År: 2012

Jag känner att jag vill säga något om 2011. Ett sista farväl innan jag omfamnar 2012. Nyårslöfte ett är att sluta vända sig om och se bakåt. Jag ska bara se nu och om nu är för jobbigt titta fram. För mitt eget bästa. Nyårslöfte två är att minska på festandet, det är nog det roligaste jag vet att festa och jag är ung och tja, allt sånt. Men jag är inne i en period där den kemiska ångesten dagen efter gör att det inte är värt alkoholintaget. Det är inte alltid värt att förlora en dag för en natt. Ibland, men inte alltid. Mitt tredje nyårslöfte är att se lättare på livet. Det är inte hela jävla världen det som händer. Om två år kommer jag troligen inte ens minnas det jag låg och grät över förra veckan. Så släpp det. För mitt eget bästa. Mitt fjärde nyårslöfte sammanfattar de andra. Det är att ta hand om mig själv. Alltså verkligen, verkligen ta hand om mig. För att jag är värd det.

2011 började med att jag vaknade upp i en kall tom lägenhet, började gråta i samma sekund som jag slog upp ögonen. Ringde och ringde till någon men fick inget svar. Fick panik. Åt en pizza.

Sen följde flera månader av extrem olycka.

Men med starka ljuspunkter av glädje i smärtan. Lärde mig den viktigaste konsten av dem alla, att kunna känna sann glädje trots att du befinner dig mitt i sorgen. Mitt år kan beskrivas i orden smärta, glädje, känslostormar, hjärtesorg. Mitt 2011 har varit helt fritt från harmoni. Få tillfällen som jag har känt det i år, men jag antar att man måste ha år där hjärtesorg är ett av huvudorden för att i framtiden hamna i harmonin.

2011 var ett intensivt år precis som 2010. Det har känts så mycket, livet, i mitt hjärta. Mina känslor har varit fysiskt påtagliga väldigt ofta. Ibland när jag hade ont i hjärtat började det värka i mina armar för att jag saknade så mycket. Jag har lärt mig att acceptera saknandet. Att vissa saker måste ske, för det finns ingen annan väg. Även om man vill, om vi båda vill, så går det inte alltid. Det gör väldigt ont när två personer vill vara med varandra men måste acceptera att det inte går just nu. Att ständigt undra vad han gör, vem han är med, om han fortfarande tänker på mig.

Trots allt som gjort så ont, har det här också varit mitt starkaste år hittills. Jag köpte mig en lägenhet, jag skaffade ett riktigt jobb med bra förutsättningar, jag omvärderade mitt liv till det bättre. Jag lärde mig acceptera att vissa saker är som det är men också vägra att inte få må bra. Jag har kämpat stenhårt för mig själv.

Så hej då 2011, tack för allt du har lärt mig. Välkommen 2012.

Michaela Forni 1 januari 2011:

”Jag sa till Marith igår att tror du 2011 blir året då vi blir vuxna? Året man lär sig ta en örfil, svälja smärtan och förhindra krig.” 

Den här dagen för ett år sedan låg jag med en extrem ångest och ögon svullna av nattens alla tårar.

Jag tror det var därför jag var så rädd för idag. Jag har inga bra minnen kring nyår, varken afton eller dagen efter.

Men igår var magiskt. Och jag är så tacksam.

Klockan är halv tre på nyårsdagen. Det är första dagen på 2012. Jag har städat undan lägenheten efter de fyra dagarna vi har ätit middagar och haft tillställningar här, spontana som planerade.

Jag har plockat och fixat och sen åt jag en lång frukost.

Mina vita byxor som jag bar igår var svarta när jag vaknade, jag trodde det var kört, men en vända i tvättmaskinen och nu är de som nya.

Jag har massa god mat i min kyl, tre par nya skor i min hall, ett gäng goda nya viner på diskbänken och början på en ny bok.

Tack. För att jag får må bra idag. Verkligen, verkligen tack.

Och till er, mina hjärtan, gott nytt år. För vissa kanske gott nytt liv. Nu gör vi det här till vårat bästa år. Sluta ta skit, sluta se söndergråtna kinder som en del av vardagen, sluta göra illa er själva, sluta vara olyckliga. Börja ta hand om er. Jag älskar er.