Hej Michaela! Till nästa frågestund!
Jag har så svårt att fira mina segrar, oroar mig och kämpar tills jag får blodsmak i munnen men sen när projektet (tentan/jobbet/what ever) väl är i land så typ rycker jag på axlarna och börjar sikta mot nästa. Jag kan tänka mig att flera är som jag? Hur ska vi göra för att bli bättre på att fira våra segrar? Som nu, jag har kämpat för att få mitt drömjobb i min drömstad (Köpenhamn!) och i går fick jag ett ja. Men direkt så börjar bara få ångest för att jag inte kommer klara det. Hallå!? Jag ska ju skåla i champange och dansa ner för gatan nu?? HUR GÖR MAN??
Tack för mysig blogg! Och heja dig med bebis-tiden. Du är så bra.
Hej GULL!
Jag tror att man typ måste öva upp att fira saker. Jag var svindålig på att fira saker när jag var yngre men nu är det tvärtom, jag firar typ allt haha. Det började med att jag bestämde mig för olika firanden; ”När jag avslutat det här projektet, då ska jag boka bord på den där restaurangen jag alltid velat testa” eller ”När jag lanserat den här boken, då ska jag köpa min drömväska”. Jag firar små saker också, som att jag klarat mig igenom en tuff dag på jobbet eller ringt ett telefonsamtal jag bävat inför.
Mitt tips är helt enkelt att bara bestämma dig och sen ÖVA PÅ ATT FIRA!
Tänk såhär, det finns värre saker att öva på 😉
Grattis till ditt nya svingrymma jobb! Öppna en flaska riktigt bra champagne, ät dina favvogrejer och köp de där skorna du sneglat på. PUSS!
För min del har amningen gått bra. Det jobbiga för mig är att min unge vill inte ta flaskan.. och han äter varannan timme, dygnet runt! Skulle vara skönt med lite avlastning.. någon som har nåt tips? Alla verkar så hjälpsamma här! Kram
Hej hjärtat!
Jag har ju inga tips men jag tar med din fråga så kanske några andra snälla här inne kan komma med sina bästa tips?
PUSS!
Min kille har lämnat mig. Hela min kropp gör så ont för jag vill inte ha det såhär. Jag tog upp diskussionen att prata om vår relation och det började lugnt och sansat som ett gemensamt beslut. Så fort vi inte var med varandra förstod jag att jag tagit fel beslut, självklart ska jag vara tillsammans med killen jag är kär i och älskar. Jag pratade med honom i telefon den kvällen och träffade honom flera timmar i går kväll för att försöka vinna tillbaka honom. Han står fast vid att han måste lämna mig. Och jag förstår att när jag bönar och ber om att han ska ta tillbaka mig så vill han det ännu mindre.
Till frågan: Ska jag fortsätta kämpa för honom och hur isåfall? Eller skulle det leda till att han tycker mindre om mig? Är det isåfall bättre att försöka gå vidare och hoppas att han ångrar sig för jag vet att jag tagit tillbaka honom direkt.
Behöver verkligen svar…
Hej fina du,
Åh, relationer alltså. Så knepiga. Först och främst tycker jag att du ska komma ihåg att det finns en anledning till att du föreslog att ni skulle gå skilda vägar. Så om det inte blir ni igen, kom ihåg att det här var det bästa.
Jag vet inte hur du ska göra för att vinna tillbaka honom, för det kanske är så att ni inte är rätt för varandra. Och han kanske bara visste om det snabbare än vad du gjorde det. Eller så är ni ”meant to be” och då kommer ni hitta tillbaka till varandra.
Det du kan göra är att vara helt ärlig och öppen med dina känslor – att det är han du vill leva med, att du ångrat dig och att du finns här om han skulle vara villig att försöka igen.
Lycka till fina <3
Michaela, kan inte du tipsa om doppresenter/namngivelsepresenter till en pojke? 
Kram från en gudmor till en lite pojke som snart skall döpas
Hmm, jag tycker det är så svårt med dop-presenter men tycker om tanken av att ge något från det året som barnet föddes. En riktigt bra flaska champagne (eller en låda om man vill slå på stort) eller rödvin tycker jag är en härlig grej. Man kan även ge pengar som ska gå till en specifik grej, när Atlas hade sin namngivelse gick vi ihop ett gäng och gav honom första insatsen till hans första fest-resa! Du skulle även kunna ge en upplevelse som du och han ska göra ihop. På min babyshower gav Petra en resa till Disneyland Paris som hon och Dante ska åka på när han blir lite större. Himla mysigt och något man kan prata om och längta efter innan det är dags.
Jag blev nyfiken på hur du rekryterar. Står i mitt livs val (känslan) av vilken utbildning jag ska välja och jag velar kring hur jag vill bygga min framtid. När du rekryterar, vad för utbildning tittar du på och har du några generella tips på hur att komma in i det yrket du jobbar i. Jag drivs av ett kreativt jobb, med stora utvecklingsmöjligheter och nytänkande och vill kretsa mig runt power-kvinnor som är i din bransch. Vore kul att läsa din synvinkel och erfarenheter!
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag går mest på min magkänsla. Ibland har den varit mitt i prick och ibland har den lett mig på fel vägar, men jag litar på den och tycker mest om att ta beslut (även i jobbet!) utifrån vad jag känner snarare än att titta på praktiska delar. För mig är det viktigaste att det är en person som har jobb-erfarenhet sen tidigare. Det behöver inte vara inom samma bransch som jag är i, men jag vill gärna rekrytera personal med arbetslivserfarenhet. Tyvärr är det många som pluggat i många år som kommer ut i arbetslivet och kanske inte har den arbetsmoral man önskar (INTE ALLA!). När man som jag driver ett så litet bolag är det extremt viktigt att det är rätt personer i gänget och att de kan leverera snabbt. Sedan gillar jag personer som har varit lite längre på arbetsplatser, dvs. i alla fall 2 år. Det känns lojalt och som att man tar uppdraget på allvar. Det kan såklart hända saker som gör att man lämnar en arbetsplats tidigare än så men generellt tycker jag att det ser bra ut med färre arbetsplatser snarare än att man hoppar runt efter varje provanställning. När jag rekryterar brukar jag be om arbetsprover så då går jag på det materialet också. Det ÄR svårt att rekrytera inom kreativa yrken för det mesta handlar om rätt person på rätt plats, jag tror mycket på kemi och det är kanske inget drömsvar, men det är i alla fall ärligt 🙂
Kram!
Hej, och tack för fina videor och blogginlägg. Vi väntar vårat första barn, och blev störtförtjusta över erat skötbord. Vart är det ifrån?
Det är från Stokke och vi ÄLSKAR det!
Vi läsare har ju förstått att ni fick längta lite innan ni fick plus på stickan. Jag är i samma situation nu med min sambo och tycker att längtan är helt outhärdlig. När min mens kommer blir jag helt låg och deppig. Jag försöker verkligen att fokusera på annat, men när man väl har tankarna inställt på bebis så tycker jag att det är så svårt att tänka på annat… Vi har inte försökt så länge att det är dags att söka hjälp från vården, så det är väl ”normalt” att det inte hänt på de första försöken, men jag tycker ändå att det är tufft att vänta. Har du några tips i längtans tider? <3
Hej fina du. Jag har en fråga till nästa Frågor med Forni.
Jag befinner mig i en helvetes jobbig situation i livet och känner att jag måste få känna något ”framsteg” snart innan jag går i bitar. Jag jobbar som sjuksköterska inom akut sjukvård som är en tuff bransch, jag har trivts jätte bra trots att våra dagar är tuffa men tidigt av sommaren tog det stopp, hade inte känt någon varningssignal alls (det farliga med att vara så pass ”härdad” i sitt jobb och klara mycket) och jag ramlade ihop från ingenstans på jobbet. Det slutade med att jag blev sjukskriven maj-september för utmattningssyndrom/depression. Jag har börjat arbetstränat sedan men fått bakslag för att mina chefer inte tog min hälsa på allvar när jag kom tillbaka, nyttjade att jag var på plats och la på för mycket på mig direkt (istället för att följa reglerna med upptrappningsschema mm) och det gick så långt att facket faktiskt blev involverade. Just gällande denna biten har jag insett att jag inte vill vara kvar på denna arbetsplats för det dom gjorde mot mig (tagit tid att komma till insikt att jag måste söka nytt just för att jag trivs så bra, jobbar tex med mina närmaste vänner) så jag är liksom igång med en förändring, för att jag ska hitta tillbaka till mig själv. I samband med denna sjuskrivning och det som hände när jag kom tillbaka till jobbet så har min självkänsla gått i botten och som gräddet på moset har jag börjat fått hjärnspöken som påminner om det förflutna inom ortorexi, små tecken på att jag håller på att falla tillbaka dit och det är det SISTA jag vill göra, jag älskar och träna och jag älskar den kosthållningen jag har och vill inte få destruktiva känslor kopplat till det igen. Som om inte allt detta vore nog så brottas jag samtidigt med hjärnspöken kring kärleken som jag helt tappat hoppet om, saknar så att ha en livskamrat och det känns så långt bort att jag ska kunna/få träffa någon. Det känns som att det liksom skulle kunna vara min räddning i allt det här men samtidigt vem vill komma in i ens liv när man mår såhär?
Jag har så mycket stöd från mina vänner och familj, dom stöttar mig dygnet runt och det är jag evigt tacksam för men det är så mycket i detta som jag bara känner och som jag inte kan sätta ord på, frustrerande både för mig och dom.
Jag har gått på samtal hos en psykolog via vår företagshälsa men där har jag mest fått verktyg som kommer komma till nytta den dagen jag är tillbaka helt i jobbet.
Jag har insett att jag behöver mer professionell hjälp med allt det här mentala/psykiska och tagit tummen ur och söka upp en samtalsterapeut (också utbildad psykolog) via min vårdcentral och det känner jag är ett stort steg för mig som ogärna ber om hjälp om inte andra personer ”tvingar” mig till det. Jag är liksom den som vill vara den där duktiga som kan sköta sig själv/lösa sina problem själv, otroligt farligt när man hamnar i en situation som denna. Jag hoppas innerligt denna terapeut blir min räddning men annars har du några kloka tips till mig i allt detta? Tänker du pratar ju en del om självkänsla, det andra du kanske inte har några erfarenheter kring men ändå kanske du har några tips? <3
Hej Julia, ett tips så länge är att bryta ner ditt liv i små bitar o ta tag i en bit åt gången o då prioritera dem efter hur vägen är för att må bättre. T ex att ett börja sök ett nytt jobb då det kanske inte är aktuellt att komma tillbaka till nuvarande. Tänk då att det nya jobbet i första hand få dig att må bra, t ex lägre arbetsbelastning, då är lönen kanske inte lika prioriterat i detta skedde. Del två kan vara att du släpper taget om dina kontrolltankar gällande mat o träning o få de på en hälsosam nivå. Oftast kan de skena iväg när man inte känner man kan påverka annat i livet. Del tre är att när du har ett jobb där du mår bra o har träning o mat under kontroll kommer du befinna dig på en bra plats att dejta o träffa kärlek. Livet går självklart att bryta ner i mindre hanterbara bitar. All lycka!
Tack snälla för din fina kommentar. Ska verkligen försöka tänka på det sättet. Jag har sökt massa nya jobb så jag hoppas på snabb respons, det är trots allt ett yrke med personalbrist så borde få napp på något snart, tänker att allt är bättre just nu, sökt tjänster jag egentligen uppfattar ”tråkiga” och för lugna men jag är beredd att ta det bara för att ”hitta tillbaka” och få må bra, som en nödlösning och sedan kan jag söka mig vidare framöver. Jag tror mycket också är en inre stress för att jag önskar att jag var på ett annat plan i livet, jag har tex alltid sett mig bli en tidig mamma men nu står jag här och det är ett kaos på så många plan men som du säger (konstigt att man tycker det låter så naturligt när det kommer från någon annan) får man ta en grej i taget och försöka vara okej med det. Ännu en gång tack för omtanken och kommentaren!
Hej fina!
Tycker du har så otroligt fin stil och smak. Jag tänkte önska mig ett fint mys-set i julklapp och tänkte att du kanske har några tips? Kanske du till och med vill sätta ihop ett inlägg om det. 😍 Det ska vara mjukt, inte sitta åt och såklart vara fint. Gärna tips i lite olika prisklasser. TACK ❤️
Man kan ge en kopp till en servis som barnet kan börja samla på.
Till blivande gudmodern har jag ett tips OM bebisen bor i hus. Båda mina söner är döpta och min yngsta fick ett körsbärsträd av sin gudfar. Det är den bästa doppresent vi tagit emot, den växer som honom, vi vattnar det ihop och är i stort sett den enda doppresenter jag minns…