Jag kommer ihåg den genomskärande smärtan som om det vore igår. Han hade glömt att logga ut från sin facebook och plötsligt plingar det till i min mobil.
- Varför ringde du aldrig igår? Det var från henne, hon som jag hela tiden misstänkt. Utan att tänka, utan att tveka, svarar jag.
- Ge mig ditt hemnummer så ringer jag nu. Hon skickar sitt nummer och återigen, utan att tveka ringer jag upp.
- Ja, hallå? Hon svarar glatt utan den minsta aning om vem det egentligen är som väntar i luren på andra sidan.
- Vad pågår mellan dig och min pojkvän säger jag likgiltigt. Hon förstår direkt vem det är och försätter sig i försvarsställning.
- Det tycker jag att du ska fråga honom.
- Jag har försökt och han talar inte sanning. Snälla hjälp mig, berätta vad det är som händer.
Det går att ta på tystnaden som uppstår mellan oss. Plötsligt svarar hon och hennes tonläge är förändrat, mjukare och fyllt av medlidande. Det går kalla kårar genom hela min kropp och jag känner mig plötsligt förlamad. Efter ett samtal som känns som en evighet, tackar jag och lägger på luren. Mina ben viker sig under mig. Jag sjunker ner på hallgolvet och plötsligt känner jag paniken komma. Jag börjar skrika, gråta och slå. Jag börjar riva mig på bröstet i ett desperat försök att slita bort smärtan i mitt hjärta. Tusentals knivar skär där inne och gör såren allt djupare.Det här händer inte mig. Det här händer på film, i böcker, det händer andra människor, det här händer inte mig. Jag lovade mig själv att det här aldrig skulle hända mig.
Till sist kryper jag ihop i fosterställning och håller om mina knän så hårt att jag inte kan andas, än mindre skrika. Det jag inte kan hindra är tårarna och jag låter dem rinna. Frågar rakt ut i luften varför jag inte kan få bryta alla ben i hela kroppen hellre än att ligga här på golvet med ett brustet hjärta och den psykiska tortyr som det medför.
Några dagar tidigare hade jag konfronterat honom, frågat honom om han var otrogen, alla tecken fanns liksom där. Jag glömmer aldrig när han tittade mig i ögonen och sa att han aldrig skulle kunna vara otrogen mot mig, att det skulle göra för ont, att han älskade mig mer än allt och att han aldrig någonsin skulle klara sig utan mig och jag klarade mig inte utan honom. Jag valde att tro honom, att blunda för vad jag egentligen visste var sant.
Det där sveket, de där lögnerna. Gångerna jag gråtit mig till sömns i hans famn, gångerna han skrikit på mig och sparkat bort mig från sängen för att han ”inte orkar med dessa löjligheter och att han aldrig skulle vara otrogen, att jag var dum i huvudet som ens misstänkte det”
Jag älskade honom mer än vad mitt hjärta klarade och jag hade utan att överdriva gjort precis allt för den killen. Han var det bästa som någonsin hänt mig och jag blundade för hur han behandlade mig. Jag säger inte att jag var felfri, långt ifrån men det han gjorde mot mig framkallade en smärta så stor att jag inte kunde hantera den.
Allt jag någonsin krävde ur vårt förhållande var ärlighet. Modet att säga sanningen. Jag sa alltid att det är svårare få höra något i efterhand, från någon utomstående. Därför skulle vi vad som än kunde hända vara ärliga, för att kunna förlåta och jobba på våra misstag.
Den dagen jag fick reda på det där chockerande sveket stannade allting upp. Jag förstod att jag inte längre kunde blunda, att jag var tvungen att släppa taget. Det var mitt livs hårdaste beslut någonsin och jag förstår än idag inte hur jag kunde ha styrkan till att avsluta förhållandet med en kille som jag älskade så otroligt mycket, den killen som lärde mig vad kärlek var, den kille som var min första stora kärlek.
Tiden efter var en kamp. Jag går fortfarande i samma klass som killen och bara någon månad efter vårt avslut fick jag reda på att han var med min bästa kompis i hemlighet, även hon fortfarande i min klass.
Det har nu gått två år och om några månader tar jag studenten och är äntligen fri. Jag ska flytta ifrån den här staden och lämna allting bakom mig, börja om på nytt. Just nu lever jag på hoppet om att jag någon gång kommer att få uppleva en kärlek lika stor som min första, men med en kille som kommer att behandla mig med respekt och ärlighet. En kille som gör det värt att vara sårbar med allt vad det innebär.
Skribenten är en läsare som önskar att vara anonym.
