*
HERREGUD har ni sett denna från Aftonbladet som en läsare skickade till mig härom dagen?
Lilla Harry föddes i v. 22 och vägde 445g och var 29cm lång. Han kämpade på och klarade sig – vilken liten krigare!
Men vad overkligt det känns att min bebis skulle se ut sådär nu. Eller rättare sagt, att han ser ut sådär fast på insidan. Att det där är det jag har i min mage, det som gör att den växer och rör på sig och står ut?
Kollade ner på magen när jag såg den här bilden och bara ”å herregud”.
Måste även säga att jag överöstes av en stor dos kärlek till min kropp när jag förstod detta. Det är lite knepigt att se kroppen förändras, men när jag inser vad det är min kropp skapar och bär på blir jag otroligt ödmjuk och gråtig. Vad fantastiskt det är att min kropp tillverkar vårt älskade barn. Tack tack tack kroppen för att du gör det, ska inte tänka onda tankar om dig mer ♥
Pst… ett litet tips: i vår podd under avsnitt 75 pratar jag lite om den komplexa relationen till ens kropp under graviditeten. Lyssna om det är något som du också har funderat på som gravid! Avsnittet finns här eller så söker du bara på Forni & Hamilton i närmsta app!
Tack för att du delar med dig av tankarna kring kroppen. ♥️ För mig har det också varit komplext och jobbigare än jag trodde. Jag är såklart supertacksam och imponerad av min kropp, som skapar ett liv, men jag känner mig inte som mig själv riktigt. Jag trodde nog jag skulle gå upp mindre i vikt under en graviditet än vad jag har gjort (har BF idag!!!) och det har gjort att jag varit lite ”besviken” på mig själv under hela graviditeten. Jag kämpar på och försöker välja tacksamhet och att vara snäll mot mig själv så ofta jag kan! PUSS!
Det där är typiskt sådana tankar vi kvinnor har under graviditeten. Jag har också tänkt så – att jag ibland önskar att jag skulle gå upp mindre än vad jag gjort eller haft en annan typ av mage. Vilket är så sorgligt för egentligen borde man älska sin kropp oavsett. Vi får båda jobba på vår self love <3
Jag älskade min kropp under graviditeten! Jag kände mig fin och härlig! Jag tog mycket bilder på magen, trivdes med att framhäva den med kläder osv.
MEN efter förlossningen….under första året efter vår dotter föddes var jag så besviken på min kropp. Den passade liksom inte mig längre. Ingeting i garderoben passade, jag var otränad och gravidkilona vägrade släppa taget. Det som händer alla influensers (att magen är platt, alla kilon är borta och man är snyggare än innan graviditeten på 7 dagar, haha) Det är liksom tabu att inte älska kroppen för det fina den givit en…men jag älskade den inte!
Det förstår jag! Hur man känner för sin kropp är nog sjukt individuellt för varje person och varje graviditet. Jag försöker att älska och uppskatta min kropp, det är kämpigt ibland men jag gör mitt bästa. Stor kram!
Fattar vad du menar! När jag var gravid läste jag något liknande om en för tidigt född bebis och veckan den lilla var född i var samma som jag då var i. Så galet att se en bebis på utsidan och tänka att en ”likadan” ligger i ens mage 🙈❤️
Ja det är verkligen surrealistiskt och fascinerande. Jag blir helt blödig varje gång jag tänker på lilla Harry och att jag har en sån inuti mig, så otroligt mäktigt <3
Intressant hur vår kroppar förändras under graviditeten. Och intressant hur individuellt det är. Jag är en typsik ”normal”-kvinna. Varken lång eller kort, tjock eller smal, vältränad eller icke vältränad. Jag är så medium man bara kan vara. Har ingen speciell kost eller levnadssätt. Jag blev gravid med mitt första barn 2017 och var inställd på att min graviditet skulle se ut som dem generellt gör. Men icke… Jag fick i princip INGEN mage. Jag vet att fitnessmodellen Sarah Stage var på tapeten när hon var gravid och blev så kritiserad över att hennes mage var så liten när hon var höggravid http://livestush.com/sarah-stage-9-months-pregnant-ready-new-bundle-joy/, min mage var typ hälften av hennes storlek när jag var 40+1 veckor gravid och åkte in på förlossningen. När barnet var fött så var magen HELT PLATT, samma sekund som han kom ut så var alla spår av graviditeten som bortblåst och min vikt var mindre än när jag blev gravid. Skönt kanske de flesta kvinnor tänker… Men jag själv kände mig lurad på min egen graviditet. Jag fick aldrig känna mig speciell och gå runt och vara gravid så alla kunde se, det syntes aldrig att jag var gravid. Och även fast att det var skittungt de sista veckorna och allt värkte, så var det ingen som gav mig förstående leenden eller lät mig sitta ner på bussen osv… för jag såg ju ut som vilken pigg ung kvinna som helst haha. Och efter förlossningen så kändes det så skevt i min hjärna. Nu sitter jag här med en bebis, men på min kropp finns det INGET spår av att jag har varit gravid. Det var förvirrande. Under hela graviditeten kunde jag inte riktigt in att jag hade en bebis i magen, för det syntes ju inte. Och samma sak efter att han hade fötts. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt, för det fanns inga fysiska ”bevis”. Hur galet det än låter så kan jag önska att jag också fick en ”mamma-mage”, lite bristningar eller vad som. För mig skulle det ha gjort processen och omställningen lättare.