Min mamma

Veckans krönika läser ni här.

  1. alltsÃ¥ vad gör man egentligen om man för första gÃ¥ngen i sitt liv frÃ¥n sekund 1 när man träffat en kille verkligen, innerligt tycker om personen. Om han sedan första minuten tills nu, 2 mÃ¥nader senare, inte har lämnat ens huvud eller näthinna för ens en sekund. (Kan bara inte sluta tänka pÃ¥ honom). Om man har sovit ett par gÃ¥nger tillsammans, snackat massor och hÃ¥nglat mycket, även setts nÃ¥gon gÃ¥ng nyktert – men sakta men säkert insett att det ju bara en jag som hör av mig, jag som tar initiativ till att ses. Testar därför att inte höra av mig och vips sÃ¥ gÃ¥r det 2 veckor utan nÃ¥gon som helst kontakt. Om man igÃ¥r fick nog och skickade ett lÃ¥ngt fyllesms där man skrev att varför gÃ¥r det här Ã¥t helvete, jag gillar ju dig, du inser att detta rinner ut i sanden va?

    Vad gör man när man inte ens fått svar, kl17.45 dagen efter?
    Känner mig så förlöjligad.

  2. Fin krönika. Tyvärr fick jag ont i hjärtat tersom jag saknar min mamma så mycket att jag går sönder och jag vet att jag aldrig kommer få en kram av henne igen eftersom hon gick bort i somras. Jag skulle göra det mesta för att få en kram av henne igen.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi