Nyårskrönikan 2019

Det är ingen surprise att det här året har varit det största året i mitt liv direkt. Varför? Jo för att jag har fått vara med om två av livets största händelser. Sådana händelser som jag drömt om så länge jag kan minnas och fantiserat om hur de kommer bli, kännas och vara.

Jag har fått barn (JAG HAR BLIVIT MAMMA)!
och jag har förlovat mig!

När jag gick in i 2019 var jag gravid i v.12. Vi väntade svar från vårt NIPT-test och jag tog ingenting för givet även om vi var på väg att passera de första tolv ”kritiska” veckorna. Jag minns att mina nyårsmål, tankar och drömmar om det nya året inte kunde vara konkreta för jag visste inte vad det var jag skulle vara med om. I januari fick vi positiva svar från våra tester och i slutet av månaden åkte vi till Maldiverna där vi gick ut med nyheten att vi väntade barn – och först då kändes det riktigt verkligt. Jag hade en liten mage som jag putade med så mycket som det bara gick och började måla upp bilden av det nya livet vi skulle träda in i under sommaren.

Under hela våren gick jag i terapi och bearbetade saker från min barndom, tankar kring graviditeten och processade det som hände i mitt liv allt eftersom veckorna gick. Jag växte som människa i takt med varje terapitimme och såhär i efterhand var årets terapitimmar det bästa jag någonsin lagt mina pengar på. Mina mest, no doubt, välinvesterade slantar. Jag blev redo för att bli mamma i den där terapifåtöljen.

Parallellt med terapin förberedde vi oss för bebisens ankomst samtidigt som jag förberedde mig för att gå på mammaledighet. Jag jobbade som en tok, inredde barnrummet, skrev listor på vad som behövdes, läste så många gravidböcker att jag tillslut tappade räkningen. Vi åkte till Paris på vår sista resa som en familj på två och det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort. Fy fan vad kära, lyckliga, förväntansfulla och pirriga vi var. På middagarna satt vi och exalterat pratade om vad vi trodde skulle hända när vi blev föräldrar. Vilka vi skulle bli och vem han skulle vara. Jag åkte hem från den resan kärare i Damon än vad jag någonsin har varit, och såhär i efterhand tror jag att det var på den resan han bestämde sig för att fria till mig i år. Jag tror till och med att jag kan pricka in det exakta ögonblicket för jag minns så starkt hur hans ögon plötsligt tårades när vi pratade om en grej och efteråt var det som att någon slängt in oss i The Holiday eller Love Actually – den sockervaddssöta kärleken visste inga gränser.

Sommaren smög sig på och rent mentalt började jag känna att jag var redo för att föda barn. Inte bara redo som i något man slänger ur sig, utan verkligen verkligen redo. Jag blev överraskad med min babyshower, vi monterade upp alla bebissaker, jag jobbade som en jävla galning för att bli klar med allt i tid. Till slut var jag tung, trött och två dagar innan hans ankomst var både mitt jobb och vår lägenhet och jag redo. Jag skulle gå på mammaledighet, få en bebis och göra allt det där jag drömt om.

Och så kom han.

Med all min kraft födde jag Dante en stekhet juliförmiddag medan vi körde musikquiz och åt snickers i förlossningsrummet. Jag förstod nog inte hur stort det var då att föda ett barn – hur mycket jag än hade förberett mig. Men nu när jag ser tillbaka på det så är det ju så: det finns ett före och ett efter den där dagen. Vi åkte hem med en överhettad liten bebis, köpte tre fläktar som vi ställde ut i lägenheten och när han var fem dagar gammal började vi vårt maraton av familj och vänner som skulle komma på besök. Vi fixade med fika, tog emot massa fina presenter, lät folk hålla och diskade inför nästa besök. Jag ammade, ammade, ammade. Han sov på oss och ingen annan stans. Såhär i efterhand blir jag mjuk i hjärtat av att tänka på den här tiden – som vi kämpade och försökte och gjorde som vi sett att man ska göra. Ibland grät jag medan jag ammade det här lilla knytet som bara skrek och undrade varför ingen sagt till mig att det kunde kännas såhär? ”De sover bara i början” var det jag hade hört, men han sov ju bara på mig… när får jag tillbaka mig själv? Kommer jag tillhöra någon annan för alltid? Det går över sa alla men det kändes inte alls som att det någonsin skulle gå över. Sen sa dom som varit i samma sits med en bråkig bebis att ta en timme i taget. Inte mer än så, en timme i taget bara. Så det gjorde vi.

Mellan tårarna brukade jag dra mina fingrar över hans små fötter och fascinerat undra hur det kommer sig att en så perfekt liten varelse hade kommit till oss – hur kunde vi haft sån tur? Och kommer vi någonsin få slappna av igen? När blir det bättre? Det var alla bra och alla dåliga känslor på en och samma gång.

Det blev bättre. Hösten kom och precis innan den tog oss med sin charm gick Damon ner på knä och friade till mig. Då kunde jag blunda, tänka på Paris och känna vårt band i hela min själ. Det där frieriet var verkligen något av det bästa som kunde hända just där och då, för det hjälpte mig att orka när jag vankade av och an i lägenheten med en hysterisk bebis om nätterna. Jag fantiserade om vårt bröllop, vilken mat vi ska bjuda på, vad jag ska ha på mig och hur gullig Dante kommer vara i sin minimala smoking.

Hösten var så vacker i år, jag tror att oktober 2019 är en av mina vackraste månader i mitt liv. Jag gick långa promenader runt Djurgården med Bosse och våra bebisar och i takt med att löven föll, slutade jag att amma. Jag började känna mig lite som mig själv igen, bara litegrann, men livsviktig litegrann. Min kärlek till Dante ändrade form, vi hittade någonting nytt i vår relation, för i takt med att jag slutade amma blev hans mage också bättre. Allt blev bättre. Mellan skrikfesterna, som kom alltmer sällan, skrattade vi så att vi grät och kramades och badade och hade pusskrig och dansfester. Det blev bättre, jag tog timme för timme och när hösten lämnade kändes det faktiskt mycket bättre – även om det fortfarande är och var riktigt tufft.

Och så sitter vi här, med vintern utanför, och jag tittar tillbaka på mitt bästa år i livet som också var mycket tuffare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det var verkligen inte mitt tuffaste år, för jag har haft några riktiga skitår, men det var fasiken inte lätt att få barn. Att bli mamma är helt klart det största och mäktigaste jag någonsin satt som titel i mitt liv och jag har insett under året att trots det vill jag ha fler titlar. Jag behöver det. Jag lärde mig att jag älskar att jobba, jag behöver få jobba, jag kommer aldrig bli den mamman som bara vill vara hemma med mina barn. Jag växer av att jobba och det ger mig energi till att komma hem och vara den bästa mamman jag orkar vara. Jag trodde inte att jag skulle känna mig såhär trygg i min mammaroll, för jag vet att jag gör mycket fel precis som alla mammor. Men jag känner mig verkligen trygg – både i min roll som mamma och i min kärlek till Dante och Damon. Att jag har fått dom gör mig till den rikaste personen i världen och det kanske är det viktigaste jag har lärt mig i år: jag behöver ingenting annat än mina två killar för att ha allt. Allt finns i dom.

Det är med glädje och pepp jag går in i det nya året, för jag känner mig lite tryggare nu än vad jag har gjort under året som gått. Jag tar med mig så enormt mycket lärdomar in i 2020. Samt en stor dos kärlek, tålamod och förståelse.

GOTT NYTT ÅR! ♥