Mammakroppen

Nu har jag varit mamma i fem månader. Jag blundar och känner in min kropp och det känns som att jag har varit med om ett krig. Jag känner mig härdad, skördad, oövervinnerlig.

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.

Först förändrades kroppen under nio månaders tid. Magen växte och jag älskade den på ett helt sjukt sätt fram tills i slutet. Jag kände mig så vacker när jag var gravid, jag minns veckorna från det att jag gick ut med graviditeten i vecka 16 fram tills att det började bli tungt vecka 35. Så fin jag var, så stolt jag var. Ständigt en hand under magen för att påminna mig själv och hela världen om att det vilar ett barn där inne.

Sen blev jag färdig med min stora, tunga kropp och så kom livets stora explosion – min förlossning – där jag och min kropp tog oss igenom det absolut största vi någonsin kommer att ta oss igenom. Min första och kanske enda förlossning. Med min kraft tog jag mitt barn till världen. Jag låg i min egen sörja och höll Dante i famnen medan nål och tråd sydde ihop mig när allt var klart. Efter ett kort tag kom en undersköterska och sa åt mig att jag skulle vidare till eftervården. “Kan jag gå såhär?” frågade jag, fortfarande i sjukhusrocken med en binda stor som en blöja mellan benen som redan hade börjat läcka blod. “Vi ska till en annan avdelning, vi ska ut till hissarna och så, så du kanske ska sätta på dig dina riktiga kläder” svarade hon nonchalant. Minns att jag chockat försökte få på mig den klänning jag hade kommit in i, en blommig finklänning, medan Damon röt ifrån. Hon får väl ha på sig vad fan hon vill till eftervården, hon kan ju knappt stå upp, hon födde en människa för mindre än två timmar sen. Hon kan inte ha gått igenom en egen förlossning, hann jag tänka. Men vad intressant ändå, att vi kvinnor förväntas se representabla ut två timmar efter att vi varit med om ett krig.

Klänningen jag hade när jag kom in på förlossningen den 18:e juli 2019

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det.

Och vi kommer att komma igen, jag och kroppen. Vi kommer bygga styrka och hitta tillbaka efter kriget. Vi behöver tid bara.

  1. Har aldrig varit med om att de vill att jag ska ta på mig vanliga kläder direkt efter någon av mina tre förlossningar. Det måste varit en oerhört inkompetent barnmorska du fick. Jag har glidit runt i min morgonrock ett dygn efteråt, och fått åka rullstol mellan avdelningarna trots att jag mådde toppen. Tänkte bara att du ska nog inte se det som en svartvit sanning att kvinnor förväntas vara fina och fixa till sig direkt efter förlossningen.

    Ha en fin dag!

  2. Jag skulle vilja ge ett annat perspektiv på ett av de sista styckena ovan. Det ang när du har tajta kläder o du känner att folk kan titta. För det första är det just när vi känner oss osäkra, om än så bara pytteliten, som vi är känsligast för blickar som ibland kanske inte ens är, utan bara att vi tolkar där en blick rör sig mot ens håll. För det andra behöver de inte alls vara dömande. Jag hade säkert kunnat fällt en blick mot din mage oavsett om jag känt till en graviditet eller inte, men en mage med en valk eller två tänker jag bara gott om. Det ser sunt ut o jag tycker det är kaxigt att klä sig tajt o självsäkert. Inte trots en eller två valkar utan därför att. Kvinnlig makt över sin kropp o sitt uttryckssätt. En blick som du kanske hade uppfattat som dömande, men som inte hade haft de avsikterna.

  3. Tror dessvärre att det där kan skilja sig ganska mycket från vilka olika världar man lever i. Storstan i jämförelse med liten ort. Vilket yrke man arbetar i osv. Jag själv har inte alls upplevt att någon i min omgivning på något sätt gett uttryck för att det skulle vara konstigt med extrakilon, bilringar eller skogaholmslimpor 🙂 efter att man har fött barn. Eller att det skulle suddas bort snabbast möjligt. Men bra att du skriver om det så att människor i din omgivning får mer förståelse.

  4. Min första graviditet förändrade inte kroppen så mycket men den andra – oj. Två barn med 17 månaders mellanrum lämnade sina spår. Vi får väl se hur det hela slutar, lillasyster är bara ett knappt halvår och helammar än, men jag tvivlar på att höfterna någonsin går tillbaks, att brösten kommer sluta hänga och att degmagen ska bli platt och fast igen. Men hur det än blir så är jag faktiskt fine med det. När sonen leker bulldeg med min mage och skrattar så han kiknar känner jag att det här liksom är min mammakropp. Moderskapet förändrade hela mitt väsen, inifrån och ut och det är okej att det syns. Jag kommer nog aldrig mer att klä mig så som jag gjorde innan graviditeterna men det är också okej. Det är nya tider nu. ❤️

  5. Herregud vad jag behövde läsa detta inlägg just nu.
    Mvh födde barn för 7 veckor sen och har ångest varje dag över hur min kropp ser ut. Men det var värt det för jag har världens finaste bebis istället <3

    1. 7 veckor är ingenting, tänk inte på hur din kropp ser ut. Det tog 9 månader för kroppen att skapa ett liv, ge den 9 månader att komma igen. Så var det med min första, när jag slutade amma helt efter 9 månader var det som att jag fick tillbaka min egen kropp igen (inte exakt som innan såklart)
      Kram till dig. O lycka till med bebisen!

  6. Tycker det är bra att du vågar vara ärlig. Det är okej att inte alltid vara helt bekväm i sin kropp, bara man jobbar på att förhålla sig till det. Tror det är orealistiskt att inte alls reflektera över detta eller känna sig obekväm <3

  7. Vad i allsindar, måste du sätta egna kläder på inne på sjukhuset? I Finland har man sjukhuskläder + lånad morgonrock hela den tiden man är inne på sjukhuset…

  8. Sluta aldrig skriv. Dina texter och ditt sätt att uttrycka dig är så fint.
    Jag har inga barn och tänker inte skaffa men jag tycker att det är så himla mysigt att få läsa om ditt liv som mamma. Det är så härligt blandat med vad som är jobbigt och och vad som är bra. Känns ärligt och fint.
    Snälla sluta aldrig blogga.

    PS. Er hemsida FORNI är så bra. Normalt sett upplever jag liknande sidor endast är till för att kränga produkter men ni har fått till en fin blandning av allt.

  9. Känner så igen mig! Jag orkade inte träna under graviditeten och fick senare foglossning. Började så smått komma igång med träningen men känner att min kropp är så svag! Jag får ont i ryggen och nacken och låsningar efter att bära min lilla kille så mycket och hela min kropp skriker efter massage men det behövs ju hela tiden.
    Mitt i när jag kommit igång med träningen så blev jag gravid igen. Vi som inte skulle kunna utan hjälp. Ett mirakel, men är rädd hur min kropp ska vara, ska orka, efter 9 månader till, när den inte återhämtat sig. Men ja, vilken kraft vi ändå har i kropparna! 💖

  10. Jag fick, på riktigt, tårar i ögonen av att läsa detta. Inte för att jag tycker synd om dig, utan för att jag lider av att läsa det och känner också, precis som du, sorg, över att en kvinna förväntas allt det du skriver… Du är så sjukt fin, du har idag efter ditt krig, en kropp som många skulle önska ha. Och du har inte bara en fin kropp som burit och tagit ditt barn till denna värld, du har också en fantastisk knopp som sätter ord på saker på ett alldeles speciellt sätt. Du är alldeles fantastisk precis så som du är, fortsätt med det du gör – för du är för jävla bra på det! Och PS. Dante har en mamma som han kommer vara så stolt över i framtiden. Kram på dig och njut av din nya tillvaro<3

  11. Så träffsäkert du beskriver det. Jag känner igen mig i mycket utav det. Jag har två barn varav den yngsta är två barn. Jag saknar inte längre min gamla kropp, men det finns absolut dagar när jag har svårt att acceptera den nya. Men på många sätt känns min nya kropp starkare än den gamla. Förut mätte jag kroppens styrka på gymmet i antal kg på hantlarna. Idag är det huruvida jag orkar bära en tvååring på ena armen och en fyraåring på den andra när båda är trötta, samtidigt som jag nånstans i röran också bär en matkasse och ryggsäckar från förskolan. När jag fixar det utan att få ont nånstans så känner jag mig så otroligt stark och ännu mer tacksam mot min nya kropp. Jag tror och hoppas att du, och alla andra mammor, kommer dit en dag. ❤️

    1. Åh så berörd jag blir av din text Michaela! Känner så igen mig och saknar också min gamla kropp, men håller också med dig Lisa. Känner mig som en urkvinna och så stark när jag, likt du, bär min trötta 3-åring, samtidigt som jag skjuter upp vagnen med 1-åringen uppför den branta och ganska långa backen dit vi bor. Jag känner mig stark och stolt, men någonstans därefter, när kläderna ska på nästa morgon, saknar jag den gamla kroppen igen. Så tvådelat och jag hoppas jag kommer till ett läge snart när jag känner mig både stark, stolt och bekväm igen ❤️

  12. Så himla bra skrivet
    Inte nog med kriget vi gått genom.
    När vi ammar kan inte riktigt tänka på äta sallad och dricka vatten sedan gå och gymma.
    Vi matar och ser till en annan individ överlever samt försöka ha så mycket energi som möjligt kvar till de små liven trors sömnbrist.

    Visst saknar kan sin gamla kropp, alla dagar i veckan. Det får man göra och samtidigt vara stolt över vad den gjort.

    1. Jag försöker att inte tänka i banorna ”min gamla kropp”, ”min nya kropp”, före-och efter etc. Min kropp är hela tiden precis just nu

  13. Jag kan bara hålla med om exakt allt du skriver. Det känns som om jag åldrats 10 år på 10 månader? Och hur VANSINNIGT är det att kroppen förväntas se ut exakt som tidigare, att personer får frågan om de ”är gravida igen”. Helt sjukt.

  14. Åh vad fint du skriver <3 Tårarna rinner!
    Du har satt ord på många av mina egna tankar och känslor, så mycket igenkänning. Tack för det.

  15. Vad fint och ärligt du skriver, jag älskar att du inte förskönar allt men samtidigt framhäver det mest fantastiska . Jag är gravid och har ständigt i tankarna om hur kroppen kommer att bli efter förlossningen, även om jag vet att det är värt det. Om du gick gå tillbaka , hade du hellre gjort kejsarsnitt än vaginal förlossning , med tanke på de förlossningsskador som kan uppstå? oavsett om de är lindriga eller större..

  16. Hej Michaela! Har en fråga till Frågor med Forni. Först vill jag bara säga att jag älskar din blogg! Att läsa den nu har verkligen gjort mig barnsugen haha så himla härligt😍
    En av mina bästa vänner ska ha babyshower efter nyår och har önskat sig saker till bebisen. Men jag skulle vilja skämma bort henne också! Som jag förstått det är gravidmassage uppskattat, men vad mer kan man vilja ha när man är blivande mamma?

    Tack för en superfin & inspirerande plats ❤️

    1. Sååå himla fint och ärligt skrivit. Har stundtals också känt som du efter min graviditet (min dotter är 9 månader) jag kände att efter jag slutat amma, fick jag tillbaka kroppen (mentalt) jag bär eller har inte mat till någon annan. Nu är jag bara sofie igen, såå fin känsla. Jag har bristningar på magen och brösten har blivit mindre och flyttat ner en våning, men vad gör det när kroppen skapat liv. Stor kram till dig

  17. så fint och ärligt skrivet. det är läskigt att läsa men samtidigt så skönt. skönt att veta att om jag känner samma sak om ett par månader, så är jag åtminstone inte ensam. för jag är rädd. jätterädd. men det är underbart att veta att det finns andra där ute som känner samma sak. och att vi tillsammans kan vara oroliga men också hitta styrka tillsammans. heja dig!

  18. Åh, så mycket igenkänning och så modigt av dig. I samma veva som vi förväntas vara tillbaka till vår gamla kropp, ska vi även uppskatta den nya kroppen och älska den med allt vad det innebär. Att det är något fult att säga att jag inte älskar min nya kropp, även om jag säkert kommer göra det. Men nej. Jag älskar inte mig kropp, men som jag älskar det den gett mig. Och med tiden kommer jag älska min nya kropp. Va fasen, heja kvinnokroppen, grymma är vi!

  19. Detta var det finaste jag läst på länge! <3

    Btw så firar jag nog 10-årsjubileum med dig i år, tror att jag var ganska exakt 15 år när jag kikade in här på bloggen för första gången. Så grattis till mig och alla andra som fått möjlighet att följa dig genom åren – detta är absolut en favoritplats att vara på!

    Jag har en fråga till dig – en vän till mig har precis fött sitt första barn och jag vill så gärna köpa något fint och uppskattat. Vad tycker du är en bra present att ge? Kan vara både till mamman och bebisen!

    Kram!

  20. Vilket fint inlägg!
    Vet precis hur det känns. Har gråtit många tårar.
    Vill bara påminna om att 5 månader inte är så lång tid, tänk du var gravid i 9månader…
    Har två killar 8 och 5 och det är först nu som jag känner igen min kropp. ( fortfarande lite bristningar på magen som aldrig går bort)
    Så du kommer känna dig som innan igen ( om du vill förstås) men det tar tid. Så njut på vägen!

  21. Ett så himla fint och viktigt inlägg, TACK! Tack för att du är den du är och skriver så ärligt och modigt. Vi behöver alla påminnas om hur kroppen påverkas efter en förlossning, men framförallt också känslorna och tankarna. Jag placerar dessa ord i hjärtat och tar med mig dom in i resan mot min egen förlossning! God Jul och kramar till er!

  22. Grät när jag läste 😭 Känner igen mig så himla mycket, tack för att du delar med dig och skriver så vackert ❤️

  23. Så fint skrivet! Min förlossning blev en utdragen historia som slutade i ett urakut kejsarsnitt så min Skogaholmslimpa är dessutom sne eftersom kirurgen inte hade tid att fokusera på att det skulle bli rakt och snyggt för min dotter mådde inte bra och behövde verkligen komma ut. Vi hade kämpat så länge och ingen av oss orkade mer.. Så tacksam för allt och att dottern klarade sig utan men och oftast orkar jag inte bry mig om min sena limpa men om man ska klä på sig och se lite representabel ut gör den sig ogenerat påmind. Skulle aldrig någonsin byta tillbaka och ångrar givetvis inte något men det är något helt nytt som visas i spegeln och det kommer ta lite tid att smälta.

    Tänkt mycket på att oavsett om jag smälter det helt eller inte så ska min dotter aldrig behöva höra mig säga något negativt om min mammakropp.

  24. Vad modigt skrivet, heja dig!

    Du är så klok, men det är ju en annan sak med hur man känner. Jag tänker att det är lite som när man blir äldre och utseendet förändras även fast man fortfarande känner sig ung. Som mina gråa hår som helt plötsligt kom i druvor – hallå det går inte ihop, jag ska ju se ut som om jag är 25 fortfarande! Iaf. Samma med kroppen efter en graviditet, man kanske saknar den unga slinka lilla tjejen med spänstiga bröst och små höfter. Och så drar man på sig de gamla kläderna och det ser inte likadant ut längre, så deppigt. Min lösning var att köpa nya kläder. Kläder som passade och som var mig som ”hyfsat ung mamma som jobbar heltid”. Ärligt talat, det var guld värt. Högre jeans som stoppar in magen, lite hippa blusar etc. Det gjorde faktiskt enorm skillnad. Sen bara gick tiden och innan jag visste det så var magen borta. Har dock tappat brösten HELT men men, man kan inte ha allt!

  25. Så fint skrivet. Men också; du är bara 5 månader efter förlossning än. Inte med det sagt att det finns någon typ av mål att nå ”den gamla kroppen”, men tids nog kommer du landa i en kropp som du älskar och även känner dig stark i. Resan är inte klar än <3

  26. Det är tack vare den här typen av ärliga inlägg som jag älskar din blogg. Jag har inte fött barn men däremot haft en sjukdom som satt sina spår på kroppen så jag kan på sätt och vis identifiera mig med känslan du beskriver av att behöva förlikas med en kropp som varit med om vad som känns som ett krig, med skillnaden att det iförsig inte förde med sig något gott (en bebis) för min del då haha. Med tiden har jag lärt mig acceptera de spår sjukdomen lämnat på kroppen och inte jämföra med de vars kroppar aldrig upplevt något sånt. Jag försöker sätta det i ett större perspektiv och se hur en del människors livsöden blivit, så blir det inte en lika stor sak plötsligt. Men alla dagar är ju inte bra dagar och jag tror man kanske får ha tålamod med sina tankar en del dagar.

  27. Åh fina Michaela, 5 månader är ingenting! Man ska räkna med minst lika lång tid som man varit gravid innan kroppen ens börjar likna något av det man hade innan, för mig tog det ca 1 år innan jag ”kom tillbaks” någorlunda (och då hade jag ändåntappat all vikt för länge sen, men kroppen var ju annorlunda, med magen osv). Nu har jag fått mitt andra barn för 5 mån sen o känner ingen stress alls, för jg vet att man kommer tillbaks! Ofattbart nog! Kroppen är så häftig! Och vad himla dåligt och konstigt bemötande på bb! Jag födde på samma BB som dig med båda mina barn och minns att jag blev chockad över att man inte fick ha kvar sjukhusrocken på sig (den va ju bäst) till bb men dom sa det ändå på ett bra sätt liksom..

  28. Ditt sätt att uttrycka dig går rakt in. Det här hade jag behövt läsa 5 månader efter min förlossning när jag trodde alla andra var återställda utom jag själv. Klokt av dig att ge dig och kroppen tid, det är precis det som behövs. Ett år efter min förlossning kände jag igen min kropp och jag jobbar fortfarande med att bygga upp den nu när min lilla kille är 1,5 år. Heja dig och tack för din ärlighet ❤️

  29. Vilket fint inlägg. Trots att jag bara är 24 och ganska långt ifrån allt vad föräldraskap innebär så kan jag ibland slås av vad mycket man offrar och satsar för att få barn. Att man förväntas föda utan att veta hur det ska gå eller om det ens kommer finnas en ledig säng att föda i. Eller att kanske tvingas föda vaginalt trots en önskan om att få föda med kejsarsnitt. Trots att det är min kropp. Och ibland skrämmer den tanken mig och får mig att ifrågasätta om jag någonsin kommer våga. Men starkare än den känslan är känslan av orättvisa över att min sambo kommer att få uppleva allt det härliga men utan många av uppoffringarna. Hoppas att dessa känslor en dag försvinner i jämförelse mot längtan efter att få bli mamma. Och om dom inte gör det och jag inte blir förälder så är det också helt okej.

  30. Blir alldeles gråtfärdig av ditt inlägg så fint! Men ändå arg att sköterskan säger så, jag fick knappt gå upp på toaletten efter förlossningen så skjutsade de mig upp på BB i en annan säng.. Dock mindre sjukhus.

  31. Jag fick tårar av att läsa detta! Så igenkännande! Jag födde min fina dotter för 6 månader och erkänner åxå att jag inte älskar min kropp, ännu. Hade en stark kurvig kropp av all cykling och yoga innan. Nu ser jag ofta fortf lite små gravid ut. Ibs-mage, endometrios gör ju sitt åxå. Men blickarna av andra går inte att missta. Behöver vi mammor bära skylt? Jag har fött barn!! Behöver du veta exakt vad min kropp har utfört? 🤨
    Tack för bra å ärlig blogg!

  32. Det här vart kanske något av det finaste jag läst på ämnet. <3 Med gravidhormonerna i fullt omlopp (andra graviditeten där jag idag gick in i vecka 39.. puh! Nu är det tungt!), men troligtvis även utan hormonpåslag, blir jag helt golvad till tårar av dina ärliga, vackra ord. Mammakroppen är fasen det finaste som finns! Tack för ett så fint inlägg, Michaela. Och fett med pepp till dig (och alla andra mammor där ute)!!! <3

  33. Tack för den här texten som jag tror talar ut vad många av oss upplever. Grät tårar av sorg, lättnad och stolthet över din text. Det var så skönt att få läsa orden jag själv kämpat med att formulera. Tack fina du!

  34. Det går rakt in i hjärtat, det du skriver. Vill bara ge dig en riktigt hård, varm kram och säga att du är så otroligt fin precis som du är och låt din kropp ta sin tid. ❤️

  35. Oh Michaela, du gör det igen med dina ord! Detta är en av mina farhågor med att eventuellt bli gravid. Har större delen av livet varit ovän med min kropp och nu när vi äntligen börjar komma överens är jag i åldern då barn är aktuellt och det får mig att våndas lite. Denna text fick mig att tänka… inte minst på alla fantastiska kvinnor där ute, MIN mamma, som lagt sitt ego åt sidan för att bära ett barn, det är fint ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi