Att vara utbränd

Jag har känt mig extra skrivsugen den senaste tiden… har massa inspirerande material att dela med mig av men fastnar liksom i dagboksskrivandet gång på gång. Så mycket på insidan som behöver komma ut, lite i taget. Jag har funderat en hel del de senaste veckorna och jag tror att jag håller på att gå in i väggen igen. Skäms nästan för att skriva det om jag ska vara ärlig. Främst för att jag är rädd för att människor lätt dömer ut en när man tar det ordet i sin mun. Vill inte bli dömd som liten och svag. Jag sa knappt orden högt förra gången, för snart tre år sen, när jag var med om det. Skrev en bok om det istället.

Det är så många tecken hos mig själv som jag känner igen från sist:
– Regelbundet känns det som att någon sätter sig på mitt bröst. På vänstra sidan, över hjärtat. Som om bröstkorgen trycks ihop.
– Sedan krampar det runt hjärtat mer ofta än sällan. Det är läskigt när känslor kommer i fysiska uttryck.
– Jag har blivit extremt känslig för stress. Reagerar väldigt starkt på det.
– Hamnar i situationer där jag känner ren panik på insidan, som om jag vore ett rådjur med ett gevär riktat mot sig. Helt vanliga situationer i min vardag.
– Ett sting av svartsjuka har kommit tillbaka. Jag gör allt jag kan för att hantera den, men det gör mig så himla ledsen att jag måste deala med det här igen efter ett så långt och hårt arbete med att hålla den borta/inom kontroll. Däremot så känner jag att min brist på tillit inte bara gäller i min kärleksrelation utan även i mina vänskapsrelationer, det är samma typ av svartsjuka som infinner sig. Så jävla ledsam känsla.
– Kanske värst av allt… blivit så otroligt mörk på insidan. Det var det värsta sist. Att tänka så mycket onda tankar. Jag strävar alltid mot att vara en människa som är fylld av kärlek men den senaste tiden… jag blir skrämd av mig själv. Hur kan jag vara så mörk? Tror inte att det är något som tar sig uttryck utåt men det är som att ett mönster av mögel håller på att sprida sig på insidan av min kropp, det tar över lite mer område för varje dag.

När vissa av dessa tecken visade sig började jag fundera på vad det kan vara, kanske hormoner, pms, specifika situationer eller händelser som jag har varit med om. Men den senaste veckan har jag kommit till slutsatsen att det är min utbrändhet. Det är intressant, det där med att bränna slut på hjärnans ork. I vintras trodde jag, efter drygt två år, att jag var mig själv igen med samma toleransnivå som innan allt det här. Nu bevisar min kropp för mig att det inte är så – jag kommer aldrig komma tillbaka till där jag en gång varit. Jag behöver hitta nya nivåer. Inte bara för en period, utan för alltid.

En annan sak som är intressant är hjärnans förmåga att lura sig själv. Jag tänkte: ”Klart jag inte börjar bli utbränd igen, jag har ju knappt jobbat senaste tiden. Mitt jobb är ju hur lugnt och lyxigt som helst – alla säger det till mig!”. Sen börjar jag tänka efter… vad har jag gjort det senaste året?

Jag har skrivit en extremt utlämnande och personlig bok som har sålts i 25 000 exemplar hittills.
Jag har gjort en massa press och mediala framträdandet i samband med den här boken där jag gång på gång delat med mig av några av mina mest privata känslor.
Jag har gjort ett tiotal boksigneringar och boksamtal. Haft fantastiska människors händer i mina, kramat om de som behövt styrka, delat med mig ännu mer i hopp om att stärka andra.
Jag har släppt en gästkollektion för Flattered
Jag har utvecklat och lanserat Daily Forni
Jag har haft mitt dagliga arbete med mina sociala medier, samarbeten, kampanjer och så vidare…
… samt bollat flera sidoprojekt i olika storlekar

Jag har dubblat omsättningen i mitt bolag och jag vet inte, men jag tänker att det kräver en hel del jobb, att dubbla sin omsättning. Och jag som har tänkt att jag inte har jobbat så mycket? Jag har jobbat helt galet mycket det senaste året. Jag jobbar när jag kollar på serier, när jag är på semester, när jag går och shoppar och när jag har helg. När jag äter lunch och när jag läser böcker eller lyssnar på podcasts. Det blir inte mindre jobb av att säga upp sig från en anställning, enda skillnaden är att du kan välja själv hur mycket du vill jobba. Jag började lugnt men innan jag visste ordet av var jag uppe i en jäkla fart.

Det här betyder inte att jag jobbar mer än någon annan. Det är inte det jag vill få fram. Jag tävlar inte. Det här handlar om mig själv, om min egen kapacitet, vad jag tycker är rimligt att orka och klara av i min värld. Man ska ALDRIG jämföra sig, men ibland smyger det sig på, man börjar jämföra sig själv, och då gör i alla fall alltid jag det med människor som gör mer än vad jag gör. Men hur ska jag kunna mäta mig med Isabella Löwengrip? Hon har en helt unik energi och jag är ett helt unikt fall av högkänslig (haha). Ni förstår poängen. Det är en tävling jag inte kan vinna och inte bör vara deltagare i.

Nu ska jag ägna sommaren åt att sätta upp en plan för hösten. Jag måste välja bort ännu mer än vad jag tycker att jag gör. Skulle egentligen börja skriva på min nästa bok, kanske får jag skjuta på det ett tag. Välmåendet först.

Ikväll ska jag läsa om min bok igen tror jag. Kan behöva den styrkan. Gud så långt detta blev, jag behövde bara skriva av mig. Puss mina hjärtan

  1. Starkt av dig att inse det innan det är för sent! Allt ordnar sig. Låt allt ta sin tid. Kram

  2. Tack för att du delar med dig! Jag är inne på min andra utbrändhet (eller på väg ur den nu) och håller redan på att lägga upp massor av orimliga krav på mig själv. Det är så otroligt svårt att förstå att man proaktivt måste arbeta med sig själv för att undvika att bli utbränd. Det är så lätt att bara köra på när man börjar få energi igen. Jag påmind genom ditt inlägg att snarare försöka dra ner på saker att göra än att dra upp tempot.

    Sen vet jag inte hur det är för dig men jag är en person som sätter höga krav på mig själv när det gäller allt utanför jobb också: måste träna, ha snyggt hår, fina kläder, städat hemma, vara en rolig och glad kompis, stöttande flickvän, ta hand om min familj, oroa mig för allt som händer i världen och fundera på vad jag kan göra åt det och så vidare. Inte konstigt att man kör slut på sig själv när alla dessa krav och tankar trängs inne i lille hjärnan.

    Hoppas du får chansen att varva ner i sommar och fokusera på dig själv och ditt mående <3

    1. Hej fina du,

      PRECIS sådär är jag också. Strävan efter perfektion på alla områden. Skrev mycket om det i boken och inser att jag faller tillbaka om jag inte ständigt jobbar med mig själv. Tack för fina ord,
      <3

  3. Mitt bästa motto sen mitt 18 åriga jag (24 idag) hämtat från dig någon gång för längesen: This to shall pass. Kramar <3

  4. …& detta är en av anledningarna till varför din blogg är den bästa. Du är så genuin! Det gör att man älskar dig!

    Bra att du kan identifiera sådana här känslor, det är bara så du kan ”rädda” upp det!
    Kämpa på med balansen, jag hejjar på dig!
    Kram från en läsare i Gbg

    1. Tack <3

      Ja, att identifiera känslor är ett stort steg på vägen. Nu gäller det bara att lyssna!

  5. Mitt bästa motto sen mitt 18 åriga jag (24 idag) hämtat från dig någon gång för längesen: This too shall pass. Kramar <3

  6. Det betyder så himla mycket att du delar med dig av sånt här <3 Jag känner tyvärr igen mig i mycket av det du skriver, och inser att jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv.
    Ta hand om dig fina du! ❤️

  7. KRAM Michaela, jag blir ledsen samtidigt som jag blir varm av din ärlighet. framförallt till och mot dig själv.
    Ta pauser på ditt sätt, och tillåt dig. <3

  8. Du vet väl att du får ta ledigt? Helt ledigt? Även från bloggen. Och att vi förstår. För vi är precis som du, också bara människor. Inte så bara iof.
    Och är helt övertygad om att alla som läser inte vill något hellre än att du precis som alla andra ska må så bra som möjligt.
    Så släpp ångesten om den smyger sig på och checka ut. Helt för en helg, eller vecka. Om det känns nödsändigt. Ibland kan man behöva
    leva utan att folk tittar och granskar. Och om inte, om du enbart njuter av skrivandet. Ta inte ledigt. Du är magisk. Fint att du delar med dig <3 All kärlek. // Isabelle

  9. Du är så stark och cool! Och så jävla skönt att du skriver om detta, varför gör ingen det????? Blir galen. Du är bäst. Ta hand om dig. We love u <3

  10. Jag är glad att du skriver om detta. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom just nu och kände samma skam: jag som inte jobbar mycket mer än mina jämlika kollegor, varför är just jag så svag att jag går in i väggen!? Men jag ska läsa om din bok också <3

  11. Hej Michaela! Har också gått igenom perioder av att vara väldigt ”nära väggen”. Jag vet att du älskar att skriva din blogg – det är ju det som gör den så ärlig och härlig att läsa på alla sätt – men, som någon häröver kommenterade, kanske kan det vara värt att under sommaren checka ut helt? Inte låta hjärnan behöva ens fundera på inlägg eller kommentarer eller vad det nu kan vara. En mindre sak att ha i huvudet. Hundra procent att alla läsare finns kvar sen oavsett tid för avbrott.

    Stor kram!!!

  12. Take care Michaela! Och som en person sa till mig en gång (vilket jag sedan snodde till mitt motto): Det är helt okej om det blir helt okej!
    Kram!

  13. Heja dig som orkar och vågar reagera innan det är för sent. Jag gick också ”in i väggen” för ett par år sedan. Anledningen till att jag sätter ”” på det är för att det kanske inte märktes så mycket på ytan. Jag var inte sjukskriven eller så, jag fortsatte att köra på i 180. Och så grät jag, när jag var ensam. När jag tränade, när jag gick promenader, när jag kom hem. När jag kom hem från jobbet släppte jag på allt och bara satt i duschen och grät. Grät i timmar.

    I den där perioden förstörde jag mycket av det som är jag. Jag har alltid haft sånt otroligt bra minne. Kommit ihåg namn, ansikten, detaljer. Aldrig missat något. Alltid haft stenkoll på allt. Sen försvann allting in i ett moln av luddig bomull kändes det som. Jag kunde inte ens resa mig från kontorsstolen för att hämta något utan att behöva skriva upp på en lapp vad jag skulle göra och ta med mig. Jag hann inte ens 10 meter innan det var borta ur minnet. Det är bättre idag, det är det. Men det är inte alls som det var. Och så fort jag blir stressad måste jag gå tillbaks att skriva lappar.

    Det här är en jättestor sorg för mig. Att acceptera att jag har jobbat sönder mig själv. Att jag har förstört en del som jag var så nöjd med, så stolt över. I våras gick jag igenom en jobbig period i mitt förhållande och drabbades av panikångestattacker. Stunder där jag, sittandes vid skrivbordet, inte fick luft. Där jag hur jag än försökte inte kunde få ner luft i mina lungor. Sån ren och skär panik som sköljde över mig då, jag var flera gånger på väg att snubbla in på kollegornas kontor och be dom ringa en ambulans. Det är läskigt hur emotionell stress kan få sådana fysiska symptom, kan få luftstrupen att sluta sig och andningen att sluta fungera. Det vill jag aldrig uppleva igen.

    Du och jag är väldigt lika. Extremt lika. Det är därför detta är min favoritblogg. Det är därför jag troget stannar här som läsare när jag tappar intresset för så många andra bloggar. Och om jag kan ge dig något råd på vägen, något som jag själv försöker att leva efter nu mer så är det att vara sann emot dig själv. När man ger sig hän så fullt ut som sådana människor som vi gör, när man ger hela sig själv i ALLT (jobb, relationer, åtaganden), då bränner man också ut sig själv på ett helt annat sätt och man måste respektera det och ge sig själv utrymme för återhämtning. Om man jämför sig med Isabella som du tog upp här så har hon en helt annan inställning till sina projekt än vad jag har (är också egenföretagare). Hon har ju själv förklarat att misslyckanden inte tar så hårt på henne för att hon lyckas att hålla en känslomässig distans till dom och ser det som en chans att lära sig. Det är jättefint, och jag skulle nog må bra av att vara lite mer så. Men det är jag inte. Istället ger jag hela mig, hela mitt allt och lite till, till mina projekt. Jag gör ALLT för att lyckas. Och det är klart, det tillsammans med en magkänsla som är guld värd, gör att jag inte har några misslyckanden i mitt bagage. Men vad har det kostat? Massor. Massor! Ibland hade det varit mycket bättre att bara släppa och ge upp. Men det är inte jag.. och det är jag stolt över. Men som sagt.. det gör också att jag måste ta hand om mig på ett annat sätt än vad någon som tar lite mer lättsinnigt på det (säger definitivt inte att hon inte kämpar, men hoppas att du förstår hur jag menar).

    Så. Sorry för en lång kommentar. Men heja dig! Så klokt att våga stanna upp och känna efter. Försök också att våga känna efter vilka förändringar du behöver göra för DIG. Allting löser sig, bara man är sann mot sig själv. Stora styrkekramar!

    1. En stor sorg för mig är, precis som du beskriver det, mitt förlust av minne. Jag har alltid varit duktig på att formulera mig och kunnat sätta ord på det jag vill föra fram men efter en period av utbrändhet är som allt försvunnet. Jag kan få stanna upp i meningar för att leta ord och ibland skäms jag över mitt virrighet som absolut inte fanns där innan. Jag jobbar dagligen med att försöka träna upp det och över tid tycker jag att jag har gjort framsteg. Om än små. Det känns som ärrbildningar sen en jobbig tid inombords. Vad ska man göra åt det?

      1. HERREGUD vad jag känner igen mig! Precis så är det för mig också. Jag har alltid haft extremt lätt för att uttrycka mig i skrift och för att stava, men nu kan jag få stanna upp och skriva om ett enkelt mail för att jag helt enkelt inte får till det. Jag tappar ord, tappar stavningen, får högt fundera över hur det egentligen ska vara. Blir osäker. Hemskt är det! För mig är det värst i perioder av mycket stress och en väldigt tydlig signal på att det är dags att sakta ner. Lättare sagt än gjort ibland dock!

      2. Jag känner också igen mig i detta, så otroligt skönt att veta att man inte är ensam! Själv tycker jag dock att minnet successivt blir bättre och efter att på senare tiden flertalet gånger hört och läst om hjärnans plasticitet så tror jag att man kan komma tillbaka. Man får nog bara försöka att inte vara så otålig och – som tidigare påtalats otaliga gånger – att verkligen ta hand om sig själv och att vara snäll mot sig själv <3

      3. Jag var sjukskriven i ett halvår i vintras pga utmattningssyndrom och upplevde precis samma sorg som dig – jag snubblade på orden, fick inte fram ord, sa konstiga saker och mitt minne var urkasst. Och jag som alltid har älskat språk och skrivande samt varit duktig på att minnas saker. Det blir ju då som att en stor del av en själv bara går sönder och det var nästan det värsta av alla symtomen. Hur som helst, tänkte vara lite positiv också och tala om att när jag mådde bättre igen och började ett nytt jobb på 100% så småningom så märkte jag hur otroooooligt fort dessa förmågor kom tillbaka. Och så härligt det var! Så det finns hopp 🙂

  14. Åh, det kom några tårar när jag läste din text. Igenkänning på känslan hur svårt det är att säga att jag tror jag börjar bli/är utbränd. Jag vill ju inte vara svag. Men samtidigt så orkar jag inte. Jag orkar inte vara duktig och ha tusen bollar och fixa allt. Jag vill bara ta det lugnt och inte ha någon press på att prestera. Men vill inte heller svika och inte orka. Fan vad svårt det kan vara ibland att bara vara sann mot sig själv.

    Tack för att du delar med dig!

  15. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att man aldrig blir ”frisk” från utbrändhet.
    Utbrändhet innebär att ”bromsen” som slår av utsöndringen av stresshormoner vid ångest/stress/panik slutar att fungera vilket innebär att det tar mycket längre tid för kroppen att återhämta sig när man blir stressad, och man blir mycket känsligare för stress. Detta är permanent vilket innebär att har du en gång bränt ut dig (eller drabbats av utmattningssyndrom som är den medicinska beskrivningen) så kommer du alltid vara överkänslig mot stress.
    Med andra ord kan du aldrig förvänta dig att du ska kunna återgå till samma nivå av stress/aktivitet som du tidigare klarat av. Du blir inte utbränd igen utan du återgår bara till din utmattningsgräns som gör att din kropp stänger ner på olika sätt (drabbas av depression, försämrat immunförsvar, yrsel, matthet osv). Det bästa man kan göra är att inte utsätta kroppen för förstora psykiska påfrestningar och träna regelbundet. Regelbunden fysisk aktivitet bidrar nämligen till att stärka cellproduktionen i den del av hjärnan som ”skyddar” mot depression (yoga är super!).

    Så klandra inte dig själv, det tar lång tid att anpassa sig till sin kropps nya ”stadie” och känslighet mot stress och andra yttre påfrestningar!

    Doktor i arbetshälsovetenskap med inriktning mot stress och utbrändhet!

  16. Okej, det här kanske hjälper eller kanske inte. Men tänkte dela med mig av lite saker från min egen utmattning. När jag i början hade sådär mörka tankar, då hjälpte D-vitamin otroligt mycket. Får du minst 15 minuters sol på ansiktet och armarna mitt på dagen UTAN solskydd? Viktigt att det är utan, för med minsta lilla solskydd så tar kroppen inte upp något D alls. Har du ryckningar under ögat eller skakande händer? För mig försvann det med magnesium och krom (torkad frukt har mycket krom!). Sen har jag fått andra problem också, som histaminintolerans (huvudvärk, flush och svinjobbig ångest ca 3 timmar efter jag äter matrester, tomater, färsk fisk, skaldjur, spenat, allt fermenterat etc) pga brist på enzymet DAO (diaminoxidas). Så jäkla skönt att bli av med sånt bara genom att ändra kosten lite. Sista problemet jag har kvar är svår PEM (post exertional malaise), dvs jag är mer åt ME-hållet än utmattning. Men vad jag förstår är det ännu en enzymbrist, brist på SOD (superoxide dismutase) – antioxidanten i mitokondrierna som tar hand om restprodukterna vid energitillverkningen. Så känner man sig sjukt trött och influensaaktig efter ansträngning, och det håller i sig länge, kan det vara något att läsa lite mer om. Sorry att det blev superlångt haha <3 men tänkte att nåt kanske kunde hjälpa. Det må vara psykiskt hur man stressar sig in i utmattning, men symtomen är ofta fysiska som går att påverka.

  17. Det gör ont att höra! Var bara snäll mot dig själv och ha i atanke att det lätt tar lite mer tid och lite mer energi att komma igen för trauman som utbrändhet förändrar dig lite som person. Jag är ok idag tycker jag men höll lätt pa att missa tva flyg igar pga en virrighet som aldrig fanns där förut. KRAM!

  18. Vilket fint skrivet inlägg, det berörde mig verkligen och jag känner igen mig i delar av det. Jag känner själv att jag är i ett mående som inte är helt bra, och det är så skrämmande. Är så starkt av dig att dela med dig ♡♡

  19. Du är stark som delar dina känslor med oss!!

    Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Kanske främst i känslan att man ju inte tycker att man jobbar för mycket eller gör för mycket.

    Jag träffade en läkare i förra veckan som konstaterade ångest, depression och utmattning. Inte riktigt samma som utbränd men jag tror att resultatet blir ungefär detsamma. Jag har blivit bitter, orkeslös, sover dåligt, dåligt självförtroende, inget minne, känner en hopplöshet och en misstro på att någonsin bli som vanligt igen. Om jag nu bara kunde minnas hur jag var innan…

    Jag känner också ofta att jag inte tycker jag har särskilt mycket för mig. Men jag tror att det du är inne på, med den känslomässiga biten, tar väldigt mycket mer energi än man räknar med. Att för dig öppna upp dina innersta känslor gång på gång tar mycket kraft. Att jobba med din bebis Daily Forni är inte bara det faktiska arbetet, du vill ju också att det ska bli precis så bra som du ser framför dig, det ligger känslor i det.

    Jag har mycket kontakt med sjukvården just nu, sådant som tar energi. Ringa och jaga remisser, göra fertilitetsbehandlingar osv. Varje steg tar inte särskilt mycket tid. Att ringa ett samtal tar fem minuter. Men att ringa samtalet tar en hel dags energi. Och utöver det ska jag jobba mina åtta timmar, kanske träna en timme, fundera över saker jag hjälper kompisar med, laga mat och fixa hemma, försöka visa sambon att jag älskar honom osv. Vips har man förbrukat energin för en vecka, bara på en dag. Ändå blir jag arg på mig själv när jag glömmer saker eller inte orkar med.

    Vet inte var jag ville komma med detta. Kanske att på något vis säga att du inte är ensam, att vi är fler och att vi stöttar varandra. Att du är stark som delar med dig av dina känslor och att du tar upp detta viktiga ämne!

    Var snäll med dig själv och glöm inte att DU är viktigast i ditt liv <3

  20. Hejsan är nyfiken på vart din osäkerhet kommer ifrån när du känner dig svartsjuk på sambo samt vänner. Känner ingen mig så himla mycket. Kan få för mig helt sjuka grejer som jag har noll belägg för och det gör mig så ledsen. Vet att jag kan lita på min sambo till 110% men tankarna kommer ändå. Har pratat med en psykolog och säger att med min uppväxt är drt inge konstigt att känna som jag gör. Tänker på att du verkar ha haft en perfekt uppväxt? Engagerade föräldrar mm. Är det dina tidigare relationer som gör dig svartsjuk? Intressant att höra andras historier tycker jag.
    Grym blogg Michaela, har följt den i många år!!!

  21. Hej,

    Det är så otroligt sorgligt och beklämmande att läsa detta och att läsa din bok och allas kommentarer här inne om känslan av press på att vara perfekt hela tiden. Att ha ett ”yttre” som andra ska se upp till och att ni alla ska sminka er varje dag, vara perfekta barn, barnbarn, flickvänner och vänner. Man orkar inte det.

    Det är än mer hemskt att många inte ens verkar tacka nej till en middag med tjejkompisarna om man är för trött för då finns tydligen en risk att inte blir inbjuden igen (!?) Alltså läs den meningen igen. Inte våga säga nej till sina vänner. OM era vänner dissar er för att ni inte orkar gå ut på en middag med dem då är de inga vänner av rang. Jag tror inte att en enda människa här inne själva skulle resonera så. Alltså om er nära vän som ni har boka in en middag/bio/kaffe i solen messar er och säger ”Hej, men tyvärr, jag pallar inte idag. Måste ligga på soffan och sova hela dagen, vi ses någon annan vecka snart istället”; skulle NI säga upp bekantskapen och inte ringa/bjuda in den mer? NEJ! för så gör man inte, alla har rätt att vara trötta och bara inte palla träffa folk. Det är normalt.

    Mitt liv är så här. Ringer mamma och jag inte orkar prata; då säger jag ”Tyvärr mamma, jag orkar inte. Har jobbat röven av mig idag och behöver vila, vi hörs”. Mamma köper det. Samma gäller Brorsor/mormor/morfar och alla. Jag ringer eller pratar när jag har energi till det.
    Om jag har bokat in en middag med någon men sen verkligen vet att jag egentligen behöver sova. Då skickar jag iväg ett sms och säger EXAKT det, inga undanflykter eller konstiga krystade hitte-på-anledningar. Jag är trött är en anledning att inte umgås med folk. Jag blir fortfarande medbjuden till allt, och bjuder in folk som ställt in mot mig. Bra kompisar accepterar det.

    Sen ställer man ju inte alltid in men att ha friheten och självförtroendet att verkligen lita på sina nära och kära det MÅSTE alla ha. Ingen behöver göra något som man själv inte vill, det gäller alltifrån ha den senaste handväskan, stanna längst på klubben (man kan dessutom festa nykter), vara sminkad m.m.

    Jag är jurist och går osminkad till jobbet varje dag. Sparar in 30 min i sminktid varje morgon (hej mer sömn) och det fanken ingen som bryr sig.

    Jag hoppas att det löser sig för dig Forni och alla er andra. Försök att pröva säga nej en gång och se att världen inte går under. Därefter kommer ni bara få mer och mer makt över er själva och era väl, det är fantastiskt!

    1. Fast det här känns ju inte så pepp utan mer som att du vill berätta om hur lyckad du själv är? Låt människor dela med sig av sina liv utan att säga att de är sorgliga. Alla funkar inte som du gör? Grattis till din självkänsla men försök visa lite förståelse för människor som fungerar annorlunda. det är sådana här kommentarer som gör att jag inte vågar dela med mig – exakt den här typen av översittar-beteende. Förstår att du säkert bara menar väl men försök se din kommentar ur ett annat perspektiv så inser du nog att den landade lite fel. Lägg med lite värme nästa gång du vill ge livsråd till andra!

      1. Vad olika man kan tolka texter. Jag tyckte hon var både varm och pepp och dessutom har hon en poäng.

  22. Tänker inte skriva något längre bara att ta en lugn sommar. Ha semester. Skriv när du VILL. Skit i att dokumentera helgen i bilder om du inte faktiskt råkat ta mycket kort och vill dela med dig. Skriv för att du gör det med hjärtat och inte hjärnan!

  23. Tack Michaela, och vad tråkigt. Jag har just gått hem från mitt jobb idag för att jag precis som du misstänker att jag är påväg att få utmattningssyndromet tillbaka, jag har bara jobbat drygt 2 månader heltid sedan min sjukskrivning. Får också panik i de mest vardagliga situationer, allt är mörkt på insidan och jag är så otroligt skör. Blir på ett sätt stärkt av att läsa att det händer dig också, tänker att vi båda måste drastiskt och snabbt ta hand om oss själva igen. Följer dig gärna längs vägen. <3

  24. För 5 år sen efter studenten, gick jag in i väggen. Skämdes över att tala om min depression o ångest, stressen som åt upp mig inifrån. Försökte vara stark. Men istället väntade ett helvete. Jag blev sjuk. Fysiskt sjuk och började få smärta i kroppen. Jag fick sedan en sjukdom. Mitt liv som ambitiös tjej o stora drömmar hade försvunnit och ersatts med tårar och smärta. Det tog mig hela 4 år att komma tillbaka. Och än idag är jag apatisk. Jag känner inte igen mig själv. Mina drömmar är detsamma men lågan inom mig och livsglädjen är som bortblåst. Jag undrar fortfarande när det är min tur, min tur att bli lycklig och glad. Tillfredsställd med livet och mig själv. Är det inte mina kroppskomplex så är det något annat som gnager inom
    Mig. Kommer jag någonsin att bli nöjd? Kommer jag någonsin kunna älska mig själv utan att skämmas och må dåligt? Kommer jag någonsin att bli min egen bästa vän? Peppa mig själv som
    Blondinbella gör istället för att trycka ner mig själv? Kommer livet någonsin att bli vackert och spännande att leva igen???

    1. Linda! Vill bara skicka iväg en tanke. Går du i terapi? Det låter lite som att du kanske ältar vissa destruktiva tankar (inte alls konstigt efter det du gått igenom). För mig som varit i liknande situation har min psykolog varit guld värd. Det hjälpte mig att ta mig vidare från destruktiva tankar som stannade kvar långt efter utbrändheten. Kram!

      1. Och (som svar på frågan): JA livet blir bra. Det tar små steg hela tiden men det är små steg åt rätt håll. Lovar!

  25. Tack för du delar med dig. Jag har gått in i min första utmattningsdepression och känner mig vilsen, ledsen, rädd men framförallt så jävla trött och ångestfull. Jag fick varning av min terapeut (som jag började gå hos på grund av spänd nacke och käkmuskelatur) att jag var nära att gå in i väggen. Blev väldigt ledsen och åkte ut på landet en helg och tänkte att det skulle hjälpa. Sen var det på det igen, lugnare, men skrev tenta och gick på diverse tillställningar sen sa det bara brack och kunde inte göra något annat än att gråta i sängen. Vi måste lyssna på våra kroppar och själar och vara okej med att saker tar tid. Vila vila och ta hand om oss själva. Ta hand om dig och prioritera vad som är viktigt i livet <3 när jag mår bättre ska jag läsa din bok, tror det kan vara väldigt givande att läsa/höra om någon annans tankar. Någon som har gått igenom något liknande men satt ner allt i ord. Stor kram

  26. Åh, jag känner igen det du berättar SÅ väl. I julas drabbades jag av en utmattningsdepression. Fick ångest, extrem oro, hjärtklappning, kronisk trötthet, ont i kroppen, en bottenlös sorgkänsla i bröstet och trodde typ att jag skulle dö. Ärligt talat har jag inte lyckats ta mig tillbaka till mitt ”default-läge” till 100% ännu, trots att jag sagt nej till typ ALLT ända sen dess. Fick dock antidepp för ett tag sedan (trots att jag var superskeptisk at first) och det har hjälpt otroligt mycket. Jag tror också att det är extremt viktigt att man inser att en utmattning inte är något man genomlider för att sedan snabbt återgå till en likadan vardag som innan. Små ändringar här och där hjälper inte. En utmattning är en fundamental krasch som kräver att man omstrukturerar hela sitt liv, annars hamnar man där igen. Jag känner mig mycket mer känslig, ångestig och ledsen nu än vad jag gjorde innan. Men har ändå börjat acceptera det hela, och att man inte kan styra sitt liv jämt. Blir även så ledsen när jag läser om hur många som vid väldigt ung ålder gått in i väggen. Det är verkligen 2000-talets folksjukdom. Du är i alla fall långt ifrån ensam och precis så som du känner har jag också känt. En sak lär man sig av att må dåligt/gå in i väggen och det är att hälsan går före allt. Allt. ALLT! Kram <3

  27. Åh fantastiska du! Läst din blogg i 8 år nu och det finns inget eller ingen som beskriver känslor på sättet du gör! Helt otroligt! Tänk på ditt eget välmående för ett tag och ta det lugnt, det är det viktigast! Tänker på dig och hoppas du får en underbar midsommar! Kram❤️

  28. Fina Michaela! Viktigt att du lyssnar på din kropp och din känslor, men bara att man erkänner och uttalar dessa känslor för sig själv är nog ändå ett stort och viktigt steg! Jag har till och från känt mer eller mindre samma känslor under cirka ett år, men är förhoppningvis påväg till ett nytt jobb med mer positiv energi. Nu ska det bli hur skönt som helst med semester om ett tag! Hoppas du får en fin semester!! <3

  29. Hej Michaela!
    Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression och träffade då en beteendevetare som sa -”det är snälla människor som drabbas av detta”. Det kändes som en liten glimt i min nedstämdhet. Jag hoppas det kan ge dig lite värme också! Ta hand om dig, man lever bara ett liv. Kram

  30. Kärlek och styrka, världens bästa Michaela Forni <3 tack för att du delar med dig! Jag är så tacksam för dina ord, texter och denna plattform. Du är fantastisk och SÅ viktig i "bloggvärlden". Och något som är säkert är att vi är många trogna följeslagare/vänner som finns på andra sidan skärmen oavsett skokollektioner och boksigneringar. Du är fullständigt tillräcklig och kommer alltid att vara, tvivla aldrig på det. Stor kram!

  31. Det gör mig så glad att läsa det här inlägget. Såklart blir jag ledsen för din skull men du har så otroligt vettiga (i brist på bättre ord) tankar kring ämnet. Hoppas du lyckas vila upp dig ordentligt innan det är för sent.

  32. Väldigt tråkigt att läsa detta inlägg Michaela. Du hjälper så många i din vardag (i alla fall mig) genom dina ärliga och ofiltrerade inlägg. Glöm inte dig själv! <3
    Jag är imponerad över den kontakt du har med oss läsare, hur hinner du ärligt talat med att svara på alla kommentarer, mail etc? Det borde i sig vara ett heltidsjobb! Efter att jag läst första kapitlet i din bok så mailade jag för att tacka dig för att du skrev den. Aldrig väntade jag mig ett svar så snabbt! Jag väntade mig inte ens ett svar just med anledning av att jag sannolikt inte är den enda som mailade. Du ger så oerhört mycket av dig själv till oss läsare (tillika främlingar). Tycker din blogg är så unik just av denna anledning. Jag har inte snubblat över en blogg som är så varm och öppen som din. Så nej, du kanske inte kan jämföra dig med dina branschkollegor, men det ska du inte heller! För de är inte i närheten av dig 🙂 Det är min personliga åsikt. Tack för allt du gör för oss i bloggen och genom dina böcker och samarbeten. Sköt om dig! Kram

  33. Älskade du! Hoppas du får en fantastisk sommar där du kan hämta kraft och samtidigt finna ro.
    Läser din bok jag är inte perfekt tyvärr. Har haft den pågående under hela våren för jag är mitt i det. Alltså att försöka lära mig att hantera min ångest, acceptera och möta panikångesten. Vet inte när jag kommer känna att jag mår riktigt bra igen. Men din bok finns där som stöd dock kan jag bara läsa lite i sänder för känner igen mig fruktansvärt mycket och det gör ont i mig då ibland att känna att man inte riktigt har lärt sig att ta hand om sig själv innan alla andra runtomkring ska tas om hand om.

    Du är min största förebild och tack för att du delar med dig av dina känslor. <3

  34. Men finaste underbara du! TACK för att du delar med dig! Känner igen mig så mycket i allt du skriver. Fick själv ett utmattningssyndrom för ganska precis 3 år sedan och trots att det värsta gick över efter några månader så är jag fortfarande enormt känslig mot stress och aa.. Livet. I allmänhet liksom. Känslig mot livet. HSP här med!

    Älskade detta stycke: ”Man ska ALDRIG jämföra sig, men ibland smyger det sig på, man börjar jämföra sig själv, och då gör i alla fall alltid jag det med människor som gör mer än vad jag gör. Men hur ska jag kunna mäta mig med Isabella Löwengrip? Hon har en helt unik energi och jag är ett helt unikt fall av högkänslig (haha). Ni förstår poängen. Det är en tävling jag inte kan vinna och inte bör vara deltagare i.”.

    Ta hand om dig bästa Michaela! Kram!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Så härligt…

… att ni är så många som har varit med sedan första början! Helt galet när man tänker efter men också himla mysigt.

Jag har haft en ganska så vanlig tisdag. Gick upp vid 07.30, åt frukost, gjorde mig i ordning. Gick förbi skräddaren på vägen till kontoret och jobbade i någon timme. Sen var jag barnvakt åt Chloé, vi gick förbi ett möte och sedan gick vi till parken och lekte med de större barnen. PANIKEN bara när hon tar emot en näve grus och sular in i munnen på en millisekund, trodde hon skulle spotta ut det (sjukt äckligt?) men hon började typ tugga på det och försökte svälja. Den skräcken när jag trodde att hon skulle sätta i halsen var inte att leka med. Men allt blev bra och några minuter senare så kramade hon om mig för att visa att ingen skada var skedd, sen fortsatte hon härja runt som vanligt. Ville typ krama om henne så att hon gick sönder, blev så lättad haha. Älskar den lilla jäveln så att det gör ont. Efter vår parkdejt gick jag iväg för manikyr och fransförlängning innan jag gick tillbaka till kontoret för några timmars till jobb. Avslutade dagen med ribbåt och picknick tillsammans med Richard Juhlin! Så stolt ambassadör till dem. Mycket mysigt var det. Att åka ribbåt och hänga med barn är lite samma grej – galet roligt förutom om du slappnar av en sekund för då kam det vara livsfarligt haha.

Nu blir det middag och kanske ett avsnitt av något innan jag totaldäckar. Har fått adrenalin så det räcker och blir över idag! Ganska skönt med kortvecka faktiskt hehehe…

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hipp hipp hurra på 13-års dagen!

FÖRLÅT min älskade, finaste lilla blogg för att jag glömde fira dig igår på 13-års dagen. I och för sig har jag glömt fira de senaste åren, du växer upp så fort, jag hinner inte riktig med.

13 år. När jag fyller 30 fyller bloggen 15, om två år, och då har jag bloggat i halva mitt liv. Halva mitt liv!!!!!!!!! Kan ni ens förstå det???

Kom faktiskt på av ren tur att bloggen fyllde år igår när jag gick in bland mina utkast och av en slump hittade ”Bloggen 12 år!” som var skrivet för ett år sen men som jag måste glömt publicera haha. 19 juni är bloggens födelsedag.

Wow som jag älskar den här platsen. Om min lägenhet är min plats på jorden så är det här min plats på den digitala planeten. Det här är mitt hem. För det mesta är det tryggt, ibland är det en jobbig plats, ofta gör den mig väldigt lycklig.

Tänk när jag satt där för 13 år och en dag sedan på Playahead (community som alla mina vänner använde, säkert ni också?), så kom det upp en bannerannons: ”Starta din internetdagbok här!”. En kvart senare var bloggen född, med en header föreställandes cupcakes och under alias ”Rar” som jag behöll i fem års tid. Det första inlägget minns jag så väl, det hette ”Djävulen bär Prada… bebisar också” och handlade om en födelsedagsfest för min grannes ettåring där hon hade fått Prada-skor och jag var omåttligt avundsjuk (ja, på en ettåring). Mitt intresse för mode fanns där redan som 14-åring hehe.

Är det någon som har varit med här inne från första stund kanske? Då har vi växt upp sida vid sida i sådana fall. Fan så fint. Jag undrar hur länge jag kommer att skriva? Börjar tro för alltid. Känns så himla roligt med Daily Forni och den nya looken här inne! Sen är det kanske galet, men jag tycker fortfarande att det är lika kul att blogga. Många av mina bloggande vänner säger att de tappar lust, inspiration och motivation men det händer mig så extremt sällan. Börjar tro att jag är född till att göra det här haha. Väljer den här platsen framför allt.

Tack för att ni gör det möjligt för mig att jobba med mitt drömjobb. Tack för att ni läser, förstår och hjälper både mig och bloggen att utvecklas. Både privat och ur ett jobbperspektiv är jag så glad och tacksam så ni anar inte. Jag får driva mitt egna livsstilsmagasin och det är tack vare er som jag kan göra det. Få utlopp för min kreativitet, utbyta tankar och funderingar, skriva av mig i jobbiga stunder, hitta igenkänning och försöka ge det tillbaka. Tack. Så stolt över den här fantastiska plattformen!!!

Tycker nog att vi avslutar det här inlägget med ett bildbevis på hur intresserad jag var av *fashion* redan som ung. Här är två somrar innan jag började blogga. Hahahahaha. Stayin’ fashionable.

  1. Jag har varit med sen starten och är född 89 precis som dig.
    Det är ju helt galet att det gått 13 år! Tack för en fantastisk blogg, hoppas det blir många år till!

  2. Jag tror jag hittade din blogg runt 2011, då var jag 16 år så du har hängt med mig ett tag med! Har läst din blogg varje dag sedan dess. Så härligt! <3

  3. Jag har också varit här sen starten, är också född 89 som dig! älskar denna plats! sluta aldrig <3

  4. Jag har varit med ända sedan rar-tiden! Din blogg plus blondinbellas är utan tvekan de bloggar jag utan uppehåll följt under överlägset längst tid. Du har skapat en sån fantastiskt härlig plats här på internet, så grym<3 (du var faktiskt en av anledningarna till att jag tog mig i kragen och "vågade" börja blogga när jag flyttade till Kalifornien, så tack, för både ett magiskt community och för oändlig inspiration<3)

  5. Grattis bloggen! Jag har varit med sen begynnelsen. Hur kom det sig att du hette Rar? Det har jag glömt 🙂 Fortsätt blogga som du gör, I love it!!!

  6. Jag har följt med sedan rar tiden, minns särskilt perioden när du började göra videor, har för mig att en handlade om nutella och en annan var en ”room tour” på ditt flickrum där du visade dina klädställningar. Herregud vad tiden går fort! Ha en fin dag Michaela, kram.

  7. Har också varit med sedan Rar-tiden. Kommer ihåg när jag såg dig på Beyond Retro som låg vid drottninggatan (??) på den tiden och blev helt star-strucked, tror tillochmed jag skrev en kommentar om det till dig :’)
    GRATTIS TILL BLOGGEN!

  8. Jag har, likt ett par andra här ser jag, varit med sen starten o är född 89 så jag har bokstavligt talat växt upp med dig. Det känns verkligen som att du är min vän! Är så stolt över dig, din framgång men även din inre resa. Vi är himla lika på många sätt, och det känns så fantastiskt hur långt vi har kommit. Även om du inte vet alls vem jag är så är jag din kompis så här på håll, och jag hoppas att få följa dig i många år framöver! <3

  9. Jag är tre år yngre än dig men har också varit med sen starten! Känns så fett, att ha följt allt. Hela vägen från Nacka gymnasium till nu. You go forni!

    1. Har stenkoll på detta, men tack! Jobbat ett fåtal gånger med NA på bloggen (då enligt de riktlinjer som finns i artikeln) men kommer inte att ha det på övriga Daily Forni som det ser ut nu. Kram!

      1. Hej igen! Tycker att du är bra och tydlig, var absolut inte meningen att vara dryg. Men tänker att det är bra om de regler o riktlinjer som finns får spridning iom att gränsdragningarna varit lite otydliga tidigare, vilket varken är bra för publicisten eller publiken. Lycka till med Daily Forni.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

En helg på landet

I fredags hade jag fredagslunch med Matilda som jobbar på Maria Nila. Jag åt en grön tomatsoppa på Strandvägen 1!

Sen gick jag hem för att plåta samarbeten med Lisa (Theres var också på plats!). Shit vad vi skrattade. Det här jobbet är så jäkla roligt ibland – att få skapa content på det sätt man själv vill och tycker blir bra är fantastiskt kul. Bra fredagsjobb, helt klart.

Ute på Djurgården fotade vi de sista bilderna, sedan körde jag och Theres en vecko-genomgång hemma hos mig innan vi gick på helg!

Bytte om och satte på mig mina nya solisar från Triwa som jag är kär i.

För att gå på aw med Emma! Snackade bort två mycket trevliga timmar på Broms.

När kvällen kom orkade vi inte laga mat, så åt en tonfisk nere på Fiore. Gick hem vid elva och la mig innan tolv men killarna satt uppe och snackade skit fram till ett så somnade inte förrän vid två. Jag har insett att jag har blivit väldigt känslig för just den typen av ljud – att försöka sova när andra är igång/festar etc. När jag var yngre kunde jag sova och somna prick överallt men det är bara att acceptera att det inte funkar för mig längre. Måste planera bättre för framtida situationer när det händer eftersom samma sak hände i lördags! // tant men what to do

I lördags tog jag, D, Markus och Petra båten ut till mina föräldrar för att låna deras bil ut till Värmdö. Det var 25 grader och vi var väääldigt sommarpepp.

Vid lunchtid kom vi ut till Linn och Mattias på Värmdö. På schemat stod nämligen en heldag på landet med kontorsgänget! Det var jag, D, Petra, Markus, Linn, Mattias, Daniel och Ida. Helt enkelt kontors-fyran + respektive + Ida!

Det tog cirka tio minuter innan alla låg i poolen. Markus var så gullig – när vi två och Linn gick en rundtur i huset så frågar han med försiktig röst ”Tror ni att man kanske får bada lite innan lunchen?” – så gullig och badsugen. Har aldrig träffat människor som gillar att bada så mycket som han, D och Mattias tror jag.

Jag var klädd i klänning från Lindex och mina egna skor från Flattered!

Vi hade det så härligt att vi sköt på lunchen i tre timmar. Låg i poolen, drack rosé och skrattade en massa.

Vid fyra-tiden blev vi serverade en mycket god lunch som Mattias hade lagat.

Sååå trevligt. Kändes nästan som att vi var utomlands med värmen och allt.

Sen hade vi poolfest fram till solen gick ner vid tio-tiden.

Killarna tog golfbilen ner till bryggan och kollade på båten medan Petra och Linn körde fyrhjuling och tanterna på plats, dvs. jag och Ida, nöjde oss med att snacka skit vid solstolarna.

Här är vi, kontorsfyran, som jag tycker så mycket om <3!

Vid halv tolv åt vi middag, haha, när man har kul måste man skjuta på saker. Även jag som brukar bli hungrig tänkte inte ens på hungern i all vår pool-dans. Vi åt supergoda vildsvinsburgare med sötpotatispommes, mums mums mums.

Igår vaknade jag vid tio av att Linn dukade fram frukost i köket. Och vilken frukost sen! Perfekt efter en lång dag med vin dagen innan. Alla var sådär härligt bakismysiga så vi snackade skit, åt massa rostade mackor och frukt samt tog ett ordentligt morgondopp för att vakna till liv.

Sen hängde vi vid poolen hela söndagen också. Vi tog bilen tillbaka till stan vid sex-tiden och strax efter åtta låg jag i sängen. Helt klart värt en trött kväll efter en sån här helg. Eftersom jag inte drack så mycket i lördags mådde jag ändå sjukt bra när jag vaknade i morse, yogan gjorde susen vid lunch och jag har lyckats röja undan riktigt mycket jobb. Ska fira med en kaffe på balkongen innan jag börjar med middagen.

Hoppas er helg också var mysig <3

  1. Michaela! Ett ord: öronproppar!!

    Gud det har verkligen räddat mig så många gånger. Precis som du har jag märkt att jag blivit mycket känsligare mot ljud när jag sover och då har öronproppar verkligen gjort susen. Lite meckigt att få till det de första gångerna men när du väl får in tekniken är det guld. Moldex engångsöronproppar är nog bäst (öronpropps-connoiseur haha vem är man…). Rekommenderas även på flyg, bra när man hamnar nära någon lite mer högljudd aka barn 🙂

    Kramar från en annan tant!

  2. Heej! Måste bara säga att din bok är sååå fantastisk, så rätt i tiden, och så inspirerande. man känner sig verkligen inte ensam! Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Monday aint a fun day

God morgon mina kära!

I natt sov jag 13 timmar (!!!). Kan inte minnas sist jag sov så länge men det var nog många år sedan. Brukar sova ca åtta timmar per natt och eftersom jag bara fick tre timmar i lördags antar jag att kroppen behövde hämta hem lite vila. Somnade vid halv nio och vaknade halv tio i morse vilket egentligen är orimligt sent för att vara en måndag (alla har väl som mest på måndagar?) men det viktigaste för mig som egen är att kunna göra det valet om jag vet att det är bäst för mig. Jag har så många i min omgivning som måste vara inne vid åtta-tiden på kontoret även fast de är heeelt slut, resultatet blir en hel dag av långsamt (eller i värsta fall inget alls) arbete. Halv tio må vara sjukt sent, men jag känner mig utvilad och kommer kunna bränna av några riktigt effektiva timmar jobb. Jag funderar mycket på för och nackdelar med anställd vs. egen och det här är ju helt klart en fördel. Kanske ska göra en lista här i bloggen någon gång, får mycket frågor om just för och nackdelar från er som tvivlar så det kanske kunde bli kul eller intressant…

Nu kickar vi igång midsommarveckan, ännu en kortvecka väntar och sen känns det som att allt går på halvfart fram till mitten av augusti. Jag har mycket mer jobb än vanligt i år under sommaren och kommer behöva jobba mer än vad jag först trodde men det gör ingenting. Så länge jag har möjlighet att jobba från en solbädd någonstans så är jag lycklig.

Såhär ser i alla fall min korta lilla arbetsvecka ut:

Måndag: Hemmajobb, yoga på lunchen och en långpromenad när jag är klar med allt.
Tisdag: Kontorsdag, jag har ett par möten på förmiddagen och efter kontoret ska jag iväg för att fixa naglarna + fransarna hos Studio Paavola. På kvällen ska jag iväg på ett sommarevent med Richard Juhlin som jag är ambassadör för – mysigt!
Onsdag: Kontorsdag och lunchdejt med Josef som har Businesspodden. Efter jobbet ska jag fika med min gudmor Eva och sen står massa fix inför midsommarhelgen på schemat.
Torsdag: Mot Västkusten!

Snart semester – längtar!

  1. Går själv o funderar på för- o nackdelar, men jag har alltid varit anställd så JA TACK till din lista:)

  2. Halv 10? Jag är egenföretagare och går upp runt 10:30 varje morgon. Lol. Brukade känna ångest och skam över att sova så länge, normen är ju att sitta på ett kontor kl 8, men insåg att jag måste göra det som känns bäst för mig. Att ta tunnelbanan till jobbet skittidigt varje morgon i flera år var bara stressigt och tungt. Jag är nattmänniska och behöver sova längre på morgonen. Att bestämma över sina egna timmar är något av det mest befriande med att vara egen tycker jag. Kram!

    1. Haha, så kul hur olika syn man ändå har för vad som är sent och inte. Jag har vänner som tycker det är helt sjukt att jag går upp vid halv åtta-åtta trots egen och tycker typ att kl 07 senast är rimligt. Medan andra är som du och tycker halv elva är lagom. Jag är varken morgon eller nattmänniska och gillar att gå upp vid halv åtta och somna vid halv tolv – det är perfekt enligt mig! xx

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi