Hej Michaela!
Tavlan som ni har i fönstret på ert kontor – var kommer den ifrån? Det är en abstrakt skiss av en kvinna, hoppas du förstår vilken jag menar.. 
Hej fina du
Jag vet tyvärr inte, vi har haft den på kontoret i tre år och det var inte jag som köpte den. Testa att fråga Petra!
Hej Michaela!
Stort grattis till er som väntar bebis, så glad för er skull<3 Ska bli så mysigt att få följa er resa!
Jag har en fråga till Frågor Med Forni som hade varit kul om du tog upp. Jag upplever att det är många runt omkring en genom åren som sagt och säger ”när det är lätt är det rätt” vad gäller kärleksrelationer. Jag personligen tycker att det är lite farligt att säga så då det kan skapa onödiga tankar hos andra som kanske gör att man blir osäker i sin relation. Självklart ska man inte vara i en relation man tar skada av eller mår väldigt dåligt i men jag tänker utöver det så kan det skapa en otrolig press och stress, tycker man ska respektera att alla är olika. Jag vet att mitt eget förhållande inte var det ”lättaste” i början då man fortfarande inte kände varandra fullt ut och kämpade lite med kommunikationen. Idag är jag supertrygg och säker i min relation och en sådan kommentar skulle jag slå bort till skillnad om jag hade fått höra den precis i början av min relation. Så nu till min fråga haha, hur tänker du kring detta? Har du varit med om sådana här typer av kommentarer själv? Vill minnas att du sagt att du och D hade en lite skakig början av olika anledningar. Så nyfiken på att höra hur du tänker! Kram
Hej fina!
Tack snälla!
Hehe ja jag håller inte med om att lätt nödvändigtvis inte måste vara rätt. Jag har vänner som har haft det hur härligt som helst i starten för att sen totaltdöda förhållandet efter några månader. Sen har jag också vänner som har haft det lätt från start – och fortfarande är tillsammans många år senare. Jag tror alltså inte att det är en indikator på att en relation kommer gå bra bara för att den är lätt i början – precis som att en relation inte behöver bli dålig för att den hade en dålig start. Att utgå från att ens relation är individuell är nog det klokaste man kan göra! Jag vet flera personer som sagt ”Är det lätt så är det rätt” när de träffat någon men där förhållandet har gått åt skogen vid ett senare tillfälle.
Att lyssna på sin egen magkänsla är nog det bästa man kan göra. Det gjorde jag och det blev toppen. Även om folk runtomkring kanske var lite tveksamma till om det skulle bli något – det var ju inte lätt precis. Kanske just det som gör vår relation så stabil idag 🙂
Kram!
Hej! Här är en fråga till Frågor med Forni, om du vill ha med den såklart
Först och främst, stort grattis till graviditeten. Jag har följt dig i 11 år och blev sååå sjukt glad och taggad, can’t wait att få följa just dig i den här resan!!!
Jag är ungefär lika gammal som du, ett år äldre, och har tänkt i några år på ”skaffa barn eller inte”. Min kille vill gärna, och jag vill väl egentligen, men kommer aldrig till den där punkten som du pratade om i podden där man känner sig så sjukt redo och längtar efter att få bli tre.
Jag undrar om det kanske är så att jag är en sån som inte vill ha barn egentligen, för jag vill INTE bli tre. Jag älskar att vara ensam med min kille, älskar våra resor och helger ihop, och är LIVRÄDD för förändringen. Vill stå där med en drink i handen, sminka mig med härlig musik i bakgrunden och göra mig redo för en kväll på stan i en spännande stad/semesterort/osv. Och ja man kan resa med bebis, men det blir ju helt klart mindre avslappnande, mindre sex, mindre sena kvällar med gott vin och bra snack osv.
Så min fråga till dig är om du är orolig över något sånt här? Och om inte, har du nåt tips på hur jag kan tänka för att sluta noja över dessa saker? HELP :))) Jag t ex är orolig att jag ska känna mig begränsad eller inte känna samma livskvalitet och kunna göra lika härliga grejer, åka på samma typ av resor, kunna ligga lika mycket osv. Jag vill ju ha barn för att jag vill ha en familj i framtiden och jag vill ha en liten miniversion av oss och allt det där. Men jag längtar inte efter att bli en till i familjen, hade kunnat vara ensam med min kille för alltid och bara fortsätta leva ett härligt liv ihop. Samtidigt som jag får ryck ibland och bara vill göra en bebis nu!!! Frågar dig eftersom jag beundrar er relation så mycket, känner verkligen igen mig i den och hur mkt ni älskar varandra och hur härligt ni har det ihop.
Ursäkta längsta frågan nånsin… stor kram, och från mitt hjärta tack för att du tar dig tid att svara på våra funderingar och oroligheter.
Hej fina du
Först och främst så tycker jag att du fick så bra svar i kommentarsfältet när du ställde frågan – blir SÅ glad när vi hjälper och stöttar varandra i kommentarsfältet. Det här blir en så fin och trygg plats då.
Tyvärr kan jag inte säga att jag känner igen mig i det du beskriver just nu. Vi hann längta efter att bli föräldrar, känna på det, fundera och sedan vara helt redo när det blev dags. Så de tvivel du beskriver finns inte inom mig utan jag är bara förväntansfull och redo.
Däremot har jag känt igen mig i dina tankar och då väntade jag helt enkelt. När vi först träffades trodde jag att jag skulle vilja ha barn runt 25, men när jag var där kände jag mig inte alls redo. Så jag väntade helt enkelt in rätt tidpunkt. Några år senare kom jag på mig själv med att känna mig redo, men lät även det gro lite innan jag beslutade mig för att prata med D om han var på samma bana.
Mitt enda råd till dig är att inte stressa fram en bebis. Om man inte är redo behöver man inte skaffa barn tycker jag. Jag har sett exempel på människor som skaffar barn för att det är dags rent åldersmässigt eller för att alla andra gör det och i vissa fall har det blivit lite fel och kanske gått lite för fort. Och det är inte roligt att sätta ett barn till världen som man inte är redo för – varken för dig eller barnet. Med det sagt finns det såklart par som råkar bli gravida eller skaffar barn trots lite tvivel och så blir det ändå HUR bra som helst – det kan man såklart aldrig veta! Men jag är en realist och tycker att barn är ett enormt ansvar, så personligen tycker jag att man ska vänta tills man är redo och inte chansa på att det blir bra.
Det är min personliga känsla och så jag har valt att göra – men har full förståelse för att andra gör annorlunda!
Sist men inte minst – man behöver inte skaffa barn. Föräldrar ska alltid skrika ut till omvärlden att ”det är det här livet går ut på!!!” och det är ju såklart det för den som säger det – men det behöver inte vara ett kvitto på att det är rätt sätt att leva för alla. Jag är övertygad om att allas väg till lycka är individuell och att för vissa personer innehåller vägen till lycka inte att skaffa barn utan att förgylla livet med andra saker. Man får välja själv och det är okej vad man än väljer – så länge det känns rätt för en själv. Jag visste att jag ville ha barn, men jag är också övertygad om att livet går att leva riktigt magiskt även utan barn.
Stor kram och lycka till med alla känslor, tankar och funderingar. Kom ihåg att du inte behöver stressa fram beslut! Ofta kryper rätt svar fram när man minst anar det.
<3
Hej Michaela!
I och med miljön och allt som hör till känner jag verkligen att jag skulle vilja resa mer inrikes. Du som fått testa en hel del härliga hotell och aktiviteter i vårt avlånga land – har du några tips? Allt ifrån en weekend till ett härligt ställe att besöka under sommarsemestern! Alla tips uppskattas! Kram
Hej finis!
Men så härligt – jag går i samma tankebanor!
Två tips på ställen jag inte besökt men har på min personliga ”vill se”-lista:
1. Vandra i Lofoten i Norge. Bila över till Norge och sen köra flera dagar av vandring, natur, mysiga hotell och häftiga upplevelser. Vill verkligen göra detta!
2. Falkenberg Strandbad eller Ystad Saltsjöbad – ser såååå härligt ut!!!
Fem tips på ställen jag har besökt och varmt kan rekommendera:
1. Gotland! Drömstället! Följ Elsa Billgrens blogg för att få alla tips.
2. Västkusten – herregud så vackert det är. Jag älskar Grundsund, Fiskebäckskil, Fjällbacka osv. Det är Sveriges Portofino-kust!!!
3. Skåne på sommaren är ren magi. Dessutom är det så nära mellan alla fina städer. Helsingborg och Lund är två favoriter!
4. Öland!!!
5. Båstad och Torekov är så himla mysigt – undvika Tennisveckan om du vill ha lite mer lugn, eller pricka in den om du vill ha lite mer drag.
Hej! Här kommer en fråga till frågor med forni.
Om inte allt för länge ska jag på bröllop, en familjemedlem som ska gifta sig. Jag skulle gärna hålla ett tal men har aldrig gjort! Vad ska man tänka på? Vad ska man ta upp i talet? Långt/kort? Snälla ge mig allt du kan 😀
Alltså, frågan om att känna sig redo för barn. Känner så igen mig. Någon som vet vilket inlägg den frågan kom under? Vill också läsa kloka svar 🙂
Samma här!
Jag med! Kanner igen mig sa mycket i tankarna hon beskriver. Sedan ar jag 33, nastan 34, vilket tyvarr gor att jag rent biologiskt kanner mig stressad att vill jag ha barn (och mojligtvis mer an ett barn) sa ar det dags att satta igang. Men det kanns tufft nar nagot i mig sager ”STOPP!!!!” bara vid tanken. Medan den andra sidan av mig sa garna vill ha familj i framtiden. Sa harligt att vi kan anvanda kommentarsfalt som dessa for att fundera tillsammans 🙂
Mina ödmjuka råd är dessa:
– Kom ihåg att bebisar – på gott och ont – växer upp till småbarn, skolbarn och till och med tonåringar, och du kommer att vara förälder, med allt vad det innebär, till den människan hela tiden. Kan du föreställa dig barnet i olika åldrar och vad ni ska göra tillsammans?
– Man måste inte tycka att alla andra ungar är härliga för att ha rätt att önska sig en egen.
– Våga vara ärlig mot dig själv om varför du är tveksam, och var tacksam över att vi idag (oftast) kan välja om vi vill ha barn eller ej.
– Vill du själv ta beslutet så måste du göra något aktivt (eller låta bli, hehe), annars kommer naturen förr eller senare att bestämma åt dig – kanske en oönskad graviditet, kanske oönskad barnlöshet. Fundera över hur du skulle ställa dig till om din sambo absolut vill/inte vill ha barn. Och över hur du (och kanske även han) skulle reagera över en ”hoppsan”-graviditet.
Jag var tveksam under många år och visste verkligen inte om jag önskade mig barn eller inte. Jag har beslutsångest gällande det mesta i livet, och att önska sig och då förhoppningsvis få ett barn är ju så definitivt. (Med desserter och handväskor kan man ju bara ta bägge… 😉)
För mig hjälpte det mycket att tänka på att graviditeten och spädbarnstiden bara är en liten del av det att bli förälder. Jag trodde länge att det var något fel på mig för att jag inte tyckte att spädbarn var ursöta – då är man väl inte mammamaterial? Jag kollade aldrig avundsjukt på andras gravidmagar eller barnvagnar, det verkade bara jobbigt. Däremot blev jag varm inuti när jag såg föräldrar i samspel med lite större barn, och insåg att det var det jag längtade efter. Nu är min dotter sju månader, och även om graviditeten och spädbarnstiden var mycket bättre och häftigare än jag kunnat föreställa mig, så tycker jag fortfarande att det blir roligare för varje dag – och ja, hon var (naturligtvis) helt underbar från första stund 💕
Lycka till, framför allt till alla er som är tveksamma!
Det är under inlägget https://michaela.forni.se/2019/02/22/80-ars-firande-michelin-restaurang-och-varldens-godaste-pastaratt/
Dock är svaren mest ”så kände jag med, men sen blev jag gravid/vaknade upp med barnlängtan och allt klaffade”, så tyvärr inte så många synvinklar på frågan. Hade gärna läst mer om personer som kanske tänkt att de ville ha barn men sen kände att livet de har nu är mer än nog och har valt bort barn.
Alltså Michaela! Gah! Du är helt jäkla briljant! Tack för dina kloka svar. Ska bli så roligt att hänga med på bebis-resan. Har följt dig sedan rar-tiden, och du är helt klart min favorit!
Ha en solig torsdag! Kram
Till personen bakom barnfrågan: Det är ju en jätteläskig grej att försöka få barn! Den där ”rätta” tidpunkten man kan gå och vänta på kanske inte kommer – just för att man kan känna lite rädsla och blandar ihop det med att inte vara redo. Vi kände att vi ville försöka och fick försöka ett gäng år innan vår bebis hamnade i magen genom IVF – väldigt efterlängtad, men under åren vi försökte kunde jag pendla mellan att vara skitledsen och att tänka att ”oavsett hur det blir så har vi det ändå fint ihop, bara jag och min kille”.
Jag tror däremot att man ändå bör längta lite efter den där framtidsbebisen, och det blir ju ett annat liv eftersom det kommer en ny liten person och man inte kommer vara helt själva längre.
MEN! Det blir vad man gör det till! Vår bebis är inte här än men jag tänker mig att vi kommer ta med hen på alla möjliga grejer och resor och inte se det som en begränsning. Ser fram emot att lära barnet allt vi kan och visa hen världen!<3 <3 <3
Tror att tavlan kan vara skapad av Elin Krönström?
Så kloka svar på dessa frågor!
En myt jag även blir trött på när det gäller relationer är ”när du träffar den rätta då vet du, då finns det inga tvivel”. Ja det kan säkert kännas så för många men tror detta bara lägger stor press på hur en ska känna från start. För mig, som är en person som ständigt har känselspröten ute och känner av alla situationer, var det inte alls glasklart från start när jag träffade min partner. Inget ”jamen wow där är han ju.” Tvärtom växte det med tiden och jag är idag helt säker på att vi kommer dela livet tillsammans. Tack för ett klokt svar på frågan Forni!
Haha – exakt så har det varit för mig också! Klart jag vet NU att det verkligen är rätt, men tvivlade absolut i början. Så sant haha. Ha en fin helg <3
Angående barnfrågan, jag känner exakt samma sak. Och hade det inte varit för att jag tidigare velat ha barn och med åldern mindre och mindre vill ha barn (är 30 år) så hade jag trott att jag bara är rädd.
Men nu vet jag, jag vill inte ha barn. I oktober gjorde min sambo slut med mig och jag tyckte väl att det var ett moget beslut. Hans dröm, bli en bra pappa. Inte min dröm.
Jag älskar att komma hem från jobbet en fredag, lägga mig direkt och vakna upp lördagmorgon, tyst och lugnt, dricka kaffe och samtidigt läsa bloggar i flera timmar. Jag älskar att vara fri. Ha tid för mig själv. Dra iväg om jag vill det och endast lägga energi på att älska mig själv. Kan lägga till att jag aldrig mer vill vara sambo igen. Jag har haft 3 sambos. Jag vet att jag trivs bäst själv, eller som särbo.
Jag är 30 år. Idag vet jag vad vill. Vem jag är. Jag älskar mig själv och jag ser fram emot mina kommande 70 år i mitt eget sällskap. Att fortsätta utvecklas. Tanken är kittlande och därför vet jag, att jag valt rätt väg.
Lycka till ni alla som tvekar. Vad kittlar er mest?
Hej Michaela!
Min syster tipsade om din blogg så hon såg att vi var i samma vecka 21! Vilket var kul och jag känner igen exakt samma tecken/smärtor som du så kunde inte låta bli att tipsa. Tränar normalt sett mycket (3-4 gng/v) har mått väldigt bra av det. Men de senaste veckorna (2-3) så har jag fått ont i ryggen, smärtor i buken och ilningar i fiffi. Näst intill att de var jobbigt att gå och sitta. Jag har nu vilat i 2 veckor och all smärta är borta. Jag har gått till sjukgymnast på undersökning och fått ett träningsprogram för hur jag ska träna i fortsättningen. Kan verkligen rekomendera! Iom att kroppen ändras så måste man tänka på mycket mer saker när man tränar, hålla upp bäcken botten och spänna magen/buken vid varje rörelse. Även i vardagen som varje gång man ställer sig upp från en stol, eller reser sig från sängen etc. Det här kanske du redan vet, men jag hade ingen aning om det så tänkte att de är lika bra att skriva. 🙂 Jag upplevde oxå när jag tränade som vanligt att det kändes bra i stunden men att smärtorna kom efteråt. De kan ju vara att kroppen lukras upp och man kanske inte klarar lika mycket som man tror. För mig känns det väldigt skönt att ställa om och träna andra saker, typ yoga och träningsprogram jag fick av sjukgymnasten. En grundregel är väl om det gör väldigt ont efter man gjort något så kanske man inte bör göra det. Det känns ju väldigt konstigt när man klarat allting innan och det är en liten omställning mentalt.
Hoppas allt går bra! Och super bra podd ni har du och Hamilton!