Jag har funderat lite på det där med ”Baby Blues” efter att bebisen har kommit. Jag har många tjejkompisar som har berättat om deras baby blues och depressioner efter förlossningen eller under den första tiden som mamma. Det är ett sånt ämne som bubblar upp så fort någon lyfter på locket, men som annars kanske är lite tabubelagt (tyvärr).
Jag har bestämt mig för att lyfta diskussionen här i bloggen och vara ärlig med mina känslor kring första tiden som förälder. Eftersom jag är högkänslig är jag förberedd på en känslostorm som kommer ha höga toppar – men eventuellt kanske låga dalar. Jag vill inte bli rädd om de känslorna kommer, eller känna att det är något fel på mig. Så oavsett om jag får baby blues eller befinner mig på rosa moln, lovar jag att vara helt ärlig med alla mina känslor här inne – som jag alltid är.
Om det är något jag har förstått, så är det att ingen förälder älskar sitt barn mindre än någon annan. Alla mammor älskar sina barn, så är det, det sitter i benmärgen på oss. Baby blues eller förlossningsdepression orsakas av andra faktorer, det kan vara en tuff förlossning, att amningen inte går som planerat eller att man är så orolig över den här späda lilla människan så att man blir utmattad och helt förstörd av alla känslor.
Eller så är det bara hormonerna som går bananas. Jag har en vän som hade en fin förlossning, bra amning och blev förälskad i sitt barn i samma sekund som hen kom – men hon drabbades ändå av baby blues. Hennes bebis var bråkig, gillade inte att sova och satt som ett plåster på henne vilket inte gav henne någon möjlighet till att komma ner i varv – någonsin. Det var fullt ös dygnet runt och det tärde på välmåendet hos min vän. Fullt naturligt. Jag tror inte att hon förstod exakt vad det var hon tog sig igenom just då, men vi har pratat om det i efterhand och när hon såg tillbaka på det blev det så tydligt för henne.
Jag tycker det är så viktigt och modigt med alla mammor som vågar prata om de negativa känslorna, för det behövs! Ingen vill känna sig ensam i jobbiga tankar och känslan av att det är helt normalt är väldigt trygg i en sån situation, kan jag tänka mig.
Jag undrar om ni som läser har varit med om baby blues eller förlossningsdepression och hur det kändes för er? Samt om någon har tips på hur man kan hantera dessa känslor?
Det går ju inte att förbereda sig på hur det kommer vara, men ett tips jag har till andra som är gravida är att prata med er partner om det här ämnet! Eftersom jag är en HSP-människa så kände jag att det var viktigt att prata med D om det här så att han förstår vad det är som händer om jag blir ledsen när vår lilla älskling kommer. Jag vill inte att han ska bli orolig över att jag inte kommer kunna vara en bra mamma, att jag har ångrat mig eller sånt utan att han förstår direkt att det är fullt naturligt med baby blues – och att det går över.
Av alla mina tjejkompisar som har haft olika typer av depressioner i samband med bebisens ankomst är det ingen som har haft en långvarig depression eller att det inte gått över. Alla har blivit ”sig själva” igen, men det krävs tid och förståelse för att komma dit.
Om du är gravid eller har barn vill jag rekommendera dig att teckna en gravid eller barnförsäkring som hjälper dig vid oförutsedda händelser. Det finns mer information om försäkringarna här (klick!). Jag har tecknat en gravidförsäkring hos dem och känner mig väldigt i vårt val. Läs på om vad de erbjuder och gör de valet som känns bäst för dig! Jag hamnade i en tråd på Facebook där en kvinna hade frågat om tips som gravid, och då var det väldigt många som rekommenderade en gravidförsäkring som känns trygg och kan hjälpa till om det behövs.
Kom ihåg att teckna en försäkring för ditt barn, Moderna Försäkringars barnförsäkring
har högsta betyg hos Konsumenternas Försäkringsbyrå.
I samarbete med Moderna Försäkringar
Först, jag tycker att du verkar vara en så fin, varm och klok person. Och grattis till bebis ❤ jag är så glad för din skull! Att våga prata om nedstämdhet och depression i samband med att få barn är SÅ viktigt! Jag hade en fantastisk förlossning och mötet med min son var den största mest omedelbara kärleken! Han visade sig vara nästan lika krävande som ljuvlig samt hade känslighet mot mjölkprotein och ägg. Det var helt okej för mig, vilket absolut inte är någon självklarhet. Men jag hade plötsligt superkrafter. Det känns fint. Däremot var jag djupt deprimerad, utan att riktigt våga erkänna det för mig själv eller någon annan, under graviditeten. Jag grät mycket, hade mycket odefinierbar ångest och försökte bla få min kille (som är världens finaste) att lova att lämna mig om jag inte blev bättre. Jag skuldbelade mig själv för allt, bla att jag gjorde honom ledsen med min ledsenhet. Jag önskar ingen att ha det så och jag önskar att jag hade kunnat njuta av min graviditet. Med detta vill jag egentligen bara säga att det är viltigt att även lyfta att depression relaterad till att få barn kan inträda innan barnet kommit! Ps efter förlossningen bytte världen filter på något vis. Jag, som generellt är en glad person, kunde se klart igen. Kram!
Jag har inte själv fött barn men har jobbat som mödra-barnhälsovårds psykolog i snart 8 mån. Det är precis som du skriver, vi kan aldrig veta hur det blir, eller hur vi kommer att må. Men, mina tips är att bunkra upp med mat hemma, ha hämtmats menyer redo och framförallt SOV när tid ges. Vilket kan vara så himla mycket svårare än det låter!!! Och se till att, om ni är två föräldrar, att ni peppar och stöttar varandra och hjälps åt att inte bara se till barnets behov utan även era egna!! Det är så svårt i början, för ni känner ju inte eran nya familjemedlem och som med alla relationer tar det lite tid innan vi kan hitta den där härliga känslan när vi har lärt oss hur vi alla fungerar tillsammans.
Jag fick en ”high need baby”. Han sov knappt, skrek i vagnen, skrek i bilen, skrek om han överhuvudtaget blev nedlagd från min famn (i vaket och sovande tillstånd). Så jag hade typ noll tid för mina egna behov första året. Att aldrig kunna gå på toa i lugn och ro, duscha, äta eller sova utan avbrott. För en introvert hsp-person med stort behov av egen sfär, så påverkade det måendet väldigt negativt. Nu efter ett par år är barnet fortfarande intensivt och aktivt och överkänsligt, så vi är ganska begränsade och isolerade. Så kan det också bli, men vill inte skrämmas! Utan vill bara säga att om du får samma, så är vi en hel hög med knäckta mammor och pappor som kommer förstå dig om du kommer vara trött och sliten, och kan stötta. Och du kommer överleva det också. <3
Gick igenom en väldigt tuff period efter att min son föddes. Älskade honom från första sekund men han var ett väldigt jobbigt barn som skrek i princip hela tiden. Det resulterade i att jag aldrig fick vila och mest grät pga att jag kände mig otillräcklig. När jag började ha tankar på att skada mig själv och barnet så tog jag kontakt med bvc, dom var extremt förstående och tog det väldigt allvarligt från första sekund. Fick tid för samtalsterapi samma vecka och började äta antidepressiva. Det som hjälpte mig mest var att jag hade en väldigt stöttade partner som tröstade både mig och bebis när vi grät om nätterna, föräldrar som ställde upp i tid och otid och att sjukvården tog tag i det direkt. Tog väl en sex månader men sen blev allting bra och nu vet jag hur fantastiskt det är att vara förälder. Tråkigt nog så tar det emot att skaffa ett syskon, just pga det här
Jag var ”arg” på min dotter när hon föddes. Allt gick så bra fram till hon skulle ut. Och det gick också egentligen bra, men jag blev chockad och det var svårt att krysta.
Så. Jag kunde inte ens titta på henne. Min sambo tog henne och han trodde länge att jag inte kunde titta pga blod och sånt, men så var det inte.
Jag kände mig arg och besviken.
Och det tog tid innan det klickade. Kärleken dröjde. Och det var jäkligt jobbigt.
Från att ha önskat barn så länge, varit nedstämd över att inte ha ett barn, till att faktiskt få ett och känna… inget.
Jag tror baby blues är något nästan alla får och som går över av sig självt efter någon vecka och kommer de första veckorna, men depression är något mer allvarligt man behöver söka hjälp för. Jag har haft babyblues med båda mina barn och en helt vidrig förlossningsdepression med mitt första. Fick hjälp tillslut och blev frisk efter väldigt lång tid. Bearbetade och fick preventiv hjälp inför min andra för att minska risken att hamna där igen – och så lycklig jag är att jag slapp det. Vilken fin föräldraledighet jag fick ha den här gången <3 Mitt tips om du är det minsta orolig för att få det är att redan vid första hembesöket från BVC be att få en psykologtid via dem (eller boka in möte med din vanliga)! I bästa fall går du dit och har det inte och i värsta fall får du ändå hjälp. Kram och lycka till med bebisen! <3
Correct.
I have two girls (12 and 15), and baby blues is what most of new mothers should/would expect, i.e, 3-7 days after birth, exess hormones will leave your body, resulting in ”baby blues”. This will normally last a couple of days. ”Normal” feelings; ”what have I done”, I cant take care of this baby”, ”too much responsibility” etc, overwhelming feelings.
I have never met a mother who did not experience this in any type of way. A way to cope with these feelings; to know that you are hormonal and that this too shall pass.
Post natal depression is something else entirely.
Alltså för att redan ut begreppen lite. Baby blues och förlossningsdepression är helt olika saker. Baby blues får så gott som alla och det är främst hormonellt. Står om det i nästan alla böcker om förlossning/första tiden med bebis och de tar också upp det hos barnmorskan och sedan på bb.
För mig var det som att sväva på moln en sekund och vara fullständigt förstörd nästa. Det får man nog oavsett om det varit en bra/dålig förlossning eller tuff eller lugn tid i början. Nära till tårar, skratt, oro, ångest, glädje på samma gång 🙂 är som att känna sig helt oberäknelig 😂 håller i sig några dagar, veckor och går sedan över. Baby blues är så vanligt och så naturligt. Svårt att påverka men jobbigt.
Depression efter förlossningen går inte över på amma sätt, är mycket allvarligt och för det ska man söka hjälp och vård.
Tack för att du kommer vara ärlig om hur du mår när bebisen kommit. Känt mig ensammast i världen med min fl-depression och alla influencers som får barn och verkar må SÅ bra (iaf utåt). Det som hjälpte mig var sjukskrivning, terapi och antidepressiv medicin.
Hej! Jag undrar på vilket sätt tankarna kring baby blues är kopplat till försäkringen? Jättebra sak att skaffa ofc, men då tillståndet är hormonellt hjälps man ju dessvärre inte av rationella lösningar så som en försäkring kan hjälpa en med, eller ingår det någon form av psykologiskt stöd i nämnda försäkring?