Om Girls och skrivandet

Jag håller på och tittar igenom alla säsonger av Girls just nu. Jag har sett de första två sen innan men så slutade jag titta efter det av någon anledning? Nu ser jag om allt och har precis påbörjat säsong fyra, när Hannah precis flyttat till Iowa.

Det pratas mycket i serien om skrivandet. Hannah går in i definitionen av hur hon tror att en skribent ska vara (tycker jag) och försöker sedan leva sitt liv därefter. Dessutom är det intressant att hon definierar sig själv som skribent så starkt, utan att egentligen ha haft skrivandet som yrke (till en början av serien i alla fall). Hon påminner mig lite om de jag känner till som är skådisar utan mer än ett statistjobb för fem år sen eller entreprenörerna som inte har byggt upp någonting egentligen, förutom ogenomförbara idéer.

Haha, som ni märker irriterar hon mig en del. Hennes egocentriska personlighet är bland det värsta jag vet. Min mardröm är att bli som henne. Det finns nog ingen förolämpning jag tar så illa vid mig av som när någon säger att jag är självisk eller egocentrisk eller bara vill prata om mig själv. För det är det sista jag vill vara. Kanske stör hon mig så mycket för att jag känner igen mig en liten gnutta i just den egocentriska personligheten – men avskyr att erkänna det. Och kanske är alla personer som satsar på skrivandet hyfsat egocentriska? Speciellt när en skriver utifrån sitt eget liv, som jag gör.

I alla fall så har jag precis sett ett avsnitt där hennes pappa pratar med henne om skrivandet och säger att man blir mycket lyckligare när man slutar med det, eftersom skrivandet någonstans drar in en i en mörk, egocentrisk och ensam värld.

Visst har han rätt?

Jag vet inte om jag är kapabel till att skriva tyngre grejer än det jag redan gör (typ romaner på 500 sidor som kräver fem års research) för jag vet inte om jag kan gå så djupt in i skrivandet, jag tror att det kanske skulle ta död på mig? Jag kan ju bli mörk bara av att processa det skrivande jag sysslar med just nu, även om jag anser att det är på en rätt ”ytlig” nivå (bloggen och böckerna). Med det menar jag inte att det inte är viktigt det jag skriver, för det tycker jag verkligen att det är, men snarare att själva processen för projekten inte är så stora eller omfattande.

Ni som skriver, hur ser ni på det? Tror ni inte att man skulle vara lite mindre egocentrerad och lite mer lycklig utan det? Samtidigt som att man på något sätt alltid skulle ha ett litet hål i hjärtat eftersom det inte finns någon större kick än att läsa något, skrivet av en själv, som man är riktigt jävla nöjd med. Kvällens funderingar…

Okej slutsnackat, nu ska jag titta vidare. Puss!

47e79625ea95f6232d0092037f8c5a0f

  1. Det är många som stör sig på Hanna. Kanske med rätta. Men hur många gånger har inte den här typen varit en karaktär och varit man och blivit omnämnd som ”konstnärssjäl” eller liknande. Bara en tanke.

  2. hehe har faktiskt funderat i väldigt liknande banor senaste dagarna, dock är jag kompositör och inte skribent. Men processen att skriva ett längre stycke musik är, som jag tänker mig i alla fall, ganska liknande att skriva en roman. Jag har också känslan av att jag lätt uppslukas utav temat jag skriver om så att det liksom påverkar resten av livet (och dom som lever bredvid mig…) lite för mycket. Men i veckan kom jag på att det var längesen som mitt ”musik-skapande” kändes ångestfyllt eller tog över på det där maniska (och kanske självcentrerade?) sättet.. Tror det beror på att jag just nu gör musik som utgår från koncept/idéer som ger snarare än tar energi, det finns något extremt glädjefyllt och spännande i hela processen liksom. Så jag börjar faktiskt tro på att jag kan vara kreativ och skapa musik som betyder något för mig, utan att alltid behöva gräva i det mest smärtsamma 🙂 🙂

  3. Hej!
    Håller helt med ang Hannah. Men tror det är lite det ”amerikanska” i henne, Dvs en kulturkrock för oss. Jag har bott i USA länge och där var många jag träffade på precis som hon är. Upplevs som ego av oss men egentligen precis som många amerikaner är på gott och ont:)
    Nu till en viktig och för mig känslig fråga: Jag har som sagt bott flera år i USA och nu flyttat tillbaka till Sverige (Stockholm) för några veckor sen. Har fått nytt jobb här och eftersom hela mitt yrkesliv varit i USA så känner jag mig lite lost. Jag kör samma race som på mina förra jobb i USA men jag har märkt att mina nya kollegor uppfattar mig som ”skrytig” och självupptagen. så fort jag berättar något från min tid i USA så suckar de och säger ”skämtsamt” att ja, ja USA är inte Sverige. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den svenska kulturen men jag ber dig nu om lite konkreta tips för att bli mer poppis på mitt nya jobb.. ska jag verkligen inte kunna prata om min tid i USA utan att folk tror att jag är självupptagen? Tycker själv att det är superintressant att höra om andras erfarenheter, speciellt från andra länder! Tack för en superblogg:)

    1. Det är nog klokt att anpassa sig och försöka smälta in snarare än att utmärka sig i början. Hålla en låg profil och lyssna mer än man pratar. Tror att du i ett senare skede kan prata om det mer, när folk har lärt känna dig och du är en i gänget.

  4. Älskar att hon irriterar så många. Men hade du stört dig lika mycket på Hannahs karaktär ifall den var en kille/man? Jag personligen tror att många har svårt för hennes karaktär då den bryter mot cirka femtiåttatusen normer som en som kvinna ska passa in i. Jag blir även själv ofta instinktivt irriterad på henne, men brukar ha för vana att i film/tv/serier/böcker etc. alltid ställa mig frågan ”Men hur hade du känt ifall personen som väcker RANDOM känsla, var en motsats/kille/tjej/ickebinär?”. Jag har i & med det blivit tvungen att dra känslorna ett extra varv & verkligen utmana mig själv. Rekommenderas!

    1. Hej Elin!

      Jag ställer mig själv den frågan ofta när jag tar mig an kvinnliga karaktärer – hur jag hade reagerat om personen i fråga var en man istället. Så jag kan inte säga att jag hade accepterat personlighetstypen om det var en man – jag gillar den inte över huvud taget, könet spelar ingen roll i min känsla här. Du kanske inte ska anta att människor inte har kommit lika långt i sitt feministiska tänk som du har gjort bara för att de känner annorlunda än vad du gör gentemot en kvinnlig karaktär? Bara en tanke!

      Fint dock att du påminner folk om det feministiska perspektivet, fortsätt med det! Kram!

      1. Oj. Var inte alls meningen att det skulle uppfattas som att jag antog massa saker om dig. Verkligen inte meningen i så fall. Jag menade det som en genuin fråga & sen som en rekommendation då jag själv tyckt att jag haft nytta av det så himla mycket. Skrev ju även att jag också oftast känner precis som du med Hannah(?). Plus bara att jag själv brukar tycka om att utbyta ”enkla tips” eller tankar kring hur en kan tänka kring saker för att utmana sig själv. Hoppas du förstår vad jag menar.

        1. Då förstår jag! Det är lätt att anta att andra inte är på samma nivå som en själv i vissa frågor, vilket jag tycker är ganska typiskt för oss människor generellt att anta, och det är ju ett översittartänk att utgå ifrån att man kan mer än andra. Så ville mest bara ställa en fråga tillbaka om det nu var så att du antog att jag inte ser saker ur ett feministiskt perspektiv precis på samma sätt som du gör 🙂 Fortsätt utmana dig själv! Så lovar jag att göra detsamma. Kram

  5. Skriver inte själv, men en tanke jag får är att det kanske är positivt att vara mörkt i skrivandet eftersom det är på lotsas. Ska förklara. Jag tänker nämligen att alla intryck vi får påverkar oss. Så alla intryck ger oss antingen ett + eller -, alltså negativ eller positiv energi. De här energierna i form av känslor behöver vi göra av någonstans. Vi behöver hantera det. Om inte samlas känslorna inombords i form av fysisk värk eller psykiska problem. Så om man nu har en mängd positiv energi och en mängd negativ energi, som man behöver processa tänker jag att skrivandet är ett verktyg som ni hittat för att bearbeta känslorna. På så sätt kan en del av den negativa energin kanske stanna på sidorna i boken. Så är det inte bara bra om mörket får rymmas i böckerna, för mörket stannar ju i boken. Då är man av med massa negativet och kan rikta den kärleksfulla energin ut i verkligheten. Eller?

    Tänker därför att det kanske inte handlar om att vara egocentrisk som författare ifall man skriver om sig själv. Snarare är det fint att ni delar med er, det är en gåva som vi får ta del av. Och även om det skulle vara egocentrisk att skriva om sig själv, så har ju vi alla ett ego som visar sig i olika former. Om ditt ego visar sig skrivande, kanske en person som inte är författare tänker på sig själv och sina egna behov konstant utan att se någon annan. Och den personen har ju isåfall ett större ego. Förstår du hur jag tänker? Jag upplever ju att du är en av de personerna som värdesätter andra människor, och bryr dig om fler än bara dina närmsta. Så om det skulle vara egocentriskt att skriva om sig själv, vad gör det när du är omtänksam resten av din tid <3

    Vet inte om min kommentar är relevant, kanske missförstod din frågeställning i inlägget eftersom jag inte skriver och kan sätta mig in i din situation. Men ville dela mina tankar, kram

  6. Ja, han har rätt, men tror det mer är en egenskap/pesronlighet/läggning än själva skrivandet som gör att man dras in i en mörk egocentrisk ensam värld, och där blir skrivandet ett måste 🙂

  7. Jag håller med om Hannah! Tycker också det är så intressant och samtidigt störigt att Lena Dunhams egna karaktär är så ego, hon hade ju kunnat göra sin egna karaktär hur hon ville.. Vet inte hur långt du kommit exakt men senare i serien så talar de om att hon är ego. Fan….. de flesta karaktärerna i serien är konstiga och ganska dryga haha! Senaste avsnittet var så JÄVLA viktigt och bra så hoppas du snart kommer dit :-))

    1. Ja det är väldigt intressant och jag antar att det finns en tanke bakom det? MEN å andra sidan gillar jag ingen av karaktärerna – så det måste finnas en tanke med att skapa dem så… extrema? För det gör dem svåra att tycka om. I alla fall för mig! Jaja, kommer ett till Girls-inlägg när jag sett klart allt haha. Puss!

      1. Haha, så roligt att du inte tycker om någon av karaktärerna. Det gör inte jag heller, ändå har jag sett alla avsnitt såhär långt. Jag tycker att alla, verkligen alla, känns som personer jag inte skulle orka umgås med om de fanns i det verkliga livet. Förstår inte vad det är som gör att jag fortsätter att titta.

  8. Nu är inte min blogg personlig lika ofta som din eller andras livsstilsbloggar men jag skriver också mycket privat och kan absolut känna igen mig i att bli mörkare av det. Samtidigt vet jag också att jag inte mår bra av att inte skriva. Då samlas allt på hög i stället och det blir aldrig bra om känslolivet får göra det för länge under tryck 😉😃

    Som journalist är jag strängt uppfostrad i att egentligen inte synas i mina texter så jag hade jättesvårt till en början att ta plats i de blogginlägg som inte är redaktionellt material. Känns fortfarande konstigt och kanske lite egocentriskt men det ger så mycket mer att få vara personlig i bloggande att jag gör det med glädje. Men precis som du är det en av de värsta sakerna som jag vet att få höra att jag är självisk eller ego. Det är karaktärsdrag jag vill undvika allt jag kan.

    Har faktiskt inte sett Girls än, försökte men fastnade inte alls. Kanske ska ge det ett försök när det ändå råder sjukstuga här hemma?

  9. Åh jag är på säsong 6 och klarar inte av Hannah. Står inte ut med hennes personlighet. Och JA, jag hade känt samma sak om det var en kille. Tror inte det har med det konstnärliga att göra heller, utan hon har helt enkelt en jobbig personlighet – enligt mig. Precis som Clara här i kommentarerna så har jag länge varit journalist och har därför inte varit ”huvudpersonen” i mina texter. Under mina år som bloggare så kunde jag känna igen mig i det du skriver. Det är en av anledningarna till att jag nu driver ett webbmagasin istället för en personlig blogg, för det blev så jobbigt att vara sitt eget varumärke och ansiktet för allt som bloggen stod för. Men jag tror att vi alla är lite egoister i grunden, går inte att komma ifrån, det ligger i vår natur att vara det.

  10. Alltså, ja. Kan bara hålla med om Hanna och dom andra tjejerna i serien. Älskar dom men irriterar mig nå så fruktansvärt ibland. Har funderat mycket på varför dock och har en teori (som liknar din känsla lite). Jag tror man irriterar sig på dom just för att dom är så verkliga och inte förskönade? Dom gör dumma saker, är själviska, dåliga vänner ibland – precis som alla andra människor, precis som en själv (obs. kanske inte hela tiden men ibland). Det är som att dom är alla ens värsta sidor personifierade och jag tror det är vad som blir jobbigt och störigt för oss. Men som sagt, så gör ju också det dom mer verkliga och det måste man ju bara också älska!

    1. Jag håller med dig i din teori! Som du säger – de är de värsta egenskaperna personifierade. Jag känner verkligen igen mig i mycket och så skäms jag för att jag inser att jag kan vara likadan som dem när de bara är generellt shitty. En intressant serie som verkligen utmanar ens syn på sig själv, kvinnor, män, vänskap, kärlek etc. Kram!

  11. Känner rent spontant om jag skulle bli helt galen om jag inte skrev. Använder mig så mycket av skrivandet för att bli av med känslor, eller för att bara få ner dem på papper så att de går att ta på. Typ som att man kan behöva gråta av sig ibland behöver jag även skriva av mig. Jag ser inte skrivande människor som egocentriska så mycket som öppna för sina egna känslor och tankar. Skulle inte klara mig utan mitt skrivande <3

  12. Vet inte om det är relevant för din situation, men tror man dömer kvinnor som är egocentriska hårdare än män. Då det är ovanligare då kvinnor överlag är mer måna om att vårda sina relationer. Om män sätter sig själv i första rummet är de målinriktade och om kvinnor gör det är det själviska. Till exempel Adam i serien är väl också otroligt egocentrisk? Sedan är ju även Charlie i two and a half men det och Sheldon i Big bang theory. Sedan kanske du ogillar Hannah oberoende av det, men tycker det är en intressant analys i vilket fall. Vet att jag själv ibland dömer tjejer för egenskaper jag inte skulle dömt killar för, vilket är hemskt.

  13. Hannah är hemsk, haha! Men det är meningen. Alla karaktärerna i Girls är ju väldigt osmickrande och jag tror att det är iden med hela serien liksom. Lena Dunham har bara dragit ut svängarna ytterligare med Hannah. Och det där om att man hade haft mera sympati för henne om hon hade varit en man tror jag inte. Hennes karaktärsdrag är osmickrande och hemska oavsett liksom.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi