Månad: juni 2012

The first one

God morgon älskade! Började dagen med Frukostklubben, nu sitter jag på Albert & Jacks på Skeppsbron för möte. Promenerade hit i solen och lyssnade på Disney-klassiker. Det är en underbar sommarförmiddag och jackan får vila i handen istället för att värma kroppen. Idag drar jag vinnaren i Shy 2 buy-tävlingen så håll utkik här senare idag, puss!

När jag var liten ville jag alltid vara med de vuxna. De var på alla sätt så mycket mer fascinerande än barn, samtalen flödade på ett annat sätt och samtalsämnena var intressanta trots att man knappt förstod vad det pratades om. Den här ständiga längtan efter att få bli vuxen som jag har burit på sedan jag var liten.

Att som barn ha en ständig vilja att få umgås med vuxna är inte så roligt. Det är kämpigt på ungefär samma sätt som att försöka komma in i det populära tjejgänget i skolan. Kan inte minnas alla gånger jag blivit avbruten som barn och hur förnedrad jag har blivit av det. Känslan av att mina ord är oviktiga. Minns än idag alla gånger vid matbordet eller i bilen som man berättade något och blev avbruten av att mamma började säga något till pappa. Så tystnade jag, ner med blicken, väntade på att de skulle vilja höra fortsättningen på min berättelse och sedan den lilla sucken när jag kom på att de skiter fullständigt i vad jag vill säga, de har redan glömt bort det och börjat prata middag. Jag har alltid älskat att synas och höras, därför har jag idag stor förståelse att alla inte alltid orkar lyssna. Men kan inte släppa förnedringen i att bli avbruten. Det är bland det värsta jag vet. För mig är det som att någon med en avbrytning bekräftar att jag är oviktig. Om någon avbryter mig i vissa sammanhang där jag berättar något av vikt kastas jag tillbaka till min barndom och känner mig som tio år igen.

Jag började skriva dagbok när jag var nio år. I flera år var mina dagböcker mina absolut bästa vänner, där allt fick plats och varenda känsla fick utrymme. När ingen ville lyssna gick jag in på mitt rum och skrev. När internet blev en del av ens liv och communitys fanns fick man utrymme att göra sin röst hörd för de som ville lyssna där istället. När jag var 14 år hittade jag fenomenet ”blogg”. Det var exakt vad jag hade letat efter.

Här får jag utrymme till att skriva det jag vill berätta, och de som vill lyssna får läsa. Här blir jag aldrig avbruten.

Skrivandet är det enda jag känner mig helt trygg i. Men i och med läsarantalet och en viss typ av besökare tvingas jag ibland begränsa mig även i mitt skrivande här. Det känns sorgligt varje gång jag gör det. Varje gång jag skriver en text och inte kan trycka på publicera. Men det dras mycket slutsatser utifrån texter (förståeligt) och ibland glömmer jag bort att det inte bara är ni med ansikten jag aldrig sett som läser, utan även min mormor, min kollega, mitt ex och någon gammal fiende.

Den här ständiga längtan efter att bli vuxen förstår jag nu att det nog egentligen handlade om en längtan efter att kunna och våga ta plats, kräva respekt och veta att folk lyssnar när man pratar. Och det får jag genom den här bloggen. Tack för det. Verkligen, tack.