För tre år sen tog jag körkort! Vilken jävla bedrift det var. Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle ta körkort, flera vuxna kvinnor i min närhet har inte körkort så jag hade någonstans bara tänkt att jag skulle vara som dem. Det kändes självklart med en man vid ratten när jag växte upp.
Därför visade jag nog aldrig något större intresse för fordon när jag var liten, men jag vet inte om det även var så att ingen vuxen antog att jag skulle kunna ha ett intresse för det. Bilar ansågs vara en killhobby där jag växte upp. Jag skyller inte på någon i min familj eller omgivning för det här, det var bara så det var. Många år har gått sen dess och vi har kommit en lång väg när det kommer till jämställdhet.
En sak vet jag säkert, och det är att om jag får barn så kommer de att få samma inbjudan till lek oavsett kön! Det är väldigt viktigt för mig att mina barn inspireras till att våga testa allt, oavsett om det är något som går snabbt eller att leka med ett dockhus. Jag vill minnas att jag var ganska rädd för fart när jag var liten, och jag önskar kanske att jag på ett tryggt och pedagogiskt sätt hade blivit inbjuden i den typen av aktiviteter mer än vad jag tror att jag blev.
När jag var runt 20 år bestämde jag mig för att jag skulle ta körkort innan jag var 25 trots allt. När jag var 24 år började jag övningsköra, det var i december, och i mars tre månader senare stod jag med mitt körkort i handen ♥ Det gick ganska så lätt för mig att ta mitt körkort och det är nog för att det är så jag är som person. När jag vill något så gör jag det, jag är målinriktad på det viset. Från att aldrig ha suttit bakom en ratt till att hämta ut mitt körkort tre månader senare (jag tog manuellt körkort för er som undrar).
Jag minns att Kevin, min körskolelärare som även hade blivit min vän på dessa månader, sa åt mig att jag måste köra på egen hand efter att jag fick mitt körkort. Vi stod på en parkering i Sollentuna, jag rökte en cigarett och lovade att fortsätta köra bil. Att ta körkort är en sak, att lära sig köra bil på egen hand är en helt annan. Det handlar om övning – att köra mycket och ofta. Vilket var halvsvårt för en sån som mig, som bor i innerstan utan bil. Jag körde bil en handfull gånger efter att jag fick mitt körkort och jag gillade det inte, det var som att luften hade gått ur mig. Nu hade jag det där jävla körkortet men varken orkade eller hade lusten till att faktiskt köra och underhålla det jag hade lärt mig. Det rann ut i sanden och det var 100% mitt eget fel, att bli trygg i trafiken handlar om eget ansvar och jag tog inte mitt.
I tre år har jag gått runt med en ångestklump i magen för att jag inte kör. Hela köra bil-grejen har varit som ett trauma för mig, jag kan bli svettig bara av att tänka på att köra bil. Jag krockade lite lätt när jag gjorde min första egna körning och det satte nog spår i mig.
Ibland tänker jag på alla jordens människor som har körkort, och så tänker jag på hur lätt det verkat vara för alla andra. Jag kan nog säga att köra bil har varit bland det tuffaste jag har gjort. Intressant det där, hur en piece of cake för någon är så tufft för en annan, oavsett om det handlar om att gå på en dejt, hålla ett föredrag på scen eller köra bil.
I vintras tog jag kontakt med Kevin igen och frågade hur jag skulle bli modig och våga köra bil. Då berättade han för mig om konceptet ”körträning”. Det är alltså som att övningsköra men något man bokar om man redan har körkort och vill bli bättre på att köra bil. Körträning kan man boka antingen för att bli trygg i trafiken om man inte har kört på länge, som jag. Eller om man vill öva på något specifikt – fickparkering, parkera i garage, storstadskörning, körfältsbyte. You name it!
Jag och Kevin när vi körde ut till Arlanda härom veckan!
Jag träffar ofta människor som är sämre på något visst i sin bilkörning. Det kan vara vänner som bott i mindre städer som tycker det är läskigt att köra i innerstan eller någon som behöver tips på hur man fickparkerar. Om man känner så, kan man boka körträning med Kevin och så hjälper han en att bli trygg och lära sig det man har problem med! Antingen så sitter han med i din egen bil, eller så åker du med i hans bilar. Han har både manuell och automat.
För mig är det lite knepigt, för jag har inte möjlighet till någon bil, så därför kör jag extra mycket med Kevin för att bli trygg i trafiken. Jag kan nästan bli gråtig när jag tänker på hur bra han är på sitt jobb. Både när jag övningskörde för att ta mitt körkort, och nu tre år senare när jag körtränar, är han så jävla bra att det inte är klokt. Lugn, sansad, trygg, pedagogisk, utmanande. Varje gång jag kliver ur bilen efter en körträning sträcker jag på mig lite mer.
Oavsett om du går i tankarna att ta ett körkort eller redan har ett och vill ha hjälp med körningen, så vill jag varmt rekommendera er Kevin och Östermalms Trafikskola. Du kommer att bli så otroligt nöjd, det lovar jag dig!
Sist men inte minst – tack Kevin för ditt engagemang, visste inte att en körskolelärare kunde bry sig så mycket om sina elever.
Så skönt att höra att man inte är ensam!! Jag tycker precis som du att det känns obehagligt att köra själv även om jag haft körkort i flera år!
Jag tog körkort för 3 veckor sedan och jag har bara kört till o från gymmet och sedan kört runt för att få en egen kör vana och de är det alla säger att de är bra att bara köra.
jag hoppas de går bra för dig också
Louise – och DU gör helt RÄTT! Det är precis så man ska göra. Kör, kör, kör, lite hit, lite dit (bokstavligen)! Man kan liksom inte bara ta pianolektioner men aldrig öva själv däremellan.
Det kommer att gå bra för dig Louise!
(sen att det är kontraproduktivt att köra till ett gym, istf att bara löpträna, är ju en helt annan fråga 😉 )
Vilken fin bild på dig<3
Jag känner igen mig så mycket, tack för det här inlägget! Skönt att man inte är ensam. Nu är det JAG som börjar öva!
Måste även tacka för otroligt kvalitativa samarbeten senaste tiden, de håller nästan bättre nivå än dina vanliga inlägg haha! Du är verkligen duktig på ditt jobb. Stor kram!
Fantastiskt inspirerande inlägg, nu ska jag fasiken ta det där körkortet. Tack för bra innehåll i bloggen, alltid inspirerande. Kram och lycka till med körningen!
Vad överraskad jag blir! I Finland tar typ alla körkort direkt, såväl kvinnor som män och har aldrig tänkt tanken att det är en killhobby eller att bara ”pappan i familjen som kör”. Och då tog jag körkort redan för 20 år sedan 🙂 Wow, trodde Sverige var mer jämställd än så!
Jag är 33 år och har fortfarande inte körkort. Bodde i en cykelvänlig stad i 24 år, sedan i Paris (där jag verkligen inte ville köra, haha!) så det blev aldrig av. Nu börjar jag däremot bli sugen på att ta det där förbannade körkortet. Synd att det är så himla dyrt bara :/
Så olika man är, jag älskar att köra bil och blir nästan upphetsad när jag är vid Triumfbågen där det är (typ) 8 avfarter ur cirkulationsplatsen! Har bara varit där som promenerande turist, dock…
Precis ett inlägg jag behövde! Tog körkort för 13år sen!:/ o knappt kört på 10 år. Bor nu i Stockholm och min man får köra runt mig överallt. Känns så frustrerande men blir kallsvettig o får hjärtklappning av tanken på att köra bil. Ska absolut boka körträning!,
+1
Jag håller inte med er som kommenterat att det inte handlar om jämställdhet.
Sanningen är ju att vi uppmuntrats av både föräldrar, lärare eller andra vuxna, till olika typer av lekar som små barn beroende på kön. Som Michaela skriver är fart, tävlingar och sport något som killar instruerats för. Där med bl.a bilar, leka krig med pinnar, fotboll. Att vara stökig är ”bara så killar är”.
Medan tjejer uppmuntrats till att leka lugnt, städa undan, ta hand om dockor eller kanske pyssla.
Även om dessa skillnaden har blivit bättre, så märks fortfarande skillnaderna.
Dessa skillnader märks absolut när det handlar om körkort eftersom bilar hört till killar, plus att tjejer inte varit lika stökiga och fartfyllda.
Dessutom gör barn som vuxna gör – och vilka har genom åren kört bilen i familjen enligt statistik? Män! Med undantag när barnen ska hämtas på förskola/skola eller när det ska handlas mat, då har kvinnan tagit bilen.
Och vilka har haft den största och dyraste bilen om det funnits två bilar i familjen, både pga. intresse och ekonomi, jo män. Intresse och kunskap om bilar HAR tillhört männen genom åren.
Det går åt rätt håll, och den här statistiken kan ha förändrats. MEN jag är 21år och tog mitt körkort för två år sedan. Under risktvåan (som är teori) pratade vi just om detta – skillnaderna mellan könen. Statistiken var tydlig.
Bl.a överskattar killar sin körförmåga, medan kvinnor underskattar den. Män kör fort och tänker att det klarar mer i trafiken, än vad de egentligen kan. Kvinnor kör försiktigt och upplever att de är sämre förare än vad de egentligen är. Detta måste ju ha sin förklaring. Killar/män förväntas kunna köra bil, det är något killar är bra på. Medan kvinnor inte haft förväntningar om att varken leka med bilar, ha kunskap eller intresse om bilar eller ta körkort lätt & smidigt.
Dessutom skriver ju Michaela att det i slutändan också handlar om eget ansvar när ett körkort väl är taget, för att känna sig trygg bakom ratten. Men återigen – även om det blir bättre, så finns fortfarande tydliga skillnader i samhället när det kommer till vad vi förväntar oss när det gäller bilkörning, män vs kvinnor. Så håller inte alls mer er, detta kan visst handla om jämställdhet.
Instämmer med dig, Lisa!
Bor precis som du i innerstan utan bil och är sååå osäker på bikörningen trots att jag haft körkort i snart 4 år.. Kanske en bra idé att körträna lite igen för att komma in i det?
Blev så pepp på att ta upp körningen igen! Det är ju verkligen en frihet att ha körkort – borde verkligen utnyttja det mer 😉
Asså jag blir gråtfärdig.. Jag tog mitt körkort för snart 2 år sedan, aldrig något intresse för bilar, aldrig suttit bakom ratten innan och gjorde en intensivkurs så blev klar efter 1 1/2 månad tror jag.. Jag var så självsäker i mitt körande när jag övningskörde de sista gångerna och jag klarade uppkörningen i nysnö på första försöket med fullt godkänt. MEN, efter första körningen så var det någon fartdåre som var nära att köra in i mig och sedan dess har jag varit förstörd. Jag kan köra men blir alldeles för rädd och stressad vilket resulterar i att jag undviker det . Sen har jag flyttat in till stan så jag använder mig av buss och min sambo har bil och han kör. Jag har sådan ångest HELA tiden pga att jag ej kör. Nära och kära ger hintar hela tiden om att det är viktigt att köra för dem är ju ej blinda, dem ser ju att alltid in sambo kör. Jag gråter och får panikångest så fort jag tänker på att köra bil och på hur misslyckad jag är att jag inte klarade av att fortsätta och att komma över min rädsla. Jag ska definitivt höra av mig till trafikskolor här och prata med dem. Vågar ej köra med någon i min familj då jag skäms så mycket över att ha dem i bilen när jag kör. Vill bara kunna göra sådant som för andra verkar se så normalt ut. TACK för att du skrivit detta! Så skönt att veta att man ej är ensam.. <3