Månad: december 2019

Först och främst: tack för alla fina ord om mammakroppen!

Idag blir Dante fem månader – hurra! Varje månad blir bättre för oss. Även om det kommer bakslag vissa dagar eller veckor så förstår jag att det bara blir roligare hela tiden. Många sa till mig att man inte ska längta framåt, men jag tycker det har varit okej att göra det. För början var tuff, det är fortfarande tufft, men för varje månad blir det lite bättre! Och roligare!

*

Det här är första månaden som vi inte har ammat. Gud vilket bra beslut det har varit för mig. Jag har mått så otroligt mycket bättre och har känt mig lycklig på ett helt nytt sätt än vad jag var kapabel till under amningen. Dante har inte visat en enda gång att han har saknat att amma och vår relation har bara blivit starkare. Mat och sömn är inte Dantes favoritsaker i livet, det är att leka och bli underhållen, så därför har det varit skönt att hitta vår egen väg när det kommer till just mat och sömn.

Som ni vet blev han väldigt dålig i magen i början av denna månad (igen) och det visade sig att det var mjölkproteinallergi (tror vi). Nu äter han mjölkfritt och mår bättre i alla fall. En del av mig har mått otroligt dåligt över att jag inte bara ströp all mjölkprotein från start (både via min egen kost och ersättning), men samtidigt var jag så förvirrad och lyssnade på min barnsjuksköterska på BVC som inte alls trodde att det var det. Gjort är gjort och det är ingen idé att våndas, men jag är glad att vi fick rätt råd till slut efter ihärdigt frågande och att Dante nu mår bättre. Han är inte så förtjust i den nya ersättningen som ni vet (äter den dock, fast lite motvilligt), men vi har börjat ge smakportioner och lite gröt och den mjölkfria gröten gillar han! Målet är att han om någon vecka ska äta ett mål gröt om dagen och sedan trappa upp med mer mat efter 6 månader. Och smakportioner innan dess såklart!

*

Sömnen då? Det är två veckor sen han började sova i eget rum efter de där veckorna som var riktigt tuffa för oss (sömnbrist och magproblem). Även det visade sig vara ett himla bra beslut för oss!

Han sover bättre nu, även om han inte är någon hejare på att sova generellt, men jag behöver inte vara uppe hela nätterna utan det är betydligt bättre ändå. Jag måste erkänna att den som tycker det är jobbigast med att han inte sover med oss längre, är jag. När jag har nattat honom och ska in till vårt rum för att lägga mig kan jag bli lite ledsen, vill så gärna ha honom nära men han gillar inte alls det… till och med när han ska sova på dagen har han börjat visa att han hellre ligger själv än med mig! Som tur är älskar han att gosa när det inte är kopplat till sömn så jag passar på då. Men drömmen hade typ varit att ha en dubbelsäng till honom med vadderade kanter där jag kunde ligga en meter ifrån fast i samma säng och titta på honom när han sover haha…

*

Jaja, under dessa månader har jag insett hur viktigt det är att lära känna just sitt eget barn och anpassa livet efter hans små behov. Alla är olika och gillar olika saker, jag är glad att vi börjar lära känna Dante och vad han tycker om för att vi alla ska kunna må så bra som möjligt.

Förutom mat och sömn så är han extremt glad, extremt otålig och har världens kortaste stubin. Han charmar de flesta i hans närhet och delar generöst ut skratt till höger och vänster. Han älskar när vi dansar, sjunger och pratar med honom. Han är social, har inga problem med att vara med andra människor och verkar vara en trygg liten kille. Vagnen börjar bli tråkig, så nu är det dags för oss att byta till sittdelen så att han får se lite mer av världen. Senaste promenaderna har jag behövt stegra vagnen när han har varit vaken, hehe.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta och ser fram emot ännu en månad med min favoritperson i hela världen.

Längd och vikt:

6,7kg och 64,5 cm!

Läs uppdateringen om 4 månader här!

Nu har jag varit mamma i fem månader. Jag blundar och känner in min kropp och det känns som att jag har varit med om ett krig. Jag känner mig härdad, skördad, oövervinnerlig.

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.

Först förändrades kroppen under nio månaders tid. Magen växte och jag älskade den på ett helt sjukt sätt fram tills i slutet. Jag kände mig så vacker när jag var gravid, jag minns veckorna från det att jag gick ut med graviditeten i vecka 16 fram tills att det började bli tungt vecka 35. Så fin jag var, så stolt jag var. Ständigt en hand under magen för att påminna mig själv och hela världen om att det vilar ett barn där inne.

Sen blev jag färdig med min stora, tunga kropp och så kom livets stora explosion – min förlossning – där jag och min kropp tog oss igenom det absolut största vi någonsin kommer att ta oss igenom. Min första och kanske enda förlossning. Med min kraft tog jag mitt barn till världen. Jag låg i min egen sörja och höll Dante i famnen medan nål och tråd sydde ihop mig när allt var klart. Efter ett kort tag kom en undersköterska och sa åt mig att jag skulle vidare till eftervården. ”Kan jag gå såhär?” frågade jag, fortfarande i sjukhusrocken med en binda stor som en blöja mellan benen som redan hade börjat läcka blod. ”Vi ska till en annan avdelning, vi ska ut till hissarna och så, så du kanske ska sätta på dig dina riktiga kläder” svarade hon nonchalant. Minns att jag chockat försökte få på mig den klänning jag hade kommit in i, en blommig finklänning, medan Damon röt ifrån. Hon får väl ha på sig vad fan hon vill till eftervården, hon kan ju knappt stå upp, hon födde en människa för mindre än två timmar sen. Hon kan inte ha gått igenom en egen förlossning, hann jag tänka. Men vad intressant ändå, att vi kvinnor förväntas se representabla ut två timmar efter att vi varit med om ett krig.

Klänningen jag hade när jag kom in på förlossningen den 18:e juli 2019

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det.

Och vi kommer att komma igen, jag och kroppen. Vi kommer bygga styrka och hitta tillbaka efter kriget. Vi behöver tid bara.