namaste.

Jag är snart 15 år och är tacksam för att du lärt mig att skrivandet är den bästa terapin. Skrev detta för endast några minuter sen och känner att jag vill publicera det på något vis, valde då ditt kommentars fällt då din blogg är en trygg plats för mig. Är så jävla ledsen men Michaela, du får mig på bättrings vägen, tack.

”Klockan är 20:04, jag har ångest, ångest över att jag vet att smärtan är som värst under kvällen. Under natten. Jag har ångest för jag vet att det bara är början, början på sömnlösa nätter, sönder gråtna ögon och början på en smärta som är så stark och oundviklig. Min underläpp darrar, försöker bita i den för att smärtan jag då kommer känna kanske övervinner smärtan i mitt hjärta. Smärtan i mitt hjärta som sprider sig i hela kroppen. Jag böjer mig framåt, hulkar, håller andan, spänner mitt huvudet så pass mycket att jag vet att det kommer orsaka huvudvärk, jag känner mig kall, illamående och hungrig. När jag äter så spottar jag, jag spottar av förtvivlan, svek och smärta. Jag lyssnar på musik, kopplar minnen, ser på bilder, blundar, försöker sova. Jag sätter mig upp i sängen, går 3 meter som känns som 3 mil. Hukar mig över toalett sitsen och försöker kräkas. Jag känner äckel och obehag, jag ryser. Jag vrider på mig, låter klockslaget 2,3 och 7 passera. En ny dag, en dag jag reser mig upp, sätter på mig smink jag sedan kommer gråta bort. Ser på mig själv i spegeln och repeterar att jag är stark. Nyper mig för att se om jag inte ska vakna upp snart, det här är väll bara en mardröm? Och ja, det är det det är en mardröm som blivit till verklighet, en mardröm som bryter ned mig inifrån. Det är verkligt, det är över, det är över! Jag blundar, tänker på annat, spelar musik från topplistan och kindpussar mina vänner. Mina vänner som ser rakt igenom mig, mina vänner jag knappt kan kolla på utan att brista. Jag som alltid tar bussen går nu istället, jag vill inte hem för där hemma faller jag ihop. Där hemma är jag inte stark längre. Tårarna och skriken jag haft inom mig under dagen kommer ut, jag tittar i spegeln och tänker att det inte är mig jag ser, det är någon annat, det är ingen människa för ingen människa förtjänar att må så här. Jag är så rastlös men går så långsamt, jag är så hungrig men äter inget, jag är så trött men sover inte, jag är så ledsen men jag gråter inte. Jag har blivit rädd för något jag dyrkat, jag har blivit rädd för det finaste av allt, rädd för känslor och rädd för kärlek. Kärleken jag sett upp till, det fina, oslagbara, briljanta. Briljanta vi, du och jag. Oss. Jag står utanför min dörr och trycker ned handtaget, tänker att det är okej nu, jag får känna nu, jag får gråta och skrika. Jag hasar mig ner längst dörren, pressar ansiktet mot mina knän. Hör hur en jacka från kroken faller över mig men jag rör mig inte. Jag fryser, en kyla sprider sig i mina armar, jag skakar och gråter. Hör steg i trappan, vet att det är min mamma. Min fina mamma jag inte kan visa mig svag inför. Tar den nedfallna jackan och springer upp till mitt rum en våning upp, gråter dom sista tårarna och snyter mig. Jag smyger ned till badrummet för att skölja mitt sönder gråtna ansikte med vatten för att försöka stabilisera färgen jag fått i ansiktet. Jag kupar handen och dricker vatten jag sedan kommer att spotta ut. Öppnar badrums dörren, går in i köket, säger hej till min mamma och häller samtidigt upp ett glas vatten då jag tänker att jag måste sysselsätta mig under tiden för att inte brista. För att inte falla ner på knä för att hon ska plocka upp mig. Tänker att jag inte orkar svara på frågor angående vad som hänt, orkar inte höra att det ska bli bättre och att jag är mer värd. Jag vill inte känna mer, snälla kan jag få slippa känna, men det går inte eftersom att känslor är det starkaste som någonsin skådats, att känslor är livslust men samtidigt något folk tar sina liv över för att slippa känna. Jag har inte ens insett att det är över ännu, för jag tror fortfarande att jag ska vakna upp och det skrämmer mig, att jag vet att det kommer att bli värre, jag vet att det bara är början. Jag vill så gärna sluta känna, jag vill dämpa min smärta och skölja ner den med något starkt som får mig att glömma bort allt för några minuter, kanske längre än så. Samtidigt vill jag inte fly från mina problem, för så länge jag flyr från problemen så flyr jag från lösningen. Jag tar hans parti, jag försvarar honom, tänker att han kunde inte mena det han sa, tänker att han kommer ångra sig och att han kommer be om ursäkt. Jag bläddrar bland bilder och hittar en bild på oss, jag tänker om det verkligen var värt det. Var det verkligen värt alla sena sommarnätter, kindpussar och värt alla skratt. Ingenting kan väll vara värt om man i slutändan tvivlar på livet. Ingenting är väll värt sömnlösa nätter, sönder gråtna ögon och skrik som aldrig ens hörs? Det är väll inte värt att dag efter dag och månad efter månad vänta på att man ska få bryta ihop, vänta på att få komma innanför dörren för att då få kollapsa. Jag är så rädd, rädd för att känna och rädd för att förlora personen man känner för. Jag är rädd för att jag vet att jag kan älska för mycket och rädd för att veta att jag kanske inte blir lika älskad tillbaks. Jag är livrädd. Jag gråter oftast i ensamhet för jag avskyr att visa mig svag, jag hatar att behöva prata när rösten inte bär mina ord och när personen mittemot inte uppfattat det man sagt då gråten tagit över. Jag känner mig äcklad för att du fått mig känna alldeles för mycket, tycker att du inte insett att jag givit dig allt jag kunnat ge. Vi kommer hålla ihop förevigt och att sedan över en dag inse att det är över, utan förvarning och utan hopp. Mitt hjärta värker, blöder och svider och jag orkar verkligen inte mer. Jag mår dåligt och inte bara över min situation, utan över alla som pressat ansiktet mot kudden och gråtit i ensamhet, jag mår dåligt över alla som kniper och spänner sin kropp så pass mycket för att inte göra ifrån sig ljud. Ingen får ju höra att jag är ledsen? Jag är en stark tjej, inte kan jag vara ledsen. Men jag gråter och endast i ensamhet. När jag trott att tårarna tagit slut men sedan insett att dom aldrig kommer att göra det, insett att jag nu skapat ärr i min kropp, skapat historia. Smärtsam historia som jag lär minnas livet ut. När någon skriver och undrar hur jag mår svarar jag att det är bra samtidigt som jag knappt kan hitta rätt bokstäver att tycka på då tårarna försämrar fokusen, det droppar tårar på telefonen och jag tänker att jag definitivt inte mår bra. Jag vet att jag är stark men jag vet också att jag har dagar framför mig som ingen förtjänar att uppleva, det handlar om att acceptera, att gå vidare men du, jag älskar dig.”