<3
Usch gör ont i mitt hjärta när jag läser detta! Jag förstår inte hur man kan göra så mot en annan människa. Ett horribelt svek, min värsta mardröm.
Får ont i hjärtat när jag läser ♥
riktigt bra skrivet.
så fint du utklassar forni ♥
Den här texten kändes verkligen i hjärtat. Så fint skrivet om något alldeles fruktansvärt. Kram!
åh 🙁 ♥
Okej, började gråta.
Att något så fint som kärlek kan göra så ont.
Förstår inte hur man kan göra så mot en annan människa. Speciellt en människa som man påstår att man älskar..
Har upplevt samma sak. Min första stora kärlek var också otrogen, finns inte så mycket mer att säga än att 2012 var ett år fullt av mörker…
Det värsta som finns. När människan man litar på mest sviker. Då gör det ont. Så in i helvete ont. Jag önskar ingen människa den smärta. Riktigt bra skrivet! ♥
Okej, det här skulle nästan vara något jag skrivit. Helt sjukt hur mycket jag känner igen mig. Min första stora kärlek var otrogen mot mig, fler gånger med olika tjejer. Tecknen var där, men jag för kär för att se dem. Och i efterhand har våra gemensamma vänner, som var hans killkompisar, berättat sanningen för mig. Att ingen sa något då är för mig helt sjukt. Och det har gått snart två år sedan det tog slut, men fortfarande kommer känslorna över mig igen. En sådan sak är inget man kommer över snabbt eller lätt.
Sjukt bra skrivet. blev dock ledsen i lillhjärtat men vem blir inte det av att läsa sånt här. Uscha.
Åh, tårarna bara forsar.. Jag är så förbannat kär i min kille, och jag känner verkligen i hjärtat hur ont det måste göra. Fyfan. Styrkekramar får du av alla oss ♥
Tappade andan när jag läste detta. Rakt jävla in gick det. Stay strong. ♥
usch.. så fruktansvärt hjärtslitande och hemskt. det blir bättre ♥
massa kramar till dig som har skrivit det här!
så hemskt och så bra skrivet(!).
Tårar rann ner från mina kinder när jag läste detta. Det är så himla fint men samtidigt jobbigt skrivet.
Känner verkligen medlidande med henne och hoppas att allt blir bra. ♥
Fyfan. Helt otroligt bra skrivet, får ont i hela kroppen! Vilken fullkomlig tönt och feg idiot han var. Och din bästa vän, hon var inte bättre hon. Håll ut, ta dig därifrån och umgås med människor som vågar. Sjukt stark text! ♥
Den där lögnen är nästan värre än själva otroheten. ”Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig” och ”hur kan du ens tro något sånt?”. Hur de som bedrar lägger över skulden på dig, hur de ljuger och manipulerar, precis som missbrukare gör. Var otrogen om du orkar leva med dig själv efter det, men ha åtminstone guts nog att berätta det för mig!
Ryser och får ont i hjärtat. Bra skrivet.
Samma sak har hänt mig, men jag har inte modet att göra slut på oss. Jag älskar honom något enormt, han är min första riktiga kärlek. Jag kan inte leva utan honom. Jag känner mig så liten och betydelselös, som att det är okej att trycka ner mig. Men jag vågar inte göra ett slut på det hela. Han är mitt liv.
Svar till Sanne:
Gumman, jag har gjort som du gör nu. Man (i alla fall jag) bryter ner sig själv så fruktansvärt mycket. Du får självklart göra som du vill, men glöm inte att den absolut viktigaste personen i ditt liv är du själv!
Han kanske älskar dig, men för att vara ärlig så bryr han sig inte lika mycket som du gör. Han behöver växa upp och veta att det inte är okej. Jag vill inte sjunka till samma låga nivå som mitt X, men jag har en stark önskan att be honom dra käpprätt åt helvete. Jag har varit arg i ett år nu.
Som sagt – du är värd så mycket bättre. Det kommer göra ont. Men det konstiga är att man överlever. Du kommer att läka, så se till att han slutar skära djupa sår i ditt hjärta. Kramar
Det bli bättre! Det är de viktigaste att komma ihåg
@anonym skribent, glad att jag fick tag på det här inlägget, hoppas nya livet funkar bra i den nya staden. som de andra kommentarerna så är det fruktansvärt att du behövt uppleva det. Är en 26 årig kille som nyligen blivit utsatt för det hela med och kan nog sätta finger på de mesta i texten. precis som du beskriver känns det overkligt, händer på film, inte en annan. återigen jätte tråkigt att du varit med om det hela men det är
@anonym skribent, glad att jag fick tag på det här inlägget, hoppas nya livet funkar bra i den nya staden. som de andra kommentarerna så är det fruktansvärt att du behövt uppleva det. Är en 26 årig kille som nyligen blivit utsatt för det hela med och kan nog sätta finger på de mesta i texten. precis som du beskriver känns det overkligt, händer på film, inte en annan. återigen jätte tråkigt att du varit med om det hela men det är lättande att höra en historia man kan relatera till. (del av texten försvann i förra)
Den här texten träffade verkligen precis där den skulle. Började helt ärligt gråta för jag känner igen mig så otroligt mycket, det är som att hon skrivit ner exakt vad jag tänkt det senaste halvåret..
våren kom igen och inte visste lilla jag att det skulle bli den värsta i mitt liv. mina kära som jag älskade över allt annat struntade plötsligt i hur viktig familjen är. mamma glömde sina barn och barnen glömde sin mamma. jag hade honom. han var nu allt som betydde något, hans famn var alltid varm och väntade på att få trösta mig. berätta för mig att jag räcker till och att jag är fin precis som jag är. att jag duger för honom och för allt annat här i världen.
vädret började bli lite varmare, han och jag träffades mer sällan och skolan tryckte på något otroligt. han saknade aldrig mig och mådde bättre ensam. jag hade inte orken att få honom att vilja sakna mig. våran kemi höll på att försvinna och glöden höll långsamt på att slockna. jag väcktes till liv och insåg att allting vi byggt upp långsamt rasar på grund av våran omgivning.
jag tog saken i egna händer och satte mig ner med min kärlek och lade alla korten på bordet. jag berättade att jag inte ville få honom att känna sig tvingad till att vara med mig för att det blivit en rutin. att om han mådde bättre när han inte var i mitt sällskap så behövde han inte längre vara det. aldrig. den natten sa jag till honom att jag ville vara ensam för att kunna fundera och se hur jag kände och vad som kändes rätt. det var även den natten jag förlorade honom. precis när han lämnade mig klarade jag inte av att vara ensam så jag ringde två av mina änglar. dem kom direkt och vi satt uppe hela natten och grät och pratade. den natten ringde även han – han frågade om han fick komma till mig och sova över – jag sa nej. varför? mina tjejer var där, mest av allt ville jag bara lämna dem och springa in i hans famn som väntade på mig nedanför.
den natten sov jag inte och jag skickade hem mina vänner tidigt på morgonen, jag hoppade in i duschen och packade en picknick korg. väntade på honom. fick ett samtal och det löd: står nedanför, kom ner. jag gick ner och såg i hans ögon hur min pojke, den pojken jag träffade den tionde juni tvåtusentio var som bortblåst. vem var den här främlingen som stod vid min port? det var då han fastställde att enda anledningen han varit med mig överhuvudtaget var för att han inga andra vänner hade och han behövde ha någon – jag. där lämnade han mig. sårbar, fixad och med en picknickorg full av gott och kärlek.
jag gick upp och packade långsamt ur korgen men det kändes som om jag långsamt plockade ur alla mina organ i kroppen som kunde känna, ett organ efter det andra. tills korgen var tom, likaså jag. dagen efter höll mitt inre på att äta upp mig så jag satte mig på pendeltåget gången jag trodde skulle bli min sista, såg honom där han stod på balkongen med sin cigg. jag sprang in och vi tittade på varandra i några sekunder utan att växla ett enda ord med varandra började vi kyssas helt heljdlöst tills allt blev suddigt. dagen efter vaknade jag av att jag grät och han undrade varför – jag visste inte själv varför. sen hördes vi inte på en vecka. han visste varken om jag levde eller om jag var död. då träffades vi en sista gång på perrongen och jag började gråta helt utan stopp och han stod där – iskall – och förklarade hur han aldrig ville ha med mig och göra och hur jag varit ett tidsfördriv. det var då hela centralen kunde höra hur mitt hjärta blev till tusen bitar på några sekunder. där lämnade han mig för att aldrig återvända.
för att spola framåt till idag så går jag alla sträckor som vi brukade gå för att det känns mer verkligt att det vi hade har existerat. jag sitter på trappan vid dramaten minst en timma per dag och försöker minnas hur det var och nybrogatan. jag står precis där jag stod första gången och blundar och ser honom gå emot mig precis som första gången. detta gör jag varje dag. varje dag. då han inte ens ägnar en tanke åt mig. jag har hans tröja med Burberry Summer 2010 på och luktar på den och ser honom som han var. jag har inte slutat bära ”hans hjärta” runt min handled för jag inbillar mig fortfarande att det är mitt.
jag vill, jag tänker, jag kan inte gå vidare. om gå vidare betyder att jag måste sudda bort honom från mitt minne.