Svart

Alla ögon var svarta just då. Inte en ljusglimt i de annars så hoppfyllda ögonen. De som släpper igenom grönt ljus bakom det bruna och som glittrar i morgonsolen. Helt plötsligt var allt svart, som förbytt från allt det färgglada. Det sprudlande hade dött eller gått på paus eller vad fan som helst och kvar var allt det svarta.

Speciellt i honom.

Det här var slutet.

Vi hade promenerat längst regnbågens olika färger och som i alla sagor kom det ett slut. Vi föll från det rosa, gröna, gula, röda och landade i svart.

Svart.

Som nästan alla mina kläder. Natten, och jag som är mörkrädd. Ögon fyllda av ilska.

Svart. Den farligaste färgen av dem alla. Den som är komplett fri från ljus och vägrar släppa in någon av världens alla färger.

Svart. Den som är bestämd, som vägrar rucka på sina beslut. Den som inte vill lyssna. Min väg eller ingen väg. Mitt val eller ingenting alls.

Svart. Färgen som bär på alla hårda ord. Som känns lika mycket som att ta upp en fickkniv och börja rispa upp huden.

Svart. Färgen som skiftar i blodet. Som gör en illa.

Svart. Färgen som alltid ska bestämma. Den som bär på de negativa svaren. Den som bär upp söndergråtna ögon och blöta kinder på begravningarna.

Dödens färg.

Avslutens färg.