Idag går jag in i vecka 38 vilket betyder att bebisen är helt färdigbakad där inne och egentligen helt redo att komma ut!
Sån milstolpe!!
Men jag måste erkänna att jag känner mig stressad och inte helt redo än. Jag kanske får äta upp det när jag är i v. 42 och gått över tiden ett par veckor, men just nu är det som att jag har blivit lite rädd för hela grejen. Det känns precis som att gå och längta i flera månader efter en resa, och innan det är dags få världens resfeber. Ni vet när man bokar en stor resa långt i förväg, drömmer sig bort, googlar, bokar upp restauranger och tar emot massa tips. Sen när man står där veckan innan och ska packa får man panik över massa små som stora saker som tar bort lite av längtan just då. Man börjar tänka att det kommer bli för dyrt och att det var dålig tajming.
Är det någon som kan förstå vad jag pratar om?
Kanske kommer dessa känslor för att jag har längtat så sjukt jävla mycket fram tills nu. Först perioden innan jag blev gravid och sen genom hela graviditeten. Jag har drömt, fantiserat, visualiserat i timmar och åter timmar. Men nu när det närmar sig har längtan minskat? Jag vet att Kenza skrev på sin blogg att hon började tvivla på sig själv ganska sent i graviditeten och det här är väl något liknande antar jag. Så kanske är det vanligt? Helt plötsligt känner jag att nä, jag kanske inte alls kommer klara av den här förlossningen speciellt bra (något jag verkligen har känt mig trygg i innan). Jag ramlar över trådar om förlossningsdepression och tänker att det där kanske blir jag, och hur ska det då gå? Jag läser om amning och blir skräckslagen – kommer jag ens kunna amma? Av det jag läser och hör verkar det vara fruktansvärt smärtsamt och jobbigt, jag kommer kanske inte ens ha någon mjölk? Jag kanske är för svag, det kanske gör för ont? Kommer jag ens vara någon bra mamma? Sen blir jag sjukt stressad av tanken på alla pekpinnar och blickar över sig. Som offentlig får jag hela tiden i graviditeten olika ”råd” och jag inser att de här kommer fortsätta och stiga i antal när jag blivit mamma. Det känns så sjukt att gå igenom det största i ens liv och bli inspekterad i den rollen – rollen som mamma.
Mycket jobbiga tankar som snurrar i huvudet nu helt enkelt. Det är nog så att genom graviditeten har jag varit så inställd på att ta mig igenom just den, graviditeten, på bästa möjliga sätt. Och nu lider den mot sitt slut och då kommer alla orostankar om livet efter graviditeten.
Jag träffade en tjejkompis för någon vecka sen som precis fått en dotter på några månader. Vi pratade om hennes förlossning och första tiden som mamma och hon sa att hon var så chockad över hur bra och fint det var. Att hon fullkomligt drunknat i jobbiga historier under graviditeten och var i stort sett uppskrämd när det väl var dags, för att sedan bli positivt överraskad. Kanske bidrar det en del också, att man liksom blir överöst av ”det är inte så himla lätt, så att du vet”. Så sitter man här i vecka 38 och tänker att herregud vad fan är det jag ska kämpa mig igenom egentligen.
Som tur är drunknar jag i andra historier också, människor omkring mig som får barn och fullkomligt strålar i sin roll som nyblivna föräldrar. Som får mig att känna den där längtan som har varit så stark så länge. Jag ska försöka fokusera åt det håller, det positiva, nu under den sista tiden. Så får jag hantera jobbiga saker när och om de kommer längst med vägen. Jag vill inte vara rädd, jag vill hitta tillbaka till den känslan jag har haft tidigare – längtan och lycka. Jag ska börja meditera en kvart om dagen nu sista tiden också, så att jag får lite hjälp på traven. Har slarvat med meditationen och yogan senaste veckorna eftersom det inte är så smidigt längre, men märker att det inte är bra för mig.
Ha en fin kväll nu älsklingar ♥
Är 32 veckor gravid. Känner igen mig i exakt allt du skrev. Vanligtvis väldigt positiv person men man blir ju orolig för allt det du beskriver. Det kommer att gå bra dock, det vet jag. Min man är min klippa och D kommer att vara din och tillsammans klarar man allt! Kram på dig!
Är gravid i vecka 34 och känner exakt samma. Man hör mest om folk som känner sig så färdiga med graviditeten och spricker av längtan till förlossningen. Men jag känner att de här veckorna gärna får gå långsamt så att man hinner bli mentalt redo. Skönt att se att någon annan känner samma!
Hei, vil bare si at jeg føler med deg! Jeg har selv en jente på 2,5 år, og leste veldig mye før både graviditet og fødsel. Det er sikkert bra å lese seg opp på forhånd sånn at du vet om mulige ting som kan skje ved fødsel og barseltid. Men – du må også huske på at alle babyer er forskjellige, og alle foreldre er forskjellige. Dette er din tid og din opplevelse. Den vil ikke bli lik noen annens, og din baby blir helt unik! Jeg hadde stor hjelp av yogaen, spesielt det å puste seg gjennom smerte (fødsel), og å være i øyeblikket (barsel). Bruk det du kan og liker ved yoga! Det vil definitivt komme utfordringer i tiden framover, men de vil være verd hvert eneste minutt du får sammen med barnet ditt. Og det er lov (og i blant nødvendig) å ta i mot hjelp! Lykke til 💛
Kära Michaela,
TACK för ditt ärliga inlägg och TACK för att du delar med dig av dina innersta tankar!
Jag går in i v 37 i morgon och har precis liknande känslor som du beskriver. Jag har haft svårt att sätta ord på vad jag känner, men nu när jag läste det du skrivit från hjärtat, förstår jag hur jag känner. Det är verkligen som liknelsen av en resa, så som du beskriver. Jag har längtat i flera år efter barn, har gått igenom en svår resa för att bli gravid och nu är bebisen snart här! Det är så spännande och samtidigt så skrämmande, för egentligen har jag ingen aning om vad som väntar. Men innerst inne har jag ändå ett lugn, för jag tror att magkänslan kommer visa mig vägen och jag tror på mig själv. Snart är jag mamma och du likaså! Det är fantastiskt och vi ska vara stolta över vad vi gått igenom hittills.
Jag har följt din graviditet på bloggen och har verkligen uppskattat att du delat med dig av inte bara det fina utan även det svåra. Det har hjälpt mig i mina tuffa stunder under graviditeten. Tack Michaela för att du vågar skriva från hjärtat och tack för att du fått mig att förstå mig själv lite bättre.
Jag önskar dig all lycka till med bebisen! All kärlek till dig och din familj,
Malin
Jag känner igen mig i mycket av dina tankar. Skickar massor med pepp, styrka och kärlek. Det kommer bli en fantastisk upplevelse och även om det kommer lite bumps in the road (förlossningsdepression eller nånting annat) så har du nånting helt underbart framför dig. Du är grym och så jävla stark. Er lilla familj kommer fixa allt! Lycka till när det väl är dags, kram
Jag tror nog inte denna rädsla behöver vara negativ. Precis som många andra perioder och delar i ens liv där man varit livrädd innan, för att sedan skratta åt det efter. Paniken man hade(!) Första skoldagen, första jobbet, första gången man skulle ha sex(panik?!), innan man gifter sig etc etc. Hur kul hade livet varit om man inte kände sig totalt livrädd ibland? Har gråtit i veckor över saker jag längtat efter hundra gånger, haha. De negativa är ju att man oftast vänder rädsla till något dåligt, fast det är sååå fint- man VILL ju göra sitt bästa så mycket att det skrämmer en!
Kämpa på, och stort lycka till!
Jag känner dig bara via din blogg, men om du nu är på samma sätt i verkligheten som du utger dig för att vara här kommer du bli världens bästa mamma! 100% övertygad. Lika tacksam som du är över ungen i din mage borde han vara för att få bli din son. LYXEN över det. Mao – du kommer axla mammarollen galant bara genom att vara dig själv och lyssna på ditt hjärta, din kropp och din hjärna. Over n out, puss
Du kommer vara den mest fantastiska mamma till ditt barn!
Jag var också ängslig och orolig i slutet av min graviditet men upplevde samma som din kompis, allting kändes mycket lättare än vad folk hade sagt. Skulle vara härligt om folk lyfta mer ofta det positiva med spädbarnstiden än den negativa.
Lycka till med allting. ❤️
Fast jag tänker så här; måste allt då gå perfekt och problemfritt? Kanske det går smooth med vissa saker och lite motigt med andra? Det befinns så många saker som kan gå mycket – eller lite – snett under hela förhändelseförloppet så jag skulle inte jämföra min erfarenhet alls med någon annans (som kanske har haft en drömförlossning/-återhämtning/-amning/-mentalt mående etc) Jag fick göra akut snitt, förlorade mycket blod=trött, fick en lite gnällig bebis och lyckades bara delamma – men jag fick det finaste, mitt egna lilla barn! Inget slår det och tog gärna emot alla mindre/större motgångar på vägen <3 Efter fyra månader sov han dessutom igenom alla nätter och har gjort det sen dess och tex det är jag otroligt glad över.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag var under hela min graviditet stensäker på att jag kommer klara av förlossningen och att axla rollen som mamma utan några som helst problem. Ett par veckor innan beräknat datum började jag tvivla, precis som du. Men förlossningen gick bra och livet som mamma är helt fantastiskt! Du kommer klara detta galant!
Du kommer fixa allt galant ❤️ Låt allt ta den tid det tar, allt behöver inte vara perfekt från början. Mitt bästa tips om du vill amma är att gå med i amningshjälpens slutna grupp på Facebook, där finns mängder av tips och pepp. Lycka till med allt!
Mickis, du kommer ju bli den coolaste och finaste mamman genom tiderna!?
Vill önska dig ett stort lycka till och ge dig den största internetkramen inför din kommande nya resa – KRAM!
/Olivia
(Den (förmodligen) trognaste följaren sedan typ mer än 10 år tillbaka)
Vill skicka lite pepp. Min fru var det som bar vår dotter och amningen var lite svår att få till ibland men det du kan göra är att ge det tid. Låt D göra allt annat, som mat, blöjbyten eller handla. Periodvis kan det bli tufft men mitt råd till er är att prata med varandra och känn efter, är du trött låt D ge dig tid att vila eller bara återhämta dig. Vi köpte mycket mat som var snabblagad och hade i frysen, just för att kunna lägga fokuset på det man vill – hålla om, titta på och beundra underverket som äntligen har kommit. Tiden ni har framför er är helt fantastisk!
Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer bli en bra mamma. Fina Michaela, du fixar det här! Eller NI rättare sagt. Det kan vara skönt att tänka att man faktiskt är två (för dom som är det) och att man löser det tillsammans. När inte den ena orkar så orkar den andre. Jag förstår dina tankar och hade liknande själv. Men för oss kom föräldraskapet naturligt. Från sekunden hon föddes har jag aldrig tvekat en sekund på att jag klarar att ta hand om henne. Det var som att jag bara visste hur man gör. Ibland känner jag mig otillräcklig, inte tillräckligt engagerad, tråkig mamma eller liknande men det är inte riktigt samma sak, sånt kan man alltid göra något åt. Och dagar jag dippar (efter jobbiga nätter osv) så tar sambon mer ansvar. Och känner jag att dom jobbiga känslorna börjar ta över så pratar jag med sambon så känns det snabbt bättre.
Vi kämpade i flera år för vårt barn (IVF osv) och även om det är tufft till och från med en bebis så finns det ändå så himla mycket mer glädje i vardagen nu att det ändå blir hanterbart. Hennes skratt ger så otroligt mycket energi.
Och gällande amning, väldigt laddat ämne. Mer laddat än jag hade kunnat ana innan jag själv började amma. Inte för att någon egentligen kommenterat det till mig men mina egna känslor för amning var väldigt mycket starkare än jag trodde. Men jag försöker ändå tänka att det viktigaste är att barnet får mat, oavsett om det är genom amning eller ersättning. Och närhet och kärlek kan man ge oavsett. Gör det som är bäst för er och erat barn. <3
Förstår din känsla. Innan jag födde min dotter så förväntade jag mig det allra värsta. Hade hört så mycket om hur jobbigt det var att ha en bebis och väldigt lite om det som var bra. Det är tufft att ha en bebis ibland (när man är trött och bebis inte vill sova på nätterna) men den lyckan man känner varje dag är tusen gånger större än det jobbiga. Jag blev också överraskad av hur mycket mindre jobbigt det faktiskt var. Ditt liv börjar snart, den klyschan är sann. Kram!
Först och främst: Grattis till bebis! Sedan vill jag skicka några peppande ord. Jag fick min dotter för nästan exakt 6månader sen. Jag var väldigt pepp på förlossningen under hela graviditeten men kände precis som du när det började närma sig bf. Det jag i efterhand kan säga är att visst det var inte en dans på rosor Men det coolaste jag gjort. Coolaste är kanske inte rätt ord men att jobba sig igenom en förlossning och att tillslut hålla sitt barn i famnen är fantastiskt. Kvinnokroppen är fantastisk och vet precis vad den ska göra. Mitt tips är att läs/lyssna inte för mycket på andras historier. De finns kvar att lyssna på efteråt när du redo att lyssna på dem. Fokusera istället på dig själv och målbilden av att ni ligger där alla 3 och myser. Det kommer att bli så himla bra! Lycka till! ❤️
Förstår verkligen dina tankegångar, känner igen mig från när jag själv var gravid. Men jag är helt säker på att du kommer greja förlossningen och rollen som mamma galant! Kan jag så kan du (har en dotter på snart 3 månader). Du är stark <3
Tack finaste du <3 Vi klarar det.
michaela! Du har alltid varit känslig. Och just DÄRFÖR fullkomligt älskar jag dig, för att jag kan relatera och känna igen mig i vad du säger(podden) & skriver(bloggen) och därför har följt dig redan 2010 (om inte längre). Klart du fixar din förlossning? Finns ju inget annat? Eran fina lilla kille kommer komma och han kommer vara SÅ lik D när han födds, med en massa mörkt hår och sen kommer en mini-Michaela träda fram, är helt säker på det. Ni två kommer få den finaste lilla pojke gener kan skapa. Och du kommer vara en så fin mamma. För hur kan en person som redan är genuint god och fin på insidan vara annat?
Ser upp till dig! Det har jag alltid gjort. Och när jag gick på gymnasiet mailade jag till dig en gång och skrev hur du lyste upp mina dagar och att din blogg gav mig tröst i min hjärtesorg. Och du svarade ”Tack för att du skickade det här, det värmer en kall novembermåndag.
<3” och det mailet har jag sparat föralltid. Snart kommer din bebis !!!😍
Nu fick jag tårar i ögonen, gud vilken fin kommentar. Tack för att du gav mig den här kärleken, den behövs en skör fredag som denna <3
Tack för ditt fina och ärliga inlägg <3
SÅ bra beskrivning! Jag var verkligen redo men så började slemproppen komma ut och då kände jag ”va!? NU?!? Nej nej nej, stopp!”, haha! Sedan efter någon dag då det fortfarande inte kommit igång så blev jag ivrig, redo och förväntansfull igen. Det är en sådan otrolig kraft med förlossningen och jag är så imponerad av alla kvinnor!
I efterhand vet jag ju att jag klarar det, trots minimalt med sömn och värkar länge.
Det är en magisk och överväldigande känsla att veta att det är ens barn och att man ska få ha hen hos sig, för alltid! Även om jag varit trött ibland så är jag ”bara” mamma den här första tiden, har släppt måsten och allt annat och då blir ju allt lättare och vi anpassar det mesta efter vår lilla kille. För mig är det en annan typ av trötthet nu, då jag trots en mer vaken natt orkar vara uppe och göra utflykter på dagen. Det är också skönt att landa mer och mer och bli tryggare i dels sin egen roll men också i att ibland är bebisen svårtröstad men det är ingen man gör fel och han klarar sig även om jag lämnar honom sovandes i vagnen ett tag. Jag tycker det är underbart att vara mamma, vill vara nära honom hela hela hela tiden!
Lycka till!!! 💞
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, jag är i vecka 36 nu och tycker att det går alldeles för snabbt! Första 30 veckorna gick extremt långsamt och jag var så cool och peppad på förlossningen och allt. Sen hände något där vid v 34 då jag började få kalla fötter och nu känner jag bara STOPP jag vill inte eller kommer inte klara av att gå igenom varken en förlossning eller att ha ett barn! Från att ha känt mig påläst, gått kurser och känt att ”det där kommer jag fixa” till att känna mig kallsvettig av bara tanken. Men det är säkert normalt i processen, men intressant att höra att fler än jag känner såhär. Kanske är det kontrollbehovet som spökar, man är så van att kunna kontrollera det mesta i livet men det här är nog det enda som man verkligen inte har någon kontroll över utan man får bara släppa taget och åka med. Stort lycka till, det är så roligt att följa dig genom din resa:)
Men gud, har inte tänkt på kopplingen med kontrollbehov men så kan det nog vara. Som du säger, skönt att inte vara ensam, känner mig nästan koko i dessa känslor och mår så mycket bättre av alla era kommentarer <3
Hej Michaela!
Går också i väntans tider och känner mig lite ”fast” hemma i stan. Hur ser era semesterplaner ut och hur kommer ni att fördriva tiden i sommar?
Kände precis som du skrev, att när väl mammaledigheten kom blev längtan mindre? Så jag passade på att vara så nära min kille som möjligt och verkligen njuta av att bara vara vi två. Däremot hade jag bara 4 dagar totalt av ledigheten innan vår bebis kom i 38+0 , och när väl förlossningen drog igång och hon var ute var det på riktigt det mest fantastiska någonsin! Så sänk naglarna och försök att njuta av de sista dagarna! Stor kram
Så konstigt det där? Att längtan minskar? Men ja, jag ska njuta, av tiden med D innan det största i vårt liv händer <3
Känner igen mig så i det du skriver! Jag började också tvivla lite några veckor innan jag födde min son. Men det gick så bra, man klarar så mycket mer än man tror (38 timmar tog det för mig från första värken tills han kom, det var ju något jag innan absolut inte trodde att jag skulle palla haha)! Det är så trist med alla ”hemska” historier om allt möjligt gällande förlossning/amning/föräldraskap man får höra innan tycker jag, försök att inte lyssna på dessa!
Jag var också rädd för amningen, hade hört att det gjorde såååå ont och var såååå svårt, men det gick toppen för mig! Ibland precis i början gjorde det lite ont men kroppen vänjer sig så fort. Sen får man inte glömma att det är olika för alla såklart, bara för att någon varit med om något smärtsamt eller dåligt eller för den delen något jättepositivt så behöver det ju inte bli så för en själv. Du och din kille gör det som känns bra och det som funkar för er och det blir det absolut bästa för er son också då! Stort lycka till och grattis till det största och mäktigaste som ni kommer vara med om snart!
Det finns ju ingen återvändo – såklart väldigt jobbigt att bli intvingad i ett hörn.
Ang dina tankar kring det praktiska…
Förlossningen – Jo barnet kommer absolut att komma ut
Amma – Nej många kan/vill inte amma men ersättning är precis lika bra/bättre i de situationerna och man bestämmer själv
Förlossningsdeppression – kan ju vara bra at våga erkänna för sig själv om man faktiskt mår dåligt, separera på att vara trött och att börja se en svart tunnel
Ang pekpinnar så kan jag efter 3 barn /graviditeter konstatera att man ska välja vilka man diskutterar med med omsorg. Du är ju inte offentlig i alla rum så välj var du vill vara oofentlig och inte. Är det för jobbigt så lämna barnet helt utanför bloggen ?
Mitt absolut bästa råd jag kan ge är att – Ditt barn dina beslut/regler. All vård är frivillig, vill du inte att de ska ta ditt barn efter förlossningen för att mäta så går det PRECIS lika bra dagen efter. Är det jobbigt att stånka till BVC i början så be dem komma hem till er.
Finns liksom inga måsten förutom att barnet bör vara mätt och lagom varm.
Mina näst bästa råd följer här, läs om du vill.
Att låta barnet somna på er är jättemysigt men vansinnigt svårt att vänja bort, även att gunga skumpa bebisen till sömns… lätt med en nyfödd men mkt tungt med en 12 kilos.
Ingen har rätt att komma till BB eller hem till er om ni inte vill – samma sak med att hålla bebisen o så.
Helt vansinnigt bra att ha en flaska och ett tetra med ersättning hemma, din man kommer inte kunna hitta detta mitt i natten och det gör ont att vara hungrig.
Vill folk hjälpa till, be dem parkera om bilen, hämta ut paket på posten eller handla tex (många verkar vilja ta hand om den nyfödda så mamman ska få vila – vilket är helt omöjligt för mig iaf när någon går iväg med ens nyfödda).
TACK för detta fina och ärliga inlägg. Och du sätter ord precis på det jag känner. Jag är själv gravid i vecka 35 och tycker helt ärligt att graviditeten har varit en berg och dalbana känslomässigt, på ett sätt som har varit svårt att föreställa sig innan. Från att i början längta supermycket, till att sen (någonstans runt vecka 30) inse att det här är på riktigt, och det kommer ske snart. Så många tankar som snurrar, kommer vi klara det? Vem är denna lilla människa som ska flytta in hos oss och finnas i våra liv för alltid? Vad händer med vår parrelation? Fick lite panik när jag på riktigt insåg att vi lever våra sista veckor där det bara är vi.. sådan otroligt märklig känsla! Jag är alldeles säker på att både du och jag har vår mest omtumlande och fantastiska tid framför oss, men det är (tycker jag) för stort för att kunna förstå, kanske därför det är svårt att känna den där längtan, vi vet ju inte riktigt vad det är som ligger framför oss..
Jag vill också tacka för er pod! Sååå många nätter jag legat vaken med diverse gravidkrämpor, tankar som snurrar och inte kunnat sova. Vad gör jag då? Jo sätter på er pod såklart! Älskar ert lugna och härliga sätt att prata, ni har sövt mig många, många nätter ska du veta!
Lycka till med bebis, du kommer bli en fantastisk mamma! Det är så skoj att följa dig i detta då du bara är ett par veckor före mig. Nu börjar livet som jag är säker på kommer överträffa precis allt annat livet tidigarelagt erbjudit ❤️ stor kram och ta hand om dig!
Har tre barn och känt precis så i slutet. Första gången: herregud vad har vi gett oss in på, vi har ju ingen aning! Andra och tredje: herregud vad har vi gett oss in på, vi vet ju precis hur det är! 😉 Men skämt åsido: allt det där som känns som att det ”kommer bli jobbigt” ÄR jobbigt till viss del, men också helt himlastormande ljuvligt samtidigt! Det är helt omöjligt att förklara den där första bubblan men för mig har det varit som att det där som gör lite ont eller om man känner sig trött HÖR TILL och passar in på ngt knasigt sätt? Hjälper ju såklart till att man är hög på alla hormoner. Det jobbiga har liksom inte berört mig för att kärleken till bebisen och tacksamheten över vad man upplevt gör att det ”jobbiga” inte fått fäste. Så har det isf varit för mig!
Förstår precis dina känslor! Har precis samma just nu hehe, går in i vecka 38 imorgon med vår första lilla bebis😅 jag och min sambo är 23 år och många kommentarer handlar om just vår ålder. ’Vill ni inte ut och resa först?’ ’Ska ni inte köpa er ett hus först?’ ’ Var den verkligen planerad?’Osv osv. Under hela graviditeten har vi varit starka tillsammans och vi har verkligen stöttat varandra och pratat hur mycket som helst och vi båda är trygga i oss själva från början. Vi vill verkligen ha barn! Min graviditet har i princip varit smärtfri och jag har mått hur bra som helst både fysiskt och psykiskt, men istället för att glädjas för min skull så säger de ’vänta du bara, det kommer’. Men ingenting kom, varken illamående, foglossning, ständigt kissnödig, cravings osv. Varför säger man så? Tänk vad mycket mer man hade njutit av sitt välmående under graviditeten om man sluppit oroa sig för att nu kommer nog snart något bakslag, jag som haft det så enkelt… speciellt såhär nära förlossningen när man är lite trött och varm så är oron ständigt i bakhuvudet. Det blir svårare och svårare att vara här och nu och bara flyta med🤨
Menmen snart är våra små bebisar här och kvinnor har fött barn i alla tider så varför skulle inte vi klara det?😅
All lycka önskar en genomsvettig, höggravid smålänning🌸
Med många saker jag verkligen verkligen velat och jobbat hårt för har jag också fått den känslan när det till slut är på väg att hända. Det har aldrig sen realiserats utan är nog bara hjärnans sett att komma ikapp med någon man önskat så innerligt. Du kommer bli en så fin mamma.
Jag är beräknad den 16 Juli och känner precis igen mig i det du skriver. Jag kan börja gråta bara jag tänker på att det kan vara dax närsomhelst, känner mig inte alls redo fast jag gjorde det för någon månad sedan. Hur ska jag veta när det är dax att åka in, hur ska jag klara av förlossningen och hur ska jag fixa allt när bebisen är här….sådana frågor maler i huvudet hela tiden. Men jag försöker tänka att allt kommer lösa sig och att jag har min fantastiska sambo, min mamma och mina vänner som kommer stötta mig genom allt. Det gör att det känns lite lättare och får mig att bli lite lugn. Tack för att du delade med dig av dina känslor! Ha en fin helg och lycka till med Allt. ❤ Kram
Så där var det prick för mig med och jag tänker att alla de där känslostormarna som drar in är hormonellt och helt naturligt (och säkert även bra av någon helt obegriplig anledning..). Du kommer klara det fantastiskt fint. Jag lovar. På något sätt klarar man allt, alltid. Och det kommer vara underbart, magiskt, oavsett vad som sker, men klart man är pirrig!
Själv var jag väldigt nervös och rädd inför mina båda förlossningar men när det väl satte igång så var den känslan helt bortblåst och allt var bara fokus. För att peppa mig innan försökte jag tänka att mer än ett dygn tar det ju inte och ett dygn klarar jag!
Amningen fungerar ju inte för alla och det är helt ok. Men skulle det funka kan det även göra sjukt ont i bröstvårtorna till en början. Det går över efter några veckor och för bara ont första sekunderna men något som verkligen hjälpte mig var att smörja in med Purelan efter amning.
Jag har bara ett råd, lita på dig själv i din mammaroll för det är du som känner ditt barn allra bäst efter ett tag. Någon som träffar ditt barn kan omöjligt veta bättre och det är så lätt att ta åt sig deras råd/bli osäker och inte lita på din magkänsla. Sen kan man ha någon man litar på att rådfråga och som man känner kan ge råd/tips på ett sätt som passar dig. Lycka till det är livet 2.0😍
Tack Michaela! Har känt mig så ensam med dessa känslor! Verkligen tack för att du valde att lyfta det <3
Din förlossningsupplevelse kommer inte vara lik någon annans så försök att gå in i dig själv och hoppa på tåget när det är dags. Mitt mantra när jag skulle föda barn för en månad sedan var att anamma de positiva förlossningsberättelser som vänner delat med sig av och verkligen bara fokusera på dessa. Bebislyckan och kärleken är så enormt stark när hen är ute och då faller det mesta på plats.
Stort lycka till, det här klarar du supermorsan!!
Vet att en valp inte alls kan jämföras med en liten bebis men tankarna inför kan nog likna varandra. Har velat ha hund sen jag var liten, nu vid 31 års ålder fanns det äntligen möjlighet. Men veckan innan vi skulle hämta vår supersöta lilla valp var jag helt låg, inget kändes roligt och jag tvivlade helt på mig själv att ha fullt ansvar för en liten varelse som inte klarar sig själv. Allt släppte dock direkt när vi träffade valpen och sen dess har det varit fullt ös med både underbart mysiga och ganska jobbiga stunder : ) Men inga mer tveksamheter utan allt känns så rätt! Det kommer gå superfint, är ju faktiskt inte alls konstigt att vara nervös inför något man aldrig har gjort tidigare och som kommer att förändra ens liv helt. Och du har all rätt att känna dig osäker trots att ni har längtat och vill det här mest av allt. Kram
Tror absolut man kan jämföra för det handlar om att göra något stort som man drömt om länge – och få kalla fötter när det väl närmar sig. Som du säger, det är nog fullt normalt med lite självtvivel 🙂 Är övertygad om att allt kommer vara bortblåst i samma sekund jag har honom i min famn!
<3