Frågor med Forni

Hej,
Jag följer din blogg dagligen och tycker om att du skriver känslosamma och ärliga inlägg. Håller även på och läser din bok 🙂 Jag skulle jättegärna vilja läsa en uppdatering om hur det har gått för dig med dina röstbesvär och om du har tips och strategier kring detta. Jag har själv brottats med Fonasteni (rösttrötthet) senaste året och är annars en social och pratig person men pga detta har jag tvingats sätta mkt av mitt sociala liv på paus och det har även påverkat min karriär negativt. Jag har känt mig väldigt ensam och isolerad i detta så skulle vara intressant att höra om dina upplevelser kring röstbesvär i allmänhet.
Tack på förhand!

Kramar från Karin

Hej Karin!

Tack för fina ord.

Det är tufft med röstbesvär alltså. För mig började det när jag var runt 18-19 år, jag var konstant hes och hade ont i halsen/stämbanden. Efter ett år hos logoped (läkarna trodde det var knutor) fick jag tid hos en specialist på Karolinska som kunde konstatera att jag hade en cysta på stämbandet. När jag opererade bort den (och knuten som cystan hade skapat på andra stämbandet) fick jag en ny röst som det var tänkt att jag skulle behålla med hjälp av de tekniker jag lärt mig hos logopeden för att inte skapa knutor på de hela, fina stämbanden. Nu har det gått fyra år sen jag opererade mig, jag är fortfarande fri från knutor men däremot så drabbas jag, precis som du, av rösttrötthet och irriterade stämband. Jag är också pratig, väldigt social, och pratar rätt högt vilket gör att jag vissa dagar får vila rösten helt från folk. T.ex. har jag ju en dag i veckan som jag jobbar hemma på, det är mycket för att få tid till att vila rösten. Jag pratar nästan aldrig i telefon och ibland går jag hem från tillställningar när mina stämband inte orkar.

Det är isolerande, precis som du säger, men jag har nog helt enkelt bara accepterat att mina stämband är svagare än andras. Alla har vi våra kroppsliga problem och det här är ett av mina. Jag försöker bara lyssna in kroppen så mycket som det går och så övar jag hela tiden på att prata lite tystare och från magen. Det är jättesvårt för det går HELT emot min självklara instinkt när jag ska prata men försöker påminna mig själv så mycket som det bara går.

Några tips som jag använder är i alla fall följande:
– Masserar stämbanden genom att säga ”mmm” eller ”aaaaoooommmm” med stängda läppar, från magen. Som när man säger ett mantra i yogan. Det är superskönt.
– Av min logoped fick jag ett glasrör, som ett sugrör. Jag brukar fylla upp en liten skål med ljummet vatten och så bubblar jag med sugröret i skålen i 5-10 min. Också skön massage.
– En pratfri dag i veckan. Jag förstår att det är jättesvårt med ditt jobb, så du kanske får hitta en annan lösning, t.ex. tre kvällar i veckan där du inte pratar/umgås med någon?
– Inga telefonsamtal som inte är nödvändiga.
– Prata från magen
– Försök prata lugnt och tyst
– Sjung inte med i låtar, mima istället (jag sjunger nästan aldrig med längre, mimar bara, svintrist men nödvändigt)
– Varmt te är ju en favvo mot ansträngda stämband, även strepsils mellan varven

<3!

Precis efter operationen, jag ser lite groggy ut 🙂

Hej fina du <3 Jag har en fråga: Du skriver att din ångest minskar när du ser din partner, men alltså för mig är det tvärtom när jag mår dåligt! Känner mig så HEMSK! Gick in i väggen för 1,5 år sedan, och vägen tillbaka var tuff men under våren kände jag ändå att ”nu jäklar, nu är jag mig själv igen” Och så körde jag på för hårt med allt (100% studietakt på juristprogrammet, plus extrajobb ca 50% på en byrå) och nu är jag nära väggen igen. Alla gamla symtom har kommit tillbaka. Och det värsta är att jag tycker att min partner är så JOBBIG!!! Blir irriterad bara jag ser honom. Och han är mitt allt, älskar honom så mycket! Men allt han gör är fel. Det han har på sig, hur han rör sig, hur han LÅTER, andas, pratar osv osv. Alltså jag stör mig på allting! Och så är jag arg hela tiden. (Säger såklart inte detta till honom, han skulle bli jätteledsen om han visste att jag tänkte så om honom) Men känner mig så hemsk, hur kan jag tänka så om min egen partner? 🙁 Så svårt att hantera känslorna, speciellt ilskan och irritationen. Hur bär du dig åt? <3
TACK för världens bästa blogg!

Hej fina,

Inte ditt fel att du tar ut dina jobbiga känslor på din närmsta person!!! Jag tror att det är SÅ vanligt. Däremot så är det ju fruktansvärt. De närmsta ska ju kännas fina och behövliga i jobbiga stunder, inte som störiga moment man bara vill kasta in i en vägg. Jag tror att du måste jobba med din mentala inställning till honom. Alltså verkligen anstränga dig för att se honom som ett stöd istället för någonting störigt. Jag tror att allas utbrändhet tar sig ut på olika sätt, för mig är D (nästan) aldrig ett problem utan ett självklart stöd i det jag går igenom, även om han inte alltid förstår, frågar rätt frågor eller säger rätt saker.

Och, om du verkligen vill att er relation ska hålla, borde du ta tag i din utbrändhet innan den har infekterat det som är viktigt i ditt liv i sån grad att det inte går att laga. Du verkar vara som jag, alltså uppmärksam på signaler, ta dem på allvar innan det är för sent. Ingen utbrändhet bör ske på bekostnad av en relation. Gå till botten med den så kommer du nog se din kille med nya ögon.

Kan inte du göra ett inlägg där du visar vad du packar i strandväskan, känns som du är ett riktigt organiseringsproffs och alltid har med så bra grejer! Själv är jag en riktig slarver så behöver typ en checklista för att få med allt, är så segt varje gång med kommer till stranden och inser hur mycket man glömt…

Det ligger en sån artikel uppe på Daily Forni! Den är så fin! Läs här (klick!)

Fyra av de senaste artiklarna på Daily Forni!

Jag är en 17 åring tjej som inte vill leva eller vill nog leva men vill bara försvinna för ett tag och inte känna så mycket. Lever dagligen med ångest och tankar som sänker en till det mörkaste och ett självförtroende som ligger på botten. Skolan som ger en feta ångesten, föräldrarna som inte förstår att man mår dåligt och kallar en lat. Gråter varje kväll och den ända jag vill är att hitta lite motivation i livet… har känt såhär de senaste 3 åren. Vet inte riktigt vad jag vill komma med det här. Tänkte att du kanske hade lite tips, du som också lever med ångest osv kram! Skulle betyda mycket om du svarade på den här kommentaren.

Hej fina, fantastiska du.

Du behöver prata med någon professionell person om ditt mående. INGEN människa ska behöva gå runt med sådana mörka tankar i så många år. Du måste våga fråga om hjälp och stöd.

Aldrig Ensam är en organisation som hjälper unga med psykisk ohälsa, du hittar dem här. Under ”Stöd” finns flera förslag på var du kan vända dig för att få hjälp.

Du kan också ladda ner appen BlueCall där du gratis får prata med personer om ditt mående – det är jätteenkelt att ladda ner appen, gör det på en gång!

Om du vill och vågar tycker jag att du ska berätta om hur du mår för en förälder, ett syskon eller en vän. Det är jätteviktigt att våga prata med dina nära om hur man mår, så att de förstår och kan få en chans att finnas där som stöd.

All kärlek till dig, du är värd att få må bra, tro ingenting annat. Skickar massa styrka. Kram!

  1. Hej!

    Jag älskar att ha klänningar men tycker det är svårt att veta vad man ska ha till när det blir lite kallare på kvällarna och bara klänningen blir för kallt. Det blir lätt lite ”bylsigt” och tar bort den fina siluetten klänningen ger när jag tar på mig något utanpå.

    Jag ska även gifta mig i september och behöver ha någonting när man är ute på kvällen. Klänningen är en snäv Ida Sjöstedt i spets, ganska enkel. Till vardags gillar jag skinn- och bomberjackor men det kanske känns lite skarpt mot en brudklänning? Samtidigt som jag inte vill ha något typiskt brudplagg utan mer sånt jag har i vanliga fall också.

    Det vore supergulligt om du har möjlighet att ge lite generella tips och gärna om du vet några plagg som går att få tag i nu! Gillar din sofistikerade men tuffa stil!

    1. Kanske Marlene Birgers glansiga bombarjacka som finns på rea nu? Petra Tungården tipsade om den för någon dag sedan 🙂

    2. Tiger of Sweden har också tunna, snygga bomberjackor i silkesmaterial som skulle passa perfekt att slänga på sig över en bröllopsklänning tror jag 🙂

  2. Hej goa Forni! En nära vän till mig ska gifta sig i sommar och jag är med och roddar med vigsel, festen och allt runtomkring. Jag börjar få slut på idéer och undrar om du kanske sitter inne på några festliga aktiviteter att göra under middagen/festen? Brudparet är båda unga (21 år) och åldern på gästerna är väldigt varierad. Även om vi behöver anpassa oss till både barn och gamla så vill jag att det ska framgå att det är två ungdomar som gifter sig och inte ett vuxet par som redan varit tillsammans i 20 år. Det ska ju vara en av de bästa och roligaste dagarna i deras liv och inte i gästernas. Tusen kramar!

  3. Hej Michaela! Har en liten fråga som jag tänkt på ett tag.

    Vad jobbar dina närmsta vänninor med? Är det några som arbetar som undersköterskor, lärare, kanske byggarbetare? Upplever att många av dina vänninor som syns i bloggen är i samma bransch som du.

    Ha det gott!

  4. Ush för den sista frågan <3

    Lyssna på dig själv! Om föräldrarna inte förstår så låt det vara så, prata med någon som förstår. Pausa skolan om det känns bättre. Finns inte många så jobbiga saker som att känna som du gör. Gör det som känns bäst för Dig för ingen annan behöver gå runt med dina känslor.

  5. Till 17 åriga tjejen. Livet blir bättre!! Våga tro på det, snälla! Inget varar för evigt, allt är under förändring och kommer att ändra skepnad. Du kommer inte för resten av ditt liv leva med en ångest, ledsamhet och lågt självförtroende. Du kommer att växa, utvecklas, uppleva en himla massa fint och fantastiskt. Det blir bättre. Jag levde med mental ohälsa under ca 10 år, från när jag var 15 till 25. Jag kan inte med ord beskriva det självhat jag kände och hur trött jag var på livet, hur gärna jag ville få ”sova” (precis som du skriver, jag ville inte dö… jag ville bara inte leva). Dessa 10 år av depression är min stora sorg och välsignelse. Jag kan känna sorg över alla år som togs ifrån mig, att jag ”missade” min ungdom. Men dessa år gav mig också något ovärderligt och om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag inte ändra något. Min mentala kris och de svårigheter jag upplevde tvingade mig att dyka ner djupt i mig själv och lära känna mig själv på ett sätt jag inte skulle ha gjort annars. Min depression och ångest lärde mig hur förbannat jävla stark jag är, att jag kan möta det mörkaste mörker och ta mig igenom det. Det kan du också. Du kommer att komma ut på andra sidan och se på dig själv med nya ögon, med respekt för dig själv, för vad du har genomlevt. Skit i världen. Skit i allt som inte stärker dig. Vad behöver DU för att må bra? Hitta dina verktyg som funkar för dig. Testa ALLT. Terapi, meditation, kreativt skapande, tid för dig själv, fysiskt aktivitet, fasta rutiner, se över din kost osv osv. Du kommer att hitta din väg, snälla snälla ge inte upp. Det jag önskar att någon hade sagt till mig när jag var 17 år är: ”Du är så älskvärd och jag ser hur hårt du kämpar. Varje dag går du igenom helvetet med fortfarande är du här, vid liv. Vet du vad det säger om dig? Att du är så jävla stark, imponerande och vacker att det finns inte. Du är en kämpe! Fan vad cool du är som orkar.” <3

  6. Fina du 17-åriga tjej som mår dåligt. Du är så varmt välkommen att prata med oss på Tilia, vi är en ideell organisation som har en chatt som är öppen 21.00-22.30 varje kväll, 365 dagar om året. Och vi finns där för att lyssna på dig. På dig och alla andra som mår dåligt just nu. För du är inte ensam, och vi lyssnar så himla gärna på vad du har att säga<3

    http://www.foreningentilia.se

    KRAM <3

  7. Så bra svar till den 17-åriga tjejen, både från Michaela, Bella & Nicole. Sitter & gråter, både pga hennes brev men även för era uppmuntrande ord❤️ Jag mådde själv dåligt i tonåren, ”botade” den med alldeles för mycket träning..Såg hälsosam ut på utsidan men insidan var ett inferno. Michaela Forni, tycker du är en förebild som tar upp sådana här viktiga ämnen! Kramar

  8. Hej! Åh vad kul att du skriver och tipsar om BlueCall! Jag fick höra om appen av en kompis och brukar nu använda den och det funkar bra för att lindra ångest. Det är skönt att prata med någon som förstår + att det är anonymt! Kram och tack för en fin blogg!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi