Frågor med Forni

Hej Michaela och tack för den härligaste bloggen och GRATTIS till bebisen!

Jag har en fråga till Frågor med Forni som jag hoppas att du kan svara på eftersom du har så bra koll på kläder, vänskap och har varit på så många bröllop. Min kille friade nyligen till mig och det var verkligen mitt livs mest betydelesefulla och finaste dag ❤️

Men nu kommer ju allt planerande och vi är minst sagt kost. Var letar man brudklänning utan att det drar iväg på typ 50 000 kr? Sen är jag orolig för det här med svensexa och möhippa. Vi har många ytligare vänner men de vi umgås mest med är våra syskon och familjer. Det låter kanske tråkigt men till vardags har vi fullt upp med jobb (och fantastiska kollegor), renoverar en stor lägenhet och har hund så vi har liksom inte så mycket tid över för att träffa kompisar. Dessutom är de kompisar vi har våra gemensamma efter flera år tillsammans. Vi båda (främst min kille) är oroliga över att det liksom inte skulle bli någon svensexa eller möhippa eller att någon av oss skulle bli besviken medan den andra kanske får sitt livs helg. Vi har pratat lite smått om att man kanske kunde göra något tillsammans, alternativt göra skilda saker på dagen och sen mötas upp för middag och fest. Gör folk sånt? Är det tråkigt?

Hoppas att du har lust att svara💕

Hej gullis!

Jag tycker absolut INTE att man behöver lägga 50 lax på en klänning! Det finns sååå mycket fina alternativ till ett bättre pris idag och man behöver inte fastna i brud-fällan. Jag har en tjejkompis som gifte sig nyligen i en klänning från H&M Concious Collection. En annan gifte sig i en klänning från Stylein! Och en bekant till mig beställde hem sin från Asos. Jag tror att alla tre la mellan 1000-3000kr på sina klänningar och de var helt ljuvliga. Det viktigaste med en klänning är passformen tycker jag, så det man kan göra är att lämna in klänningen hos en skräddare och sedan se till så att den sys om till perfektion för just dig och din kropp. Komplettera med dina drömskor (skor är bra för de kan man använda på fest även efter man gift sig!), unika smycken som känns som du och så kanske en slöja eller blomster i håret för att få till bröllops-looken.

Ang. möhippa och svensexa så tycker jag att man får göra som man vill. Jag hade några bekanta nyligen som gjorde precis så som du föreslog: tjejen och killen hade varsin mindre möhippa/svensexa under dagen och sedan slöts alla upp för middag och fest på kvällen. Så bra ju! Jag älskar att vi lever i en tid där ens bröllop får se ut så som man själv vill, oavsett om det betyder att ha ett bakisbröllop som Margaux och Jacob där gästerna har på sig pyjamas, eller en kombinerad mösexa som man sytt ihop efter ens personlighet.

Stort lycka till och framför allt – GRATTIS! Så jäkla ljuvligt att ni ska gifta er. Njut! <3

Jag känner att jag står inför typ det svåraste valet i livet, och känns så svårt att fatta ett beslut med så många osäkerhetsfaktorer. Jag är ett år inne i studierna på ett av världens bästa universitet utomlands men känner att jag inte trivs särkilt bra. Jag har rätt mycket vänner men känner inte att jag hittar så många likasinnande och de där riktigt riktigt nära vännerna. En del av mig vill hoppa av och börja plugga i Sverige, men samtidigt finns det ju inga garantier för hur det blir. Dessutom vet jag att kvalitén på utbilningen kommer minska och jag är rädd att jag ska ångra mig när mina karriärsmöjligheter kanske begränsas. Vill tro att nästa år blir bättre med annan boendesituation osv men vet iallfall att jag inte pallar två år till som det första. Hur fan tänker man kring såhär stora beslut? Kram från en utlandssvensk

Hej bästa!

Oj, det där svaret kan bara du ha inom dig, jag tror inte att varken jag eller någon annan kan ge det till dig. Kanske finns det någon annan där ute som kan komma med guidning av något slag? Jag har tyvärr ingen erfarenhet av din situation och har därför svårt att ge tips mer än att gå på magkänsla och följa hjärtat.

Kram!

Hej Michaela!

Jag undrar hur du lyckas planera din tid under dina mest hektiska dagar? Blir du ofta sen till nästa lunchdejt eller fotografering? Är det svårt att säga till sin kompis att – nej nu måste jag gå för jag ska vidare på nästa kompisträff? Skulle du kalla dig för en tidsoptimist eller tidspessimist?

En liten fundering med en gnutta fascination… jag lyckas aldrig hålla tider.

Hej där!

Nej, jag är i stort sett aldrig sen. Man behöver inte vara det trots hektiskt schema, så länge man planerar sina dagar och har lite koll. Jag sitter inte i ett möte och bara babblar på utan att hålla koll på tiden om jag vet att jag har ett nytt möte direkt efter – det händer kanske en handfull gånger per år att jag missar tiden. Annars ser jag till att runda av möten i tid och är noga med att berätta hur mycket tid jag har inför varje träff. Om jag ska träffa en kompis på lunch brukar jag säga ”Vi ses kl 12! Jag har ett möte 13.30 så jag måste sticka 13.20, så du vet!”. Och på mina möten säger jag ofta ”Hej, jag har ett nytt möte om en timme så jag måste runda av om 50 minuter”. Svårare än så är det inte att komma i tid tycker jag 🙂

Jag måste också vara ärlig och säga att jag har ganska svårt för människor som är tidsoptimister och ständigt är sena. Jag tycker det är rätt respektlöst mot sin omgivning och dras helt klart till människor som är som jag – respekterar andras tid! Sen är det såklart okej att vara lite sen då och då, men jag gillar inte när det är ett personlighetsdrag hos någon.

Puss <333

Hej Michaela! Grattis till graviditeten! 💕
Jag har för mig att du skrev i ett tidigare inlägg om att du köpt stödstrumpor nu under graviditeten. Jag är själv gravid och i behov av stödstrumpor och undrar om du har tips på bra stödstrumpor nu när det blir varmare väder och hur man lättast använder det till vår-/sommarkläder?

Hej fina

TACK <3

Jag har ett par gamla stödstrumpor som jag använt ett par gånger men nu när det är varmt ute och jag har mer öppna skor struntar jag i dom bara. Mina vader tackar mig INTE men jag känner mig i alla fall snygg när jag går på stan haha…

Hej! Så mysigt med date nights! Det gör mig pepp på att själv ta tag i sånt i mitt förhållande. Något jag och min kille däremot har lite problem med ibland är just snacket. Känns som att allt redan är sagt… Hur gör ni för att fortfarande ha levande konversationer? Vad pratar ni gärna om? Hade varit så kul att få veta eller kanske att få lite tips.

Tack för en fin blogg <3

Hej gullis!

Vi pratar om allt! Men är också helt okej med när det är tyst. Vi reser ju mycket bara vi två till exempel, och då är en del måltider lite tystare än andra. Jag försöker att inte bli stressad av det utan bara omfamna tystnaden – inte kämpa för att hitta samtalsämnen. Däremot om vi t.ex. ska ut och äta på hemmaplan kan jag ibland ”spara” något till just det tillfället för att ha något roligt att ta upp under middagen. Sist när vi var ute tog jag t.ex. upp en stor jobbgrej som jag tänkt på under veckan och behövde bolla samt en fråga om hur vi ska göra med bebisen och förskola. Även nu till Paris har jag några ämnen på lager som blir roliga att ta upp på middagarna, t.ex.: Vad tusan ska vår unge heta? Och hur tycker du att jag ska göra med projekt X i jobbet? Och vad har D för förväntningar på mig som mamma? Tre frågor som leder till intressanta samtal.

Mitt tips är alltså: spara på lite ämnen ibland. Men också: våga prata lite mindre under veckorna på sms/telefon för att ha mer att prata om när man äter middagar ihop (om man anser att det är ett problem eller kan bli lite tråkigt). Och var nyfiken på din partner! Tänk att det är första gången ni är ute och äter, även fast du tror att du vet allt. Alla människor är i ständig utveckling, även din partner.

Puss!

  1. HM och ellos har också börjat med brudklänningar, ASOS har många fina, Ivy & oak också! By Malina gör många ”vanliga” klänningar i vitt som är superfina! När jag provade till mitt bröllop låg de flesta mellan 10-15 tusen, absolut inga 50.

  2. Till utlandssvenskan: Nu vet inte jag var någonstans du bor, men det kan ta lång tid att anpassa sig till en ny kultur. Det finns till och med en ”kurva” där olika faser sker under de första åren. Euforin du upplever i början byts ut mot ifrågasättande och sedan når man en slags acceptans. Eller så trivs man inte och åker hem.

    Jag bodde 5,5 år i Paris och det tog lång tid innan jag kände mig helt hemma där, samt kände att mina vänner hörde till den närmaste klicken. Mitt första halvår var dessutom väldigt krävande med ganska många tårar och nederlag.
    Jag kan dock känna igen mig i det du skriver om för så som du beskriver kände jag när jag flyttade till Kapstaden. Efter fyra månader insåg jag att jag hamnat i en depression vilket påverkade min fysiska hälsa och gjorde det svårt att bygga djupa relationer. Till slut valde jag att säga upp mig från jobbet och åka hem tidigare. Jag skulle varit där i ett år minst men det blev ”bara” 5 månader. Nu är din situation annorlunda, men jag förstår känslan av att kanske ta fel beslut. Det kändes som ett nederlag och misslyckande först men i efterhand så har jag förstått att det snarare var modigt av mig att ta beslutet att satsa på min hälsa.

    Det jag vill säga med detta är att du måste nog fundera över om du kan och vill göra någonting åt din situation, eller om det faktiskt är så att du hellre lämnar den. Min situation i Paris blev bra till slut medan jag inte var stark nog mentalt för att orka förändra min situation i Kapstaden.

    Kanske kan du hitta fler likasinnade vänner genom någon organisation, t ex. Svenska Handelskammaren om det finns där, gå med i ett gym, börja på en fritidsaktivitet. Kanske prata med någon där eller hemma som kan verka som mentor? Kan du ta en paus och åka hem ett par veckor? Då blir det lättare att få distans till tillvaron och i slutändan brukar jag tycka att magkänslan vägleder en rätt.

    Jag önskar dig all lycka till! <3
    Kram,
    Christine

  3. Jag såg att scholl lanserade ett par stödstrumpor i strumpbyxmodell för ett tag sedan som såg ut som vanliga nylonstrumpbyxor typ (på reklamen i alla fall….). Kanske värt att kolla upp! Kram

  4. Jag skulle vilja slå ett slag för att hyra sin brudklänning. Finns såå mycket att välja på och den justeras så att klänningen sitter precis som den ska. Visst kan det vara lite roligt att få äga sin brudklänning, men helt ärligt lär man ju knappast använda den igen. 🙂

  5. Jag håller verkligen med om att det är respektlöst att alltid vara sen och inte förstå att andra har tider att passa! Till exempel kan man ha bestämt att man skall äta lunch med någon och så har personen inte ens vaknat vid utsatt tid och dyker inte upp. Då tycker jag att man ska skriva att det var den timmen man kunde avvara och att man inte kan ses senare, så att personen verkligen fattar att tider är till för att hållas.

  6. Det här med tidsoptimism som ett personlighetsdrag: håller med dig alltså! Min killes familj är dock sådana och man får alltid vänta på dem, de är alltid sist. Jag håller på att kapitulera varje högtid och när som hela familjen är samlad 😊😊😊😊 Det knepigaste är nog att de typ tycker att det är komiskt att man kan vara så långsamma som de är. Jag blir bara galen och får profylaxandas för att behålla mitt förstånd. Haha!

  7. Till utlandssvenskan: Jag kan verkligen tänka mig in i din situation. Jag har själv bott utomlands i omgångar och nu när jag bor i Sverige och pluggar har jag insett hur mycket mina fastlåsningar vid vissa idéer har fått styra mina val. Vissa av de valen som jag har gjort har inte varit de bästa för mig, har jag insett i efterhand. Det hade på vissa plan blivit bättre om jag gjort annorlunda och inte valt utifrån en idé som jag var fastlåst vid. Hade jag fått välja om nu, hade jag gjort helt annorlunda. Jag tycker att du skall fundera på vad det är som får dig att fortsätta studera vid det utländska universitetet. Kommer anledningen till att du pluggar där att spela någon roll om tjugo år? Om du kommer fram till att det är värt det att stanna kvar utomlands, tänk då att du är där för att plugga i första hand och att det är en bonus om du trivs. Så försöker jag tänka. Det är ju inte säkert att man trivs bättre någon annanstans.

  8. Till utlandssvensken:

    Hej! Jag vet inte vart i världen du bor men jag bor i Melbourne sedan fyra år tillbaka (jag är 24) och har läst en utbildning på universitet hemma i Sverige före jag flyttade hit och läser nu även på universitetet här (jag tar examen i November månad, äntligen!).

    Precis som någon skrev här ovan tar det väldigt lång tid att vänja sig vid en ny kultur – oavsett hur lik eller olik den är Sveriges. Jag tror att många som ”flyttar” utomlands för en kortare tid ofta skapar en bild av att det är så lätt medan för någon som faktiskt flyttar för en längre tid/permanent är det inte riktigt samma sak (jag bor själv här permanent idag och de mentala utmaningarna är fortfarande många). Det första året utomlands var för mig framförallt glädje och nyfikenhet, allt är nytt och spännande och man tänker ofta inte så mycket framåt. Början på det andra året var tufft, jag saknade mina nära vänskapsrelationer hemma i Sverige och var trött på att konstant behöva anstränga mig så mycket och kasta mig ut för stup – men sen vände det helt för mig. Mot slutet av det året hittade jag hem i mina vänskapsrelationer här i Melbourne och började känna mig trygg i det tjejgäng jag byggt upp. Kort och gott, det jag försöker säga är att livet tar tid ibland. Jag har varit här i fyra år nu och bygger fortfarande mina relationer på djupet. Vissa dagar känner jag mig ensam, saknar mina föräldrar och önskar att jag kunde krama vänner hemma. Men samtidigt så har jag byggt ett liv här som jag älskar helt på mina egna premisser. Jag har min Australienska pojkvän sedan några år tillbaka, de bästa vännerna jag någonsin kunnat önska och jag trivs otroligt bra med den livsstil de lever här i Australien (men har också tagit med mycket av ”mitt Sverige” hit i form av traditioner, saker etc. – något som verkligen har hjälpt mig).

    Jag vet att din situation är annorlunda jämfört med min då jag hela tiden varit säker på att jag vill stanna men jag hoppas att det hjälper lite att veta att alla går igenom väldigt låga dalar när de bor utomlands. Sen är det också viktigt att komma ihåg att en flytt hem till Sverige inte är ett nederlag. Du vågade flytta till ett annat land! Du vågade börja studera utomlands! Du har sett och upplevt saker som väldigt många aldrig någonsin kommer att få se! Det mod du byggt upp tar du med dig vidare i livet om du väljer att flytta hem till Sverige, kom ihåg det <3

    Om du har möjlighet skulle du kunna åka hem till Sverige på ditt nästa skollov i några veckor för att se hur det känns att vara hemma. Jag åker till Sverige i minst 3-4 veckor varje år (för mig är det ett måste) och har tur nog att ha föräldrar som har möjligheten att resa till Australien. Att veta att jag får komma hem varje år är något som gör mig väldigt lycklig och mina första resor hem hjälpte mig också när det kom till beslutet kring om jag ville stanna i Australien eller inte (att resa hem ger en ganska snabbt en god magkänsla kring vart man vill bo – något jag vet att mina tjejkompisar tycker också).

    Ps. En stor hjälp för mig genom mina toppar och dalar har varit att min bästa vän här kommer från England och att hon också har flyttat hit permanent. Att ha någon att prata med som går igenom liknande känslor som dig hjälper väldigt mycket när det är som tyngst. Om Svenska Kyrkan finns där du bor skulle du kanske kunna gå genom dem? Svenska Kyrkan här i Melbourne fungerar mer som ett Svenskt Community än en kyrka, de har lucia-firande, Svensk julmarknad, Svensk Shop och träffar för alla olika åldrar. Det kan också vara värt att gå med i Facebook-grupper för Svenskar som bor i samma område som dig och slänga iväg en fråga om någon vill ses på en kaffe eller ett glas vin!

    Hoppas att allt löser sig och kom ihåg att oavsett vad du bestämmer dig för att göra så är du grym! xx

  9. Hej Michaela!

    Tack för en fin blogg! Jag har en fråga till Frågor med Forni jag hoppas att du, eller någon annan av dina läsare, vill diskutera 🙂

    Hur viktigt anser du/ni att det är med ett intellektuellt utbyte i en relation?

    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 5 år och relationen är väldigt fin och trygg. Jag älskar honom men jag saknar verkligen det intellektuella utbytet. Jag har en femårig akademisk utbildning bakom mig och min sambo är hantverkare. Han har massvis med kvaliteter jag saknar och jag ser upp till honom i många avseenden. Men jag känner att jag börjar störa mig mer och mer på att han är ”osmart”, inte tänker längre än näsan räcker och saknar driv och ambitioner. Jag försöker få det intellektuella utbytet från mina vänner, men ibland vill jag kunna diskutera karriärval och andra djupare frågor med mannen jag lever med. Hur tänker du kring det här? Hade du varit nöjd i en relation där du är uppenbart ”intellektuellt överlägsen”?

  10. Apropå tjejen som skrev om att snacket gick trögt mellan henne och hennes kille och jag har världens bästa tips: köp Värvet-spelet av Kristoffer Triumf och ni kommer ha så spännande samtal! Dra ett kort, svara och ställ följdfrågor. kommer lära dig nya saker om dig själv också, jag lovar!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi