Jag promenerade bort till yogastudion idag, var där vid 06.30 och hann jobba en halvtimme från mobilen innan passet började. Inte speciellt yogigt av mig, men jag gillar att börja jobbdagen före alla andra. Sen kom det in en ny yogalärare än de jag brukar yoga med och då märkte jag att jag var på uruselt humör för jag blev spontant irriterad, som ett gammalt vanedjur. Jag har varit på kasst humör i flera dagar. Jag har väldigt svårt att acceptera alla tragedier som sker i Sverige och allt kring flyktingkrisen. Jag är liksom ständigt arg och besviken på mänskligheten. Det är även en ganska jobbig period för mig just nu och jag längtar väldigt mycket efter julledigheten. Jag är ju, som ni vet, en högkänslig person så jag har väldigt svårt att hantera när livet inte känns bra (som ni vet vid det här laget, hehe).
I alla fall, så började yogapasset och jag försökte skaka bort min jobbiga känsla men det gick inte. Inte förrän den nya läraren bad oss dansa samtidigt som han skrek ”Let it go! Jag vet att det jobbiga ibland vill klamra sig kvar i kroppen, men skaka det ur dig! LET IT GO!”. Jag skrattade, tänkte på Disney-filmen Frozen och så kände jag hur den negativa energin dansade ut ur min kropp.
I sådana stunder är yogan livet. Så otroligt tacksam för hur den kan förändra energierna i min kropp.
Nu sitter jag hemma igen och äter frukost, ska jobba undan en del innan jag går in till kontoret. Hörs sen, puss!
Hej fina du! Så bra inlägg! Jag har en fråga som inte är kopplad till inlägget men behöver akut hjälp och skulle bli oerhört tacksam om du ville svara. Min älskade mamma fyller 55 och jag vill ta henne till Stockholms bästa italienska restaurang, vilken är det? Puss
Det är Un Poco! Så otroligt bra mat och lite finare italienare. Ni kommer garanterat ha en ordentlig matfest! Ska faktiskt dit ikväll en sväng :))) Puss!
Tack för svar! 🙂
Du vill läsa det här. En text om kärlek som träffar rakt i hjärtat. Ha en fin dag Michaela, du är en sann inspirationskälla!
https://medium.com/life-tips/how-to-keep-loving-someone-8bf33c94d9e0#.eo5jntwgl
Underbar text!
Kan du inte skriva lite om hur det är att vara en högkänslig person? Om du känner dig bekväm med det såklart! Tycker det är himlans intressant, och funderar själv på om jag är det så skulle vara intressant att höra hur det är för andra.
<3
https://vanesastrand.wordpress.com/
Besök min fina nya webbplats easytype.se! Massa inspiration till bade friska och sjuka 😉
Härliga recept och massa tankar om livet I hopp om att inspirera ER!
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är också en högkänslig person och är ibland förundrad hur jag klarar mig så väl i livet ändå, haha. För ibland, när den verkligen slår till, tvivlar jag på så mycket (bland annat mänskligheten) och får väldigt pessimistiska tankar. Men skönt att höra att man inte är ensam! Kram på dig.
Yogan är fantastisk på det sättet 🙂
Jag förstår dig så väl. Blir också oerhört påverkad av samhället idag. Jag blir helt matt av att kolla på Nyheterna nu för tiden, med alla bränder, hat, livsöden… orkar inte höra mer. Får ångest. Det som brukade hända långt borta händer plötsligt nära där man själv bor. Nyheterna handlar inte längre om dom där långt borta utan om oss, här hemma, i vårt eget samhälle. Jävla skit, asså!
Men i alla fall. Styrkekramar till dig. Styrkekramar till oss alla goda krafter i samhället.
Måste säga att din intervju i nån podcast som du skrev om häromdagen var heelt fantastisk, eller ja, DU var helt fantastisk!!
Instämmer så himla mycket. Arg och besviken på mänskligheten. Jag blir helt lamslagen varje gång dessa tragedier sker, när allt hat sprids och facebook-ärligheten breder ut sig som en konstant vinterkräksjuka. Att bli lamslagen av sorg smittar också av på annat i vardagen, som jag blir kanske lite väl känslig av.
Exempel: När jag gått från jobbet såg jag en fantastiskt söt långhårig tax, vars koppel var fastknutet i ett cykelställ mitt i stan. Jag tänkte att husse/matte kommer snart, och jag gick iväg till min tid hos optikern. En kvart senare går jag förbi igen, och taxen sitter kvar och bara stirrar in mot gallerian där matte senare ska komma ut ifrån. Jag stod kvar bredvid hunden i ungefär en kvart av ren nyfikenhet, innan matte kom ut och hämtade den. Ingen som väntade med hunden, ingen som skyndade sig ut igen. EN HALVTIMME I KYLAN helt ensam. Vet inte om det gjorde någon skillnad att jag stod där bredvid rakt upp och ner och tyckte synd om den, men jag ville väl nånstans visa sympati. De där sorgsna hundögonen som vädjar efter värme, uppmärksamhet och sällskap. Alltså, grät SÅ. JÄVLA. MYCKET inombords. <3
Hej, måste fråga om du är en morgonperson eller hur du orkar ta dig upp tidigt på morgonen för att hinna göra saker som yoga och jobb innan du går till kontoret? Själv har jag så fruktansvärt svårt för detta men vet samtidigt att jag behöver extra tid på morgonen för är väldigt känslig mot stress och klarar inte riktigt av det här med att bara slänga på mig något och ta en kaffe på vägen till jobbet. Vill helst kunna sitta och äta frukost i lugn och ro, välja kläder och smink, och kanske lyssna lite på musik osv. Var väldigt duktig på det här tidigare men har helt kommit ur vanan och drar mig till sista möjliga minut innan jag går upp. Har du något bra tips på hur man kommer upp tidigt så att man kan starta dagen i lugn och ro?
Sann inspirationskälla! Trevlig helg, du är grym!
Vilket fint inlägg.
Du, jag lyssnade på det här radioprogrammet där du blev intervjuad och då pratade du om att gå från introvert till extrovert (om jag minns rätt?) kan en göra det tror du? Jag tänker liksom att det är mer… antingen är en introvert eller så är en extrovert, det olika vad som ger och tar energi, och så gäller det att hitta ett sätt att leva / balansera livet som gör att det känns bra och funkar liksom. Så att en kan leva och göra grejer utan att känna sig ”begränsad” eller vad jag ska kalla det, om du förstår.
Jag är exakt som du när det gäller detta. Kan inte va glad eller känna mig lycklig över hur livet ser ut när det sker såna tragedier och har så otroligt svårt att sluta tänka på det, speciellt när man blir påmind om det hela tiden och folk nästan ”gottar sig” i skvaller runt händelserna. Hur ska man göra för att reflektera över det men inte låta det påverka hela ens tillvaro?