Hej mina favoriter,
Det är inte ofta som jag tittar in med ett inlägg en söndagskväll, för då brukar jag vilja vara ledig, men idag kände jag att jag behövde skriva av mig lite.
Som jag skrev i veckans graviduppdatering (läs här) så var vecka 34 rätt tuff med sammandragningar, molvärk och ont i kroppen. Min barnmorska trodde att det var urinvägsinfektion men i fredags fick jag svar och det var det inte. Imorgon har jag tid hos läkare för att se om det kan vara något annat, men det kan mycket väl vara så att jag kommer må såhär fram till förlossningen runt v. 40. Det är påfrestande att veta att det här eventuellt kommer fortskrida i typ fem veckor till… samtidigt ska det bli skönt att träffa en läkare imorgon som kan tala om för mig om han är på väg ut eller om det här bara är något jag får lära mig leva med sista månaden.
Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag tänker på hur jag har sett på graviditet innan jag själv har upplevt en. Jag har inte alls förstått hur påfrestande det är för kroppen och psyket stundtals och har en helt annan respekt nu när det är självupplevt. Blir lite arg på mig själv för att jag inte kunde ha samma respekt innan jag fick uppleva det själv. Jag tycker att graviditet påminner mycket om mensvärk i sin karaktär – de som har haft en tuff graviditet förstår exakt hur man mår bara man säger orden ”inte så bra”, men de som inte varit gravida eller haft en väldigt ”smärtfri” graviditet har inte (alltid!) samma förståelse. Precis som med mensvärk! Så enkelt att förstå om man haft det, men om man inte har upplevt det själv är det svårare. Kanske som med allt i livet egentligen.
Nu när jag närmar mig slutet av den här graviditeten ångrar jag att jag inte har tagit det lugnare än vad jag har gjort… samtidigt så vet jag att jag troligtvis hade gjort om det på samma sätt om jag hade spolat tillbaka tiden. Det var möjligheter och jobb jag verkligen ville ta mig an och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte hade tackat nej om jag hade gjort om det.
Well well.
Någonting jag är tacksam för dock i allt det här, är min tid i KBT-terapi som jag avslutade förra veckan (har gått oktober-juni). Jag har gått igenom så mycket i min terapi, verkligen bearbetat och gått på djupet i områden jag aldrig vågat dyka i tidigare. Det har varit sjukt läskigt men välbehövligt. Och även om den processen troligtvis har bidragit till att graviditeten har varit tuff psykiskt – så är jag så glad att jag tog mig igenom den resan innan jag blev mamma. Jag märker redan nu hur jag tar beslut på ett helt annat sätt än innan min terapi… på ett tryggare, mognare sätt. Hur jag vågar sätta mig själv främst när jag behöver det, hur jag ser på situationer, hur förlåtande jag lärt mig vara – kanske främst mot mig själv. Så glad över det jag har vågat bearbeta och ta mig igenom – för att i slutändan komma ur det som en bättre Michaela. Jag tror att det har gjort att jag kommer vara en bättre mamma också. För om jag är tillfreds, grundad och bearbetad så är jag bättre. Och om jag är bättre mot mig själv kan jag vara bättre i min relation till andra.
Jag tror helt enkelt att KBT:n hjälpt mig att veta vad jag måste göra i vissa situationer för att må så bra som möjligt och vad jag behöver för det. Inte bli ”blind” i det jobbiga eller inte kunna hitta vägen ut ur det. Med hjälp av verktygen i KBT:n vet jag på ett annat sätt vad jag behöver göra för att må bra och inte bara fastna i att må dåligt.
Riktigt skuttigt inlägg ikväll hörni, men ibland kanske det får vara så. Bara rakt från hjärtat och hjärnan utan filter.
Ta hand om er där ute nu, framför allt er själva. Vi måste ta hand om oss själva för att orka ta hand om varandra ♥
Nu ska jag se klart kvällsfilmen med D och sen försöka sova lite, sover ju som en kratta med all jävla värk. Hör av mig imorgon efter att jag varit hos läkaren så att ni är uppdaterade. Puss och sov gott!
Förstår verkligen att det är tufft (har själv varit gravid) men om du försöker tänka på det ur en positiv synvinkel (det är jättesvårt I know) så är det ju kanske kroppens sätt att göra sig redo för det som kommer. Det är ju magiskt egentligen! Sammandragningarna tränar ju din livmoder på att snart göra det mest fantastiska kvinnokroppen kan. Det är ju inte konstigt att det är påfrestande och tufft i förberedelsefasen för vad som väntar. Håll ut!
Jag måste bara säga att jag kommer sakna era samtal och öppenheten i samtalen. För mig har era samtal varit den typen av samtal jag önskat i en närvaro av starka vänner. Varje vecka har ni blivit mina vänner hemma hos mig, i mitt vardagsrum. Ni har också blivit två personer jag ser upp till, två förebilder idag. För er skaparkraft, er tillit, hopp och livskraft.
Michaela, jag önskar dig all lycka i livets mäktigaste kapitel. Du är gjord för rollen som väntar. Din närvaro i krabatens liv kommer vara fullständig.
All värme till er och ha en jättefin sommar <3
Nu har jag ett annat jobb än vad du har men allmänt kände jag också att jag skulle tagit det lugnare, då jag ofta gjorde saker när jag mådde bra och kände mig piggare men fick alltid lida för det dagen efter. Den tröttheten man kan ha är också helt obeskrivlig innan man känt den själv tycker jag.
Det häftiga är att de flesta krämpor försvinner direkt bebisen kommer ut! Nu är jag lite öm vid stygnen efter att ha blivit sydd men alla andra besvär var som bortblåsta.
Hoppas sista veckorna rusar fram och att du får må bättre! Så peppad på att se vad det är för en person som ni ska få 💚
Precis, du har helt rätt.
Så fint att du har din bebis här nu och att du mår bättre. Längtar så jag spricker tills jag är där själv.
Massa kramar <3
Alltså håller med till 100%.
Är själv i vecka 23 nu ”bara” och haft en riktigt tung graviditet med migrän var och varannan dag, extrem trötthet osv. Innan jag själv blev gravid tänkte jag ibland för mig själv när gravida kvinnor runt omkring mig klagade ”men graviditet är ju ingen sjukdom och det är det mest naturliga i världen – hur jobbigt kan det vara”. Skäms verkligen att jag tänkte så och har en extrem respekt för alla kvinnor därute som genomgår detta! Wow alltså vi är fantastiska. Så tacksam att jag får vara med om det.
Exakt så! Jag kunde också tänka tankar som du beskriver men nu förstår jag ju att herregud, det är inte lätt – för alla. Jag trodde innan att allas graviditeter var hyfsat lika jobbiga men förstår nu att de varierar så sjukt mycket från kvinna till kvinna och därför kan man inte dra alla över en kam. Vissa har fantastiska graviditeter och andra har tuffare – så är det bara. Viktigt att visa förståelse för som du säger – vi är helt jävla fantastiska. Kram!
Jag tror att det är så med mycket i livet, att man inte förstår på riktigt förrän man har gått igenom det själv, så det är inget att skämmas för.:)
Min pojkvän har diabetes och det är klart att jag vet att det är en jobbig sjukdom, men innan jag träffade honom så insåg jag inte hur mycket jobb det är, och att det verkligen är en så pass allvarlig sjukdom som det är. Blir han t.ex. magsjuk kan han dö, eftersom hans blodsocker då kan går för lågt. Ibland vaknar han på nätterna av lågt blodsocker, svetten rinner och han är helt borta, pratar osammanhängande osv. Inget konstigt att inte förstå saker man inte själv gått igenom, men bra att tänka på såklart för att få en större förståelse för vad olika människor går igenom.
Hoppas att det inte är något allvarligt för din del, och att du får lugnande besked av läkaren. Kram
Håller så med! Tänker också att det är så olika vad som är jobbigt och inte.
Jag är i vecka 34 och har haft en ”enkel” graviditet fysiskt sätt efter att illamåendet lade sig hyfsat tidigt. Men min pojkvän bor utomlands, sedan vecka 12 har jag inte träffat honom mer än en gång i månaden på grund av avståndet och hans jobb. Min (knäppa) teori är att kroppen skärpt till sig och låtit mig ha det enkelt fysiskt eftersom det inte alla gånger varit så lätt att vara gravid ensam och med sin kärlek flera hundra mil bort. Nästa torsdag kommer han äntligen hem efter två års distansförhållande och då ska vi vara tillsammans för resten av livet <3
Lycka till!
Hej Michaela,
Kan du tipsa om bra KPT-terapi ställen i Stockholm? Tycker att det är svårt att hitta rätt. Tack snälla!
Du kanske ska försöka vända på det. Istället för att tänka att fem veckor är jättelång tid att gå med dina krämpor, så är det egentligen relativt kort tid. Det är Bara 5 veckor. De kommer gå undan, så har du snart din bebis i famnen. Jag kan ibland bli lite ”avundsjuk” på er gravida som har krämpor. De går ju ändå över. Jag har kronisk foglossning och en livslång sjukdom där jag tappar förmågan att gå mer och mer för varje dag. Önskar jag kunde säga att det bara är 5 veckor kvar av smärtor. Vill absolut inte förringa dina känslor. Det är jobbigt, och du har rätt att tycka det. Alla människor har sina referenser och svårigheter och bara för att någon annan har det sämre betyder det inte att ens egna känslor inte är verkliga. Men ibland kan man behöva sätta saker i sitt perspektiv.
Tänk! Om 5 veckor får ni livets gåva, en liten bebis.
Är så glad för er skull. Lycka till! Kram
Blev äntligen kvitt mina problem med UVI tack vare fantastiska tips härifrån https://www.herpeace.com/urinvagsinfektion