Hemma

Hej från soffan!

Jag är hemma nu. Hemma ♥ Älskar vårat hem på ett sätt som inte känns klokt. Ingenting är så bra som hemma. Även om det känns lite konstigt att vara själv för första gången på över en vecka. Det är knäpptyst i lägenheten, förutom det svaga surret från kylen. Länge sen jag var själv i tystnad. Första gången sen i lördags.

Gick en långpromenad med D i morse, drack kaffe i solen och åt hotellfrukost ute på Djurgården. En fin mjukstart på vardagen.

Jag tänkte i alla fall att vi skulle återgå till lite mer vanliga rutiner här i bloggen. Jag kände i morse att jag behöver få pauser i min sorg, även här. Tänka på handväskor, inredningsprylar eller visa upp semesterbilder. Sånt där som jag tycker om. Men så att ni är förberedda på att det blir lite vanliga inlägg nu. Och som ni vet så betyder inte det att jag pang bom har gått vidare, utan bara att jag behöver få skriva om andra saker också. Typ mina nya påslakan.

Nu ska jag hugga tag i mejlen, Theres har gjort ett hästjobb medan jag har varit borta, men idag är jag nog redo att i alla fall gå in på den igen. Puss!

  1. De vanliga inläggen behövs också, de får vara så. Vi förstår <3 Och om någon inte förstår så önskar jag verkligen att du kan få en paus ifrån dom och inte behöver påverkas av deras isåfall förminskande åsikter. Finns så mycket jag vill säga, men orden räcker ju inte. Ta hand om dig, så gott du kan. Min morfar gick bort för snart tio år sen, och jag har fortfarande inte bearbetat det på något bra sätt. Men vet du? Dina texter nu har hjälp mig i min sorg, tack. Ville bara säga det också. Även om det är en stark smärta så är vi flera som försöker hantera liknande smärtor, på olika sätt och i olika form. Och då är det så kärleksfullt att åtminstone kunna vara öppna och mötas, prata om det, även om vi inte kan förstå eller komma kanske ens komma över en sorg.. Tack att du delar med dig, men kom ihåg att bara dela det du vill, behöver. Och skriv de vanliga inläggen också, det är ju så det funkar. Allt stannar inte bara för att man bearbetar en sorg, saker sker parallellt och samtidigt. Ta hand om dig, på ditt sätt, så gott det går, och strunta i negativa kommenteras som eventuellt kommer <3

  2. Tack för ditt fina inlägg om din morfar. Kärlek är så fint och läskigt på samma gång. Hoppas att du får en fin dag med solsken och kanelbullar <3

  3. Åh vad sorgligt att läsa om din morfar.
    Att mista någon man älskar gör så fruktansvärt ont.
    Tänker på dig och din familj. Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Entreprenör, bloggare och författaren som njuter av livet till fullo. Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Artiklar att lyssna på

Om saknad

God kväll mina älskade,

Jag sitter på flyget hem från Sardinien. Om två timmar landar jag på Arlanda. Mina fingrar luktar chips, min hals bränner av en ingefärsshot och bakom mina ögon känns det som att sorgen sticker små små hål i mig.

Tack för ert stöd i det jag går igenom. I er finns styrka, jag känner verkligen er kärlek. Ibland känns det som att jag kan se er när ni sitter med er mobil, ipad eller dator och skriver till mig. Jag föreställer mig hur ni ser ut när ni skriver vänliga saker till mig. Det gör mig väldigt glad.

Idag insåg jag en sak. Jag stod på stranden och kände för första gången sen i lördags att allt kändes som vanligt. I bara ett ögonblick kändes livet precis likadant som det gjorde innan morfar lämnade oss.

Sen insåg jag att det kommer att fortsätta såhär. Den här sorgen är inte som hjärtesorg, där tiden läker såret. Det här är inte en fas som man sedan lägger bakom sig för att sedan gå vidare i sitt liv. Den här sorgen kommer inte glömmas bort, den kommer att finnas med mig genom resten av mitt liv. Den kommer inte att vara extrem och sedan blekna, utan den kommer att komma då och då. På mormors födelsedag när han inte är där. På hans födelsedag som vi inte längre kommer att fira på landet. På midsommarafton, när jag ser potatis på annons i matbutiken. Då kommer jag att se morfar framför mig på trappan på landet, sittandes med sin potatisskalare och skala potatis efter potatis. Hans tumme som sakta glider över varje potatis, hans fingrar som varsamt borstar bort lite jord från vissa av dem. Ett år efter hans död, tio år efter hans död, dagen innan min egen dödsdag. Så kommer jag kanske stå där med en jordig potatis i handen, krama om den och tänka på morfar.

Jag tänker på min relation till morfar och hur omöjligt det är för andra personer att förstå sig på ens kärlek. Min kärlek till morfar kommer i många nyanser. Det är inte en relation som har varit perfekt. Det har funnits besvikelse, ilska, oförståelse. Det finns tillfällen jag skulle vilja be om ursäkt för och det finns tillfällen där jag önskar att han hade bett mig om ursäkt. Idag vet jag med säkerhet, av hela mitt hjärta, att allt är förlåtet. Men det har funnits där.
Sen är det också allt det andra i vår relation, som ingen annan kanske förstår. Sånt som jag sörjer och saknar. Delar av min morfar som kanske varit borta psykiskt under den senaste tiden men som ändå har känts nära eftersom han har varit här hos oss. Jag blundar och så ser jag hundra olika nyanser av honom framför mig.

Jag ser honom på badstranden vid havet på landet när jag är barn, hur han går runt mellan varje granne och stolt utbrister ”Det där är mitt barnbarn”. Hur glad jag blir, för jag tycker inte att det finns något att vara stolt över. Jag är bara ett barn som badar i havet och visar hur bra jag har blivit på att dyka för min morfar. Samma visa varje dag under somrarna på landet. Jag som vill gå till havet och bada flera gånger om dagen – han som följer med och skryter om sitt barnbarns dyk i solnedgången. Hur jag alltid fryser på vägen hem efter kvällsdoppet, hur han drar badlakanet om mig.

Jag ser honom vid matbordet i Toscana, där vi var på semester för fem år sedan. Hur han spinner som en katt när vi skrattar så att vi gråter åt hans skämt. Hans glädje i ögonen när han ser att mormor skrattar med hela ansiktet. Mormor var min morfars stora kärlek och om man gav det tid så såg man det till slut i honom, även om han inte var så bra på att visa upp sin kärlek. Det syntes när han vilade sin blick på henne. När han trodde att ingen såg.

Jag ser oss vid matbordet på verandan på landet, hur vi sitter bredvid varandra på kortsidan av bordet. Ett schackspel emellan oss och hans entusiasm i att lära mig spela. Hans glädje i att något barnbarn var gammalt nog. Mormors bullar på bruna fat bredvid oss, morfars potatis som kokar i köket inför kvällens middag. Om jag blundar känner jag hans svaga doft av cigarill och skog. Jag ser hans silvergråa hår som är prydligt klippt i nacken och hans vackra, slanka händer.

Nu är det nedsläckt på planet, vi landar om exakt en timme och tjugo minuter. Jag har gråtit i mörkret. Om bara ett par timmar kryper jag ner i min säng, bredvid D, och känner hans trygga andetag mot mitt ansikte när jag somnar. Imorgon är det en ny dag, jag har avbokat allt jobb, jag behövde en dag innan allt fortsätter som vanligt igen. Om några dagar får jag säga hej då till morfar, om några veckor är hans begravning. Emellan det kommer jag att jobba, spela in min podd, göra mina samarbeten, klippa håret, gå på events. Då och då kommer jag att tänka på morfar och känna sorgen sprida sig i kroppen. Kanske när jag går förbi potatisen på Hemköp. Då och då kommer allt kännas precis som vanligt. Sakta men säkert fortsätter allt.

Vi hörs imorgon igen, sov så gott och ta hand om er. Ge kärlek till någon som behöver den, låt dina nära få veta hur mycket du älskar dem. Puss ♥

  1. Har själv misst en nära anhörig och vet precis hur det känns..Jag tänker att min sorg är precis som havet..Ibland är det alldeles lugn och stilla, jag tänker inte så mycket på det..Men ibland blir det större och större vågor och då är sorgen som störst. Man kastas omkull av vågorna, försöker hitta något att hålla i sig, och sen sakta blir vågorna mindre och mindre..Jag tror aldrig att tiden läker sorg, visst ibland tänker jag inte på det men det finns alltid där, precis som havet.

  2. Åh, så fint skrivet. Tack för att du delar med dig. Fick mig att tänka på saknaden till mina egna nära. Ta hand om dig!

  3. Det är precis så sorgen är. Den försvinner inte, men mildras med tiden. Man lär sig att leva med saknaden och såsmåningom så blir tårarna färre och de lyckliga minnena tydligare. Din morfar finns alltid där, han lever vidare i alla minnen och alla skratt, alla stunder som påminner dig om bandet mellan er två. Och det kommer inte att försvinna. Stor kram till dig

  4. Tårarna rinner när jag läser din fina text om din morfar. Klumpen i halsen växer och jag känner med dig i din sorg. Som du säger, kan man nog inte föreställa sig hur det känns eller förbereda sig på döden.
    Plötsligt krampar hjärtat ihop sig och jag får nästan panik av tanken att någon i min egna familj skulle gå bort. Vill samla hela flocken och bara hålla om dem. Det smärtar när jag ser att mina mor- och farföräldrar tacklar av och blir äldre. Det smärtar när 18-åringen i byn dör i en fruktansvärd olycka. Det kunde varit vi.
    Ursäkta, nu blev det svammel kring mina känslor vilket inte var menat. . Vill egentligen bara förmedla att jag sörjer med dig. Jag kan inte ens föreställa mig det du och din familj går igenom nu. Ikväll bränner tårarna bakom mina ögonlock med. Av medkänsla, empati, sorg och kärlek. Jag beklagar verkligen er förlust. ❤️

  5. Jag känner igen dina fina ord. Jag vet hur det kan kännas att förlora någon som man älskar.
    Min morfar gick bort i cancer när jag var 12 år , allt var så nära alla minnen var inte minnen utan nutid, önskar då och då att han var tillbaka och jag fick krama han igen ! Låt sorgen ha sin gång och omge dig av familj och vänner , gråt ! Det kommer bli bra , men aldrig riktigt gå över. Men det kanske man inte vill ?! Beklagar sorgen 🙁 Stor kram !

  6. Jag känner med dig. Min gulliga mormor, min sista person i den generationen, dog i augusti. Det som har känts bra för mig har varit att umgås mycket med familjen och ge ordentligt med tid till begravning och allt runt.
    Ta hand om dig!

  7. Beklagar sorgen. <3 Förstår din overklighetskänsla. Den är så.. förlamande? Förra sommaren gick min pappa bort efter många års cancer-kamp. De första dagarna efteråt var ett töcken av gråt, skratt, dvala och lite mer gråt. Efter några veckor noterade jag mitt behov av att prata om det – det dök upp i tid och otid. "Min pappa har precis dött". En riktig ice breaker i kön på Hemköp… 🙂 Med det skrivet: var inte rädd för att prata om det. Minnen och känslor ploppar upp när de vill, bekräfta dem (honom!) genom att dela med dig. Så här ett år efteråt är det precis som du skriver: varje dag, vecka, månad är den första utan honom. Han skulle blivit 70 år i förrigår. Till jul är det andra julen vi firar utan honom. Vi överlevde förra året, det kommer vi göra även detta år. Man klarar det. Tillsammans. Blir starkare av varje grej man jobbar igenom i vetskap om allt man redan klarat. Gråt, sörj, skratta, minns, kramas.. Dela. Ta hand om dig och dina! <3

  8. Så himla fint skrivet! All kärlek och värme till dig och din familj. Jag förlorade min farfar för ganska precis 9 år sedan och han var en av dom som stått mig allra närmast i mitt liv. Han älskade mig så villkorslöst som bara en farfar kan göra, han skämde bort mig och han hejade på mig i alla lägen. Tog alltid mitt parti och försvarade mig alltid. När han gick bort kändes det som att mitt hjärta slets ur min bröstkorg och det smärtar mig att han inte fått träffa min man och aldrig kommer få träffa bebisen som ligger i min mage. Men hur hemskt det än är att han är borta så blir sorgen faktiskt mindre, lättare att bära. Den ersätts med värme, med glädje över den tid som varit och med acceptans över att det här är livets gång. Vi äger inte rätten att ha dom vi älskar nära, dom är bara till låns. Vissa under en väldigt lång tid, vissa bara för en kort kort stund. Det gäller att verkligen njuta, älska och vara förlåtande under den tid vi har. Inte slösa tid på onödiga petitesser eller sätta prestige i vår kärlek. När man känner kärlek såhär stor så är den större än allt det. Det gäller bara att komma ihåg det i det lilla, i vardagen också.

  9. Så fint skrivet fina Michaela. Kärleken till en morfar är nog speciell för de flesta, även om det också är som du skriver att ingen riktigt kan förstå just ens egen kärlek. I fredags smsade jag min morfar grattis i efterskott på namnsdagen och när han skrev att de skulle åka till Spanien och inte komma hem förrän i november frågade jag om vi inte kunde ses innan. Så vi ska äta på restaurang tillsammans på fredag och gå hem till dem, mormor och morfar alltså, och titta på Idol tillsammans efteråt. Det ska bli så himla mysigt, och jag ska krama min morfar lite extra den här gången. Kan inte tänka mig att han ska försvinna någon gång. <3

  10. Michaela. Mina tårar rinner. Jag känner så starkt med dig. Döden är för jävlig, och oundviklig. Vill dock säga detta: Tvivla ALDRIG på din skrivförmåga igen. Jag kan inte komma på någon annan som kan uttrycka sina känslor – ljusa och mörka – som du. Du träffar rakt in i hjärtnerven. Känner mig helt rå. Massa massa kärlek till dig och de du håller kärt <3

  11. Wow vad fint skrivet om saknad och sorg. Min farfar gick själv bort för snart 5 år sen och för några dagar sen slog det mig vilken saknad jag har efter honom. I hur självklar han var och fortfarande är i mitt liv. Att ingen någonsin kommer förstå våran relation, för den var bara våran. Hans ord som ”jag önska jag kunde plocka ner stjärnorna till dig”, ekar alltid alltid tyst i mitt huvud. Aldrig vill jag glömma hans hårda kramar och hans brummande skratt. Hur han alltid lyste även fast livet i honom gjorde ont.

    Det finns något läskigt i att en nära person går bort såklart. Inte det att en ska lära sig leva utan just den personen i sitt liv. Utan rädslan att glömma bort små fragment, som doft, kramar eller utseende. Hur det känns att bara sitta bredvid varann. Kanske är det rädslan i att glömma bort som gör att en alltid håller fast, vid allt. Kanske kommer vi tacka sorgen för att vi inte glömmer bort. Tills dess håller vi kvar och fast. För det är ändå alltid bäst så <3

  12. Fy fan vad fint skrivet, texten fick mig att gråta så otroligt mycket. Min farmor gick bort för över fyra år sedan, vi stod varandra väldigt nära och hon har alltid varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Saknaden kommer som en käftsmäll ganska ofta, men jag brukar tänka på hur fint det är att ha haft en person som betytt så mycket i ens liv att den där saknadsattacken kommer titt som tätt. Tack för att du delar med dig så fint av dina tankar!

  13. Väldigt fint skrivet Michaela! Du är en otroligt duktig skribent.
    Har tänkt sedan du berättade om din morfar att jag velat skriva något men har inte vetat vad. Det känns så fjuttigt med ett ”beklagar sorgen”. Det säger ju ingenting. Jag har förlorat alla mina mor/farföräldrar. Min morfar dog innan jag föddes och förra veckan var det åtta år sedan min farfar gick bort och inom tre år var alla i himlen. Vid vissa tillfällen blir det extra påtagligt, som när jag tog studenten och ingen var med fysiskt. Men jag tror verkligen att de alla är med mig varje dag. Precis som att din morfar alltid kommer att vara med dig. Det är en fin men ganska liten tröst. Vill tipsa dig om att lyssna på ”Blott en dag” med Freddie Wadling när du får en stund över. Ta hand om dig <3

  14. Jag är otroligt ledsen för dig sorg, men jag är väldigt glad för ditt inlägg…tårarna rinner hejdlöst av dina ord <3
    För exakt 8 veckor sedan och 3 dagar sedan förlorade jag en av de viktigaste i mitt liv, och mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att det till och med gör ont fysiskt när jag inte ens tänker på det. Det liksom slår hårdare och snabbare konstant, är det inte märkligt hur sorg kan visa sig fysiskt? Man försöker hålla sig samman, man måste fortsätta, gå upp på morgonen, gå till jobbet, försöka inte isolera sig. Men det är så fruktansvärt starkt, sorgen. Det har gått 8 veckor och tre dagar, men fortfarande gör varje andetag lika ont. Det är så obegripligt, hur någon kan vara där och en del av din vardag, men sedan plötsligt bli ryckt ifrån en? Frågorna om varför livet är så grymt krossar mig.
    Ville egentligen bara säga att du är inte ensam i din sorg, men jag vet att det gör lika ont ändå. Jag hoppas vi båda på något vis kommer ur allt okej, men det är verkligen som du säger, det är inte en fas man kommer gå igenom. Saknaden och sorgen kommer alltid finnas där, hur lång tid det än går. Jag bara hoppas det blir lite lättare iallafall. Tack för ditt enormt vackra inlägg, du satte ord på så många saker jag känt. Du är verkligen en talang <3 tack för du delade med dig av din sorg, kan inte förklara hur mycket jag behövde läsa det <3

  15. Du gör det igen Michaela, träffar mig rakt in i hjärtat med din vackra text! Döden är skrämmande. Jag är inte rädd för min egen död. Däremot är jag rädd för att uppleva det du skriver. Jag har gått igenom det och jag vet vilken pärs det är, och det skrämmer mig. Tänker ofta på dagen då jag kommer förlora mina föräldrar, kanske min bror eller sambo. Får panik i hela kroppen.
    Den slog till precis nu när jag läste det du skrev.
    Idag lade den sig dock mycket snabbare… jag läste igen och insåg att döden inte enbart är sorglig. Kanske låter konstigt men jag tänker på alla de fina minnen man gräver fram och som väcks till liv. Som värmer en inifrån och ut.
    Som man får tillgång till igen och som stannar kvar hos en genom livet. På så vis är man aldrig ensam utan man bär med sig en del av den man förlorat i hjärtat, kanske i hela kroppen?
    Sköt om dig, låt det få ta sin tid <3
    Stor kram!

  16. Jag gråter nu. Det är precis så, precis så som du skriver. Ibland kommer sorgen över en, av något som påminner eller ett minne som dyker upp. Det spelar ingen roll hur lång tid det går, det är inget sår som tiden läker. Det är ett sår man lär sig att leva med. Kram till dig. <3

  17. Så fantastiskt fint inlägg Michaela, och vilken hyllning till din Morfar. Du är duktig på att uttrycka dig, dina ordval och dina meningar är oerhört vackra. Jag tror på att de som lämnat jordelivet finns med oss i energin, de vakar över oss och finns bland oss.
    Jag sänder dig extra styrka och energi genom sorgen, kram från Lovisa

  18. Fint skrivet om min pappa, jag har haft nöjet att vara många gånger på stranden med din mormor och pappa! Saknaden är enorm!❤️

  19. All kärlek till dig!

    Att läsa dina texter och lyssna på dina ord i podden är på något vis befriande, då det kändes som om de var mina egna. För jag har aldrig hittat orden för min sorg. Döden är så ofattbar på alla sätt och man är aldrig beredd. Tur är väl kanske det. Tack Michaela. <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Morfar

I lördags dog min morfar. Min älskade lilla morfar. Jag trodde att jag skulle vilja skriva av mig, men chocken har nog inte lagt sig än. Det kommer ingen ork, kanske kommer den senare idag, imorgon eller om några dagar igen. 

Det är en smärtsam sak, det här med döden. Jag trodde inte att det skulle kännas såhär, det är min första mor eller farförälder som lämnar mig. Jag inser att inga spekulationer eller försök till förberedelser lever upp till verkligheten. Det gör mycket ondare än vad jag var beredd på… Samtidigt som livet bara rullar på för alla andra människor runt omkring mig på jorden. För mig också på något sätt. Jag står på händer på yogan och tänker att ”Jaha, här står jag på händer precis som igår. Fast idag är morfar död.”.

Mitt hjärta kvider. 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det hände när jag är här. Jag försöker tro att det var menat. En del av mig vill bara hem till min familj medan en annan del försöker omfamna sorgen och stanna i den, här på min yogamatta. Och jag kanske är massa mil bort från alla, men när jag går ner till havet här så känner jag mig ändå så ofattbart nära morfar. Jag känner hans energi runtom – i vågorna som slår mot klipporna och brisen som tar tag om min kropp. Jag känner att han är nära mig. 

Men fan alltså, vad ont det gör att förlora en älskad. Sorg är så ofattbart smärtsamt. Jag kan aldrig föreställa mig den och när jag är i den känns det overkligt. 

Min älskade morfar. Jag vet att du är här med mig vid havet och i luften och i träden. Jag känner dig hos mig. Tack för det. Jag älskar dig. 

  1. Jag har varit med om samma sak för inte så länge sedan. Så ofattbart smärtsamt och overkligt. All kärlek och tanka till dig ❤️

  2. <3 inga ord kan läka det som gör så ont just nu. Jag känner exakt samma, i lördags gick min älskade morfar också bort. Alla andras liv bara pågår och jag förstår att mitt gjorde detsamma bara för en vecka sedan och nu känns allt upp och ner och fel och grått och kallt.

    Men så åkte vi hem från mormor, vi var med henne hela dagen efter. Himlen har varit grå i flera veckor, sådär som den bara kan vara på hösten, men så sprack molnen upp och solstrålar lyste oss rakt i ansiktet på hemvägen. Det är klart att morfar är kvar kände jag då, han är ju överallt. Precis bredvid oss. Precis som din morfar också. De finns alltid, alltid, alltid kvar ändå. I havet, i solstrålarna, i minnet och i hjärtat.

    Och det kommer att komma en dag när våra liv också bara pågår, precis som alla de som iallafall jag är så avundsjuk på. När vi mår bra igen, och när vi kan prata om våra morfarar utan smärta – utan bara med en enorm glädje över alla de minnen som finns. Att bara leva och inte ha ont. Stor kram till dig, och din familj. Ta hand om er!

  3. Kände exakt samma sak när min morfar dog för tio år sedan, 2007.
    Jag satt på ett flygplan påväg hem från Thailand och när jag mellanlandade i Köpenhamn ringde mamma och sa att han hade gått bort. Det var min första i den generationen som gick bort.
    Tio år senare saknar jag honom nästan varje dag ❤️

  4. :((((( Beklagar sorgen bästa du, och känn ingen stress med orden och så. Det kommer när det kommer, och hoppas inte du känner nån stress över bloggen nu när detta har hänt utan ta den tid du behöver. Vi läsare är alltid här, redo att skicka hundra miljoner virtuella styrkekramar när det behövs <3 Ta hand om dig, massa kramar<3<3<3<3<3<3

  5. Skickar en stor kram till dig<3

    Vet vad du går igenom. Förlorade plötsligt min älskade farmor när jag var på semester i Frankrike i somras. Man ska inte säga sig förstå någon annans sorg, eftersom den alltid är så individuell. Men vågar ändå påstå att jag känner igen de tusentals tankar och känslor man bär inom sig i en sådan situation. Tänker på dig.

    KRAM

  6. Styrkekramar <3

    Vill också bara säga att jag följt dig alltså vet inte ens hur många år, för att ingen annan bloggare eller medieprofil kan beröra dig som du. Ex på anledning: imorse när jag var så himla trött på allt när klockan ringde halv sju och du och Hamilton bokstavligen lyfte upp min morgon till någonting helt annat, något mysigt och fint och jag både grät och skrattade med er och så kändes allt lite mer ok och jag lite mer redo för dagen. Och nu går jag in här och du berör mig igen. Jag har också förlorat min älskade farfar, känner igen mig i allt du skriver. De lever kvar i våra hjärtan för alltid. Efter att inte ha gråtit på flera veckor berör du mig till tårar två gånger på en dag. Tack Forni. <3

  7. Älskade Michaela, jag beklagar sorgen. Vad ont det gjorde att läsa detta. Din morfar kommer alltid vara med dig och den smärta du känner idag kommer så småningom gå över till kärleksfulla minnen. Jag tänker på dig, de varmaste kramarna från mig!

  8. Beklagar sorgen <3 Min farmor gick bort för snart 2 månader sedan. Och även om det var ganska väntat, hon dog 9 dagar innan hon skulle fylla 104 och hade mått mycket sämre det senaste, Så är det en ofattbar känsla. Det är ju så konstigt att en människa som funnits där innan dig och ja liksom alltid funnit helt plötsligt inte gör det fast du ska leva kvar ändå… stor kram

  9. Jag beklagar din sorg. Du sätter verkligen ord på det här som annars är väldigt svårt att sätta ord på. Kram!

  10. Tänker på dig och din familj, och din morfar<3
    Livet är så orättvist ibland, ofta får de allra bästa människorna i vår närhet lämna oss först. Förlorade min morfar för tre år sedan, men han är fortfarande med mig i mina tankar varenda dag. Det känns så tryggt.

  11. Jag blir så väldigt ledsen för din skull. Känner med dig så mycket. Men jag tror att din fina morfar har det bra nu, och att han är glad över att du får vara på en så fin plats. Som tur är kan människor bara försvinna rent fysiskt – i minnet lever dom alltid kvar.
    Skickar stora varma kramar.

  12. Beklagar så💔 Min morfar dog för 5,5 år sedan av hjärtesorg för min mormor som var sjuk och jag sörjer honom fortfarande varje dag. De som säger att tiden läker alla sår har nog inte varit med om något så fruktansvärt men, som tur äter, lär man sig trots allt att leva med smärtan. Hur långt bort det än känns så kommer det dagar då man ler i själen, skrattar genuint och njuter av att leva. Kramar!

  13. Jag beklagar verkligen sorgen….Jag är lite äldre än dig och har förlorat alla mor och farföräldrar. Nu dör allas vänners föräldrar istället. Det skrämmer mig så fruktansvärt. Jag får panik av att tänka tanken att förlora min mamma och pappa kommer,men vet ju att livet går sin gilla gång. Det lindrar inte mitt hjärta för vad som skall komma…..är livrädd och väldigt ledsen. Kram på dig

  14. Alla sörjer på olika sätt så detta kanske låter illa men jag om någon vet hur det är att förlora någon. Farmor, mormor och nu senast farfar har gått bort den senaste tiden men jag tror att det är bättre för dom att somna in när dom lider och samtidigt som man inte känner igen personen då hen ligger apatisk i sjukhussängen, bara väntar på döden eller inte ser /kommer ihåg så pass dåligt att dom inte kommer ihåg vem som besökte dom sist. Hur sorligt det än är var senaste begravningen av farfar kan jag inte låta bli att glädjas. Att vår familj fick umgås, träffa farfars fina och gamla vänner. Höra hur farfar var. Trots att det kom floder av gråt på begravningen så var det fint trots dessa omständigheter. Se min bror gråta. Tur i oturen satt vår familj längst fram så vi ”slapp” se dom andra gråta.Det är lättare för mig att acceptera när äldre somnar in än barn eller till exempel ens föräldrar. Det tror jag är värst här i livet. Förlora ett barn eller ens förälder. Till sist så skulle den man förlora velat att man levde vidare, ta vara på sina nära och kära ännu mer. Jag har alltid känt att jag vill umgås med mamma, pappa , min bror så jag inte ångrar det den dagen det skulle hända något. Vi alla kommer vandra den vägen – och jag vill inte vara som jag upplever andra i min ålder(25) som skäms över att vara hemma, umgås med sina föräldrar, väljer bort familjen mot fest/vänner.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi