Dova, dova minnesbilder av den där jävla anamman han besatt. Han gav sig aldrig. När vi väl var tillsammans var det stundtals frustrerande med någon som alltid skulle ha som han vill, men innan dess och i svåra stunder, vilken prins han var. Vad trist kan tyckas nu i efterhand att jag inte njöt lika mycket då. För länge sedan, när jag var naiv och trodde det var normalt att vara så snäll och så fin. Tänk om jag hade träffat honom idag, så mycket mer jag hade njutit av hans gester då. Så mycket mer jag hade insupit doften av blommorna han gav mig i alla världens färger.
Det är tur att jag i alla fall kan uppskatta det såhär i efterhand. Minnas innan jag faller i djupsömn hur starkt allt det där var. Känna glädje över hans kamp för att vinna mig. Då, när jag var rädd för kärleken, när jag inte vågade vara modig. Hur han vågade, satsade, var den modiga. Den som gav allt i ett försök att vinna allt. Hur jag visste att jag ville ha honom från den första sekund hans blick mötte min, två par varmt bruna ögon som känner exakt samma sak i exakt samma ögonblick. Men jag var för rädd och han var för modig vilket resulterade i en perfekt kombination av kärlek.
Gud vad jag känner igen mig, och Gud vad jag gråter nu.
Gud va läskigt, jag är i precis samma situation just nu. Att jag inte kramade honom mer, inte pussade honom mer… allt! Jag ångrar det som tusan! Vi var inte ihop så värst länge, men jag hade börjat ta honom för givet redan, vi sågs ju varenda dag. Men helt plötsligt tog det slut. Han tog nästan alla initiativ, vilket var oerhört skönt för jag är så otroligt blyg. Det kunde ha blivit kärlek på riktigt, men det blev inte så. Det är så svårt att släppa.
tänker alltid att jag borde tagit vara på vissa stunder mer, men tror aldrig att jag någonsin kommer lära mig att göra just det.
Det är lätt att vara efterklok.
Jag älskar att dina fina texter är tillbaka. Helt fantastiskt jävla underbart! Du är så bra!
med all respekt du LIPAR för mycket! im out this
Svar till hej hej :
Hmm ja för dig uppenbarligen. Allt gott! / Forni
Michaela, det känns som att du är mitt sista hopp. Jag tror du har pusslat ihop många hjärtan genom dina texter. Jag känner igen mig i allt det du skriver, om hur det är att sitta på bussen och försöka hålla tårarna borta och så bryter mal ihop så fort man kommer innanför dörren. Ligger på golvet och bara vill dö. Jag brukade vara glad för ett år sen. Nu är allt bara svart, jag förlorade ett barn och min kärlek till den man som jag ville spendera mitt liv med. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur detta. Må bra igen. Jag vill kunna skratta, jag vill göra sånt som jag gjorde förut.