Idag fyller Dante en månad (!) och i fredags blev han fyra veckor.
Någonting har skiftat sen i fredags, både för honom och mig.
Natten torsdag till fredag hade han sin bästa natt sen magproblemen började! Han sov i 2-3 timmars intervaller och magen var mycket bättre vilket gjorde att han var vaken i ca 30 min mellan varje sovstund.
Tiden innan den här natten hade han sovit 1-2 timmar i sträck och sen vaknat och haft ont/gråtit/skrikit 1-2 timmar i sträck. Fruktansvärt jobbigt för både Dante och oss (speciellt eftersom han ofta skrek hela kvällarna också). Men som sagt, i fredags ändrades det och han var mycket bättre i magen. Även dagen följde i samma tecken som natten. Vi hade en bebis som var glad när han var vaken, låg och jollrade i vår famn och åt med god aptit utan att hetsäta som han har gjort tidigare. På eftermiddagen träffade jag Petra och han låg i hennes famn i säkert två timmar varav han var vaken och tittade på henne i typ en timme. Jag var i chock – så lugn och fin har han inte varit någonsin!
Magproblem kommer och går kanske, men att få några dagar av bättre mående har varit ovärderligt för oss. Att se honom lugn och i frid gör mig så jävla lycklig.
I och med att han börjat må lite bättre har även min relation till honom förändrats. Jag har de senaste dagarna blivit mycket, mycket mer kär i honom. Min kärlek har liksom nått ett nytt djup, den har växt och det är helt sjukt häftigt. Jag har ju hört att kärleken till ens barn kan växa över tid, den behöver inte komma som en explosion i samma sekund som barnet föds, men jag hade ju ingen aning om hur det kunde kännas. Jag har verkligen älskat honom från första stund. Men eftersom vi haft en tuff start har det ändå varit en liten del av mig där det har tagit emot – en del där jag har drömt om egentid och nästan bara längtat efter att han ska bli större.
Nu längtar jag inte längre, jag lever i nuet och älskar på en ny nivå. Det är by far det coolaste jag har upplevt.
Jag tror att den här förändringen beror delvis på följande saker:
– Amningen har känts mycket bättre senaste dagarna även om det fortfarande gör ont. Men han äter superbra och jag har massa mjölk. Tidigare har den varit riktigt ångestladdad.
– Han tar både flaska och napp utan problem vilket gör att andra kan lugna eller mata honom. Alltså behöver inte jag och Dante sitta fast utan om jag behöver sova så kan hans pappa ge flaska så att jag får någon extra timme ostörd. Det gör mig väldigt avslappnad och trygg!
– Magproblemen är mycket bättre som sagt, tack gode gud, hoppas hoppas det håller i sig.
I övrigt så mår Dante toppen. Han hatar att sova i sitt babynest utan sover allra helst på någon av oss eller i vagnen utomhus. Han älskar att bli buren – om det är av oss eller någon annan i vår närhet spelar ingen roll, bara han får kärlek, klappar och en trygg famn. Han är väldigt med i blicken och verkar ha extremt bra hörsel som sin mamma (vaknar av minsta lilla ljud precis som jag, inte så positivt dock hehe). Han sover väldigt lätt och sprattlar mycket i sömnen – exakt som när han bodde i magen. När han sover tycker han om att ligga ansikte mot ansikte och då brukar han klappa mig i ansiktet i sömnen. Han älskar mat och efter varje måltid hamnar han i matkoma med världens smile. Han gillar att vara ute bland folk och är oftast sitt bästa jag när vi hittar på saker.
Vikt och längd:
På sin 4 veckors-kontroll i fredags vägde han 4280g och var 53,5cm lång. Som ni förstår äter han på bra med tanke på att han var nere på 2950g när han var fyra dagar. På drygt tre veckor har han alltså ätit upp sig ca 1,3kg! Däremot gick han upp mer under den andra och tredje veckan än nu på senaste kontrollen. Men det är nog bara positivt, för den kraftiga viktökningen var troligtvis en av anledningarna till magproblemen.
Allt var tufft de första veckorna, alla förändringarna chockade oss och man längtade nästan efter sitt gamla liv, efter 2 månader vände allt, att se att bebis magproblem försvinna, börja gilla babynestet samt vagnen gjorde gott för oss alla! Kämpa på, det blir bättre <3
Tack för att du skriver så öppet och ärligt. Har själv en fyra veckors bebis och det är allt annat än rosa moln. Dina inlägg gör att jag inte känner mig ensam.
Åå, den där kärleken bara fortsätter växa! Vi hade också en tuff start på flera sätt men precis som för er så blev det bara bättre och bättre. Efter tre månader lossnade det ordentligt tycker jag, då kände jag mig trygg att åka iväg ensam med henne och amningen lossnade helt. Tyckte att jag äskande henne så mycket man bara kunde då, nu är hon 6mån och jag fascineras än en gång av att jag kunde älska ännu mer.
Dom är otroliga dom små liven ❤️ Och så skönt att höra att hans mage mår bättre. ☺️
Hej! Jag läste att det gör lite ont att amma, har ni kollat om hans tung- och/eller läppband kan vara korta? Är de korta får de ett dåligt tag om bröstet vilket kan påverka att det gör ont och vill amma väldigt ofta. Ni kanske redan kollat! Det går att klippa banden på en öron-näsa-halsmottagning. Remiss via BVC tror jag behövs. Det låter otäckt, och det var det också ska jag erkänna, men mest för föräldrarna 🙂 Vi gjorde det på vårt barn när hon var 5 dagar gammal (remiss via BB) och efter det slutade det göra ont att amma helt och hållet. Ha det fint!
Nästan alla som ammar har ont i början, huden är väldigt känslig kring och på bröstvårtan. Det blir bättre med tiden. Det betyder inte det kan vara något fel med tung och läppband. I detta fall går ju bebisen upp i vikt vilket betyder att han får ett bra tag och tar dessutom flaska för tillfället.
Bebisbubbla är ett fint ord men för de mesta är det en kaosbubbla i början, med smärta på alla möjliga ställen, oroligheter och frustration över att förstå sin bebis och känslan att inte räcka till. Frustrerande ord när man står där men.. ”det blir bättre”.
Så härligt att ni har fått några fina dagar, man behöver det för att återhämta sig lite helt klart! Hur mycket man än älskar sin lilla kotte 🙂
Ett litet tips om han är väldigt viftig i sömnen, det finns såkallade swaddles som man kan linda in bebisen i, du har säkert sett i någon film. Och nu menar jag inte att du ska göra en rysk lindning, du vet en sån som ser ut att vara så hård att man kan ställa ifrån sig bebisen på valfritt ställe. Nej, lite mjukt och fint bara, så att han är ombonad och inte får känslan av att falla. Det kan funka om han lätt väcker sig själv.
Och gå inte i fällan nejgåintepådendärfläckenpågolvetförattdenknarrar haha 🙂 utan försök att ha lite bakgrundsljud på och prata på normal nivå och bara var som vanligt så att bebisen (förhoppningsvis) vänjer sig vid ljud. Så slipper ni tassa på tå därhemma. Våra två sover igenom ett kärnvapenkrig for sure, tack vare två renoveringar. Inte mycket att välja på när man bor litet hehe
Fortsätt njuta så mycket ni kan, tiden går verkligen så sjukt snabbt ❤️
Fråga till frågor med forni <3 Vad gör du och Damon när ni hänger? Har du (eller någon annan) tips på vad man kan göra tillsammans? Vi har väldigt olika intressen så det blir ofta att vi gör våra roliga/energikrävande saker med kompisar och sen kommer man hem och är trött och vill bara kolla film ihop. Även om det är det mysigaste som finns så är jag så nyfiken på vad andra gör tillsammans…
HAN ÄR SÅ JÄKLA GULLIG!!!!!
Hej Michaela! Fick själv min första son för två veckor sedan och är så roligt att följa dina ärliga och fina uppdateringar om söta Dante. Känner igen mig så väl i allt du beskriver. Kämpa på och hejar att magproblemen ska släppa snart!
Vad skönt att höra att det lugnat ner sig med magproblemen! Min dotter är sex månader nu och jag känner verkligen igen mig i din beskrivning av första tiden, fast min dotter hade inte ens några magproblem vilket verkar sjukt jobbigt. Tänkte verkligen där i början att jag längtade efter att hon skulle bli större och ärligt talat så blir det ju verkligen så mycket bättre, inte bara för man lär känna varann men mycket för de blir större och liksom ”kan” mer. Typ vid tre månader så tyckte jag det va så skönt för hon började liksom skrika på lite olika sätt, knäppt att jag typ blev lycklig av att kunna höra om hon ”bara” är superarg eller om hon typ är övertrött men det underlättar verkligen kommunikationen och möjligheterna att göra henne nöjd. Och från att ha haft en ganska… känslig och ledsen bebis är min dotter knäppt nog typ glad hela tiden nu. Förutom när hon inte är det haha. Allt kämpande har betalat sig!! Men ja alla tider har sina utmaningar och det konstigaste är ju att det liksom egentligen inte går att föreställa sig att det kommer va på nåt annat sätt, så är det för mig fortfarande, kan liksom inte tro på att min dotter typ kommer börja krypa nånsin! Och så har det vart med allt hon börjat med / slutat med hittillls haha. Hursom, som sagt jättekul att höra att det varit så bra de senaste dagarna och ja det kommer bara bli bättre och bättre varje dag!
En sån ljuvlig liten en. Vi hade samma situation med vår förstfödda. Hon klistrade sig fast i famnen ett bra tag. Hade reflux så kunde inte ligga ner o sova utan fick sitta halvt varje natt med henne för att inte få konstanta tillbud med att sätta kräks i halsen. Känner mycket igen mig i dina känslor och först fem år senare kan jag förlika mig med att det krävs en helt annan kaliber av mental styrka och ork med en liten som har det jobbigt.
Vår äldsta är högkänslig o det har hängt i under hela hennes uppväxt. Vi har läst, diskuterat o reflekterat mycket kring förhållningssätt och mentalt peppat varandra. O vad vi har lärt oss o vilket fint band vi skapat. Dock har den där kärlekskänslan du beskriver så fint ovan också fått ta sin beskärda tid innan den infunnit sig jämfört med vår minsta, alltid till synes nöjda tjej, där den känslan av förälskelse exploderade nästan direkt.
Jag vill tro att alla utmaningar man har med sina barn någonstans är till fördel i det långa loppet, kanske lär man sig att uppskatta tålamod, eller att acceptera att vi alla är så vansinnigt olika/upplever stimuli på helt olika sätt, även minsta spädbarn eller något helt annat.
Det är fruktansvärt tufft att vara förälder, o framförallt ammande mamma, till en liten som har ont/uttrycker sig med gråt/ inte somnar/ vaknar konstant. Det kan vara tortyr för både kropp och skäl o det är så långt ifrån baby-bubblan som beskrivs som jag tänker endast gäller för barn som sover minst 17 h i början.
Kräv hjälp, från familj o vänner, var vaksam på hur DU mår och följ upp med varandra över hur ni mår. Önskar er fina stunder som får er att vilja vara i nuet även om det är tufft
Så söt! Är han inte väldigt lik din pappa?
Hej Michaela,
Kom på att du hade blivit mamma och gick in och läste. Såg detta och kände att jag var tvungen att skriva. Känner igen mig så från när jag fick min son för 4 år sen. Och nu ska jag vara en av alla dom som ger en massa ”bra tips”. Men detta måste göras. Testa akupunktur mot det magonda. Det gjorde vi när vår son var 5 veckor efter gråt, skrik, bärande och noll sömn. 6 dagar i rad sätts En nål i vardera hand på bebis. Dom känner inget. Speciellt inte i relation till det magonda dom kämpar emot. Och vipps! En helt annan bebis! Så bra!
Hej Michaela!
Jag har en liten dotter som är lite äldre än 1 månad. Hon hade också magont i början och gallskrek hela dagarna(detta pågick fram till en vecka sedan). Hennes tider när hon hade som mest ont var mellan 18-21. Jag ammade första 1,5 veckan sen började jag ge ersättning sakta men säkert. Hur som helst så vill jag komma till saken. Du bör nog kolla upp om Dante är allergisk mot något. Det kan vara laktos osv.
Min lilla fick utslag i form av små röda prickar på hela kroppen, visade sig vara mjölkprotein allergi.
Hör av dig om du har några frågor om det.