Månad: juni 2019

Idag går jag in i vecka 38 vilket betyder att bebisen är helt färdigbakad där inne och egentligen helt redo att komma ut!

Sån milstolpe!!

Men jag måste erkänna att jag känner mig stressad och inte helt redo än. Jag kanske får äta upp det när jag är i v. 42 och gått över tiden ett par veckor, men just nu är det som att jag har blivit lite rädd för hela grejen. Det känns precis som att gå och längta i flera månader efter en resa, och innan det är dags få världens resfeber. Ni vet när man bokar en stor resa långt i förväg, drömmer sig bort, googlar, bokar upp restauranger och tar emot massa tips. Sen när man står där veckan innan och ska packa får man panik över massa små som stora saker som tar bort lite av längtan just då. Man börjar tänka att det kommer bli för dyrt och att det var dålig tajming.

Är det någon som kan förstå vad jag pratar om?

Kanske kommer dessa känslor för att jag har längtat så sjukt jävla mycket fram tills nu. Först perioden innan jag blev gravid och sen genom hela graviditeten. Jag har drömt, fantiserat, visualiserat i timmar och åter timmar. Men nu när det närmar sig har längtan minskat? Jag vet att Kenza skrev på sin blogg att hon började tvivla på sig själv ganska sent i graviditeten och det här är väl något liknande antar jag. Så kanske är det vanligt? Helt plötsligt känner jag att nä, jag kanske inte alls kommer klara av den här förlossningen speciellt bra (något jag verkligen har känt mig trygg i innan). Jag ramlar över trådar om förlossningsdepression och tänker att det där kanske blir jag, och hur ska det då gå? Jag läser om amning och blir skräckslagen – kommer jag ens kunna amma? Av det jag läser och hör verkar det vara fruktansvärt smärtsamt och jobbigt, jag kommer kanske inte ens ha någon mjölk? Jag kanske är för svag, det kanske gör för ont? Kommer jag ens vara någon bra mamma? Sen blir jag sjukt stressad av tanken på alla pekpinnar och blickar över sig. Som offentlig får jag hela tiden i graviditeten olika ”råd” och jag inser att de här kommer fortsätta och stiga i antal när jag blivit mamma. Det känns så sjukt att gå igenom det största i ens liv och bli inspekterad i den rollen – rollen som mamma.

Mycket jobbiga tankar som snurrar i huvudet nu helt enkelt. Det är nog så att genom graviditeten har jag varit så inställd på att ta mig igenom just den, graviditeten, på bästa möjliga sätt. Och nu lider den mot sitt slut och då kommer alla orostankar om livet efter graviditeten.

Jag träffade en tjejkompis för någon vecka sen som precis fått en dotter på några månader. Vi pratade om hennes förlossning och första tiden som mamma och hon sa att hon var så chockad över hur bra och fint det var. Att hon fullkomligt drunknat i jobbiga historier under graviditeten och var i stort sett uppskrämd när det väl var dags, för att sedan bli positivt överraskad. Kanske bidrar det en del också, att man liksom blir överöst av ”det är inte så himla lätt, så att du vet”. Så sitter man här i vecka 38 och tänker att herregud vad fan är det jag ska kämpa mig igenom egentligen.

Som tur är drunknar jag i andra historier också, människor omkring mig som får barn och fullkomligt strålar i sin roll som nyblivna föräldrar. Som får mig att känna den där längtan som har varit så stark så länge. Jag ska försöka fokusera åt det håller, det positiva, nu under den sista tiden. Så får jag hantera jobbiga saker när och om de kommer längst med vägen. Jag vill inte vara rädd, jag vill hitta tillbaka till den känslan jag har haft tidigare – längtan och lycka. Jag ska börja meditera en kvart om dagen nu sista tiden också, så att jag får lite hjälp på traven. Har slarvat med meditationen och yogan senaste veckorna eftersom det inte är så smidigt längre, men märker att det inte är bra för mig.

Ha en fin kväll nu älsklingar ♥