I lördags gjorde vi inte många knop, och på kvällen åt vi som sagt tacos. Barnsligt gott.
Igår gick jag nästan bara upp för att jag ville åt frukosten. Färskt bröd, juice, kaffe, ägg mmm…
Efter frukosten gick jag ut och sprang. Satan vad jobbigt det var. Sprang tre kilometer och gick tre kilometer så totalt sex men det tog emot efter all semestermat, rosé, cavasangria och solstolschillande kan jag tala om. Kände mig helt svimfärdig när jag var hemma haha, kolla bara på den här svettiga och rödsprängda tjejen ovanför (tog bilden efter sista spurten!)
På eftermiddagen gick vi hem till svärföräldrarna för världens godaste persiska mat och så tårta till efterrätt! Hurra för det!
Jag hade på mig min ”I <3 Nutella” t-shirt dagen till ära :)))
Det var de enda bilderna från denna helg men det fanns inte så mycket så mycket mer att dokumentera ändå. Nästa helg blir roligare! Längtar redan!
Hej Michaela!
Först och främst vill jag säga tack. Tack för att du driver din blogg då den hjälpt mig oerhört. Du visar att man kan ha nära och kära runt sig trots att man är en person med känslorna utanpå och ångest som tär på en, något jag länge trodde var en omöjlighet.
Nu till min situation som jag bara hoppas på något litet gott råd. Jag har under de senaste två åren lidit av rätt grovt ångest med panikattacker, sjukskrivningar m.m. som följd och nu senaste halvåret, en rätt stor identitets- och livsomställning. Jag har insett vad som ör viktigt för mig och vad som får mig att må bra, samt vad som triggar igång min ångest, får mig att må dåligt och samtidigt ger mig precis noll värde. En sak av dessa sistnämnda är utgångar. Jag tycker inte att det är kul att klubba. Jag tucker inte det är kul, eller för den delen kroppsligt tål pga magproblem, att bli berusad och jag allmänt vantrivs i dessa sammanhang. Men jag är 24 år, och för de flesta i min ålder är utgången typ veckans höjdpunkt och vänner/bekanta/personer involverade vägrar ta mitt nej när jag säger att jag inte vill. Just nu befinner jag mig i en situation med väldigt nya människor runt omkring, inga jag vill snacks om min ångest med, och historisk upprepas gång på gång. Nej, jag vill inte följa med ut. Jag börjar dra till med ursäkter som att det är vardag, upp tidigt, ingen kvällsperson, känner inte för det osv (vilket är sanning alltihop plus ångesten),men det tjatas och tjatas till jag känner mig som världens sämsta person för att jag inte vill samma sak som de andra. Jättegulligt, såklart, att de vill ha med mig ut, men vet inte hur jag ska förklara saken för att de ska respektera vad jag vill. Jag känner mig dömd och det känns inte kul, speciellt när en kass självkänsla är en av dakerna som ställer till mest ångest. Skulle du följa med ut för att slippa tjatet eller stå på dig? Är jag ”skyldig” att följa med mina vänner/bekanta/personer-i-sammanhanget-jag-knappt-känner bara för att? Jag vill stå på mig, men det är tufft när det är så jävla tydligt att de tycker jag står upp fel. Några goda råd?
Kram på dig Michaela, och hoppas du får en fortsatt fantastisk vecka! 🙂
Hej Michaela, vill bara informera dig om att jag har under ca 3 års tid följt din blogg slaviskt. Älskade även podden med dig och dasha mer än allt annat. Din bok ligger alltid under huvudkudden med hundöron på varje sida! Den har varit med sen länge och varje sida är läst minst 10 gånger, kan relatera till allt. MICHAELA FORNI du gör skillnad varje dag!
Världens bästa forni!!!!!
Du har världens finaste och snyggaste klädstil, kan inte du göra mer inlägg om det? Hur du tänker angående dina kläder (ge oss även mer bilder)
Älskar din blogg 🙂
Puss trogen läsare sedan länge.