men framförallt såå skönt att inte behöva gå så långt när de vaknar. Det känns som att det blir tuffare när du måste springa fram och tillbaka till hans rum hela tiden!
Vilka kämpar ni är <3 vi har en liten på 12 månader som också sovit katastrofalt dåligt hela hans första år plus kolik på det första månaderna. Som tur är har han varit glad oftast på dagarna (förutom alla dagar han sömnvägrat även då pga att han hatar vagnen osv hehe, man glömmer fort😅). Våra nätter har innehållit säkert 10-15 uppvak, antingen massa stök, gallskrik eller vakentimmar. Man har liksom aldrig vetat vad natten ska bjuda på. Jag har googlat ”kan man dö av sömnbrist” säkert ett par 4-5 gånger.. räddningen för oss är att vi alltid har sagt JA när någon har velat hjälpa till trots det hemska samvetet som kan komma. Vår lille har alltid tyckt om alla människor så det spelar som tur ingen roll vem han sover med. Vi har upptäckt ev äggallergi som vi ska testa för nu på onsdag. Iallafall så började vi få någon bra natt med kanske bara 2-3 uppvak där han somnade om fort runt 10 månader. Nu har vi kanske 2-3 rätt ”ok” nätter sen en hemsk men det känns som att det går åt rätt håll. Vi har i vilket fall inte kunnat sova tillsammans på över ett år utan en sover i källaren med Elias och en på övervåningen (ändå kan man vakna av skrik haha). Men det har hjälpt oss att dela upp oss hur tråkigt det än är. Jag tycker ändå vi är bra på att hitta tid till oss små korta stunder här och där vilket har betytt allt. Man behöver närhet och lite tid ihop!
Var snälla mot er själva och varandra och ta hjälp om det finns!
Önskar er all styrka och det kommer att bli bättre <3
Sömnbristen är fruktansvärd och knäckte nästan mig och min sambo, förstår helt det du beskriver att det finns noll procent energi över till sin partner. Jag pluggar heltid och har inte varit mammaledig alls utan kört på med en liten knodd, kan tänka mig att stressen är likadanes för dig som jobbar samtidigt. Nu är vår sån 15 månader och helt plötsligt sover barnet, innan var det uppvak som värst runt 10 gånger per natt varje natt. Vi löste det genom att ta varannan natt, tråkigt men helt klart det bästa när man fått till det. En sov i gästrummet och den andra med svår son, från årskiftet flyttade vi in i gästrummet och Lill grabben har sovrummet. Och nu kan vi alla tre sova. När vi fick tillbaka sömnen kom kärleken och VI tillbaka. Den fanns där hela tiden under de två zombier som vankade runt innan vi hittade det som funkade för oss. Ni kommer hitta det som funkar för er och när det första året passerat så blir sömnen bättre och man är inte längre ett spöke av den man en gång var, man blir sig själv igen. Kämpa på, ni kommer klara det ❤️❤️
Jag vet att du inte kommer att tro mig men nu kommer sakna hans sömnlösa nätter o hans behov att vaggas i timmar mitt i natten! Min bebis har inte haft tid för mig på typ 2 månader. Det är bara krypa, busa o upptäcka ALLT i världen som gäller, inte ens en sekund har han tid att kramas! Kan helt enkelt inte vara stilla o mamma o pappa är helt ointressanta! Vänta bara Michaela, ni har såååå mycket kul o galenskaper som väntar er, det är det absolut bästa som finns! :’-D
Hej,
Har tänkt lite pa det här med relationer under småbarnsåren. Mitt bästa tips är att när man väl får de där få timmarna med barnvakt, att inte lägga de på romantisk ”date-night” utan att göra en aktivitet som distraherar en lite.
Jag tyckte det var svårt att gå från irriterande föräldrar som tjafsar om vems tur det är att ta bebisen till att behöva sitta och titta varandra djupt i ögonen över ett glas vin och diskutera meningen med livet. Det fungerar inte riktigt så för mig i allafall, min man och jag släpper inte irritationen och tjafset så snabbt och det blev lätt pressat och inte så avslappnat som man hoppades. Så det bästa för min man och mig var att göra en aktivitet. Istället för att gå ut och äta bara vi två så gick vi och spelade squash, träffade vänner, gick på bio, och istället upplevde något tillsammans som vi kunde prata om – något som inte handlade om oss själva, vår relation och våra barn. En gång gick vi till en såndär töntig spelhall och spelade massor av arcade-spel. Stod och sköt på grejer i ett par timmar och drack lite öl. när vi gjorde andra grejer kom vi liksom på att vi gillade att umgås, fick lite stimulation i samtalen och glömde bort allt annat.
Ett bra tips är också att umgås med vänner när man har barnfri tid. Man tänker lätt att man ska fokusera tiden med sin partner själv bara, för att man ska ha kvalitetstid. Men jag älskar min man nästan mest när vi är med andra. Det är då jag verkligen inser hur rolig han är, och det lättar upp stämningen när man har andra med sig.
Så mitt tips till alla trötta småbarnsföräldrar är att skippa romantiska middagen och gör något lite lättsamt med vänner istället